HINTED

Nu glömmer jag det som är viktigt igen. Det som är spännande, intressant och som utvecklar mig. Som lär mig saker om mig själv och om världen, hur jag ska ändra den och anpassa mig själv till den. Jag faller ner i gropen (inte hålet) av trötthet, slitenhet, och med den kommer ångesten och självcentreringen. Jag tycker synd om mig själv och läser inte tidningen de dagarna, kanske för att jag tycker att jag förtjänar att inte göra det. För att jag är glad och intresserad de flesta andra dagarna.

Egentligen stämmer det ju inte med mig själv. Jag är ju inte sådan. Tror jag ju i alla fall. Jag älskar ju att lära mig saker, att ha något att säga till om och att befogat tycka. Att läsa tidningen.

Men för många tidiga mornar, för långa arbetsdagar med för många koppar kaffe som håller gäspningarna borta. Det tar nu mer ca 1 kopp kaffe för att huvudvärken ska försvinna och ca 2,5 koppar för att jag ska sluta gäspa. När jag kommer hem så händer det att jag somnar i soffan och dräglar på någon kudde för att jag egentligen inte hinner sova. Måste ju ha ett liv också, umgås med vänner, skriva, sy det där jag ville sy och läsa tidningen.

Det värsta är att jag känner igen det. Det har hänt otaliga gånger förut. Att jag jobbar, pluggar och det går bra, det är lugnt och stabilt och inte särskilt stressande och sedan blir jag helt plötsligt otrevlig och bitter. Och helt utmattad. Inte ens en femte kopp hjälper. I gymnasiet blev jag sjuk, det hände ungefär en gång i månaden då. Nu har immunförsvaret bättrats och det är bara humöret som faller bort. Men då det gör det mer sällan så är jag oförbredd.

Jag vill inte ha ett liv som ser ut som en bergodalbana. Att det först går fint, sedan går det rätt in i en vägg och sedan går det fint igen. Om och om igen. CVts ”stresstålig” blir så galet ironiskt när man sitter där och har tappat bort sig mitt i en mening bara för att man var tvungen att göra två saker samtidigt, typ tugga. Funderar på om det är något fel på mig (ack vad många gånger den tanken tänkts) då jag inte verkar klara av ett vanligt lunk, ett vanligt liv.

Men jag vet att det kommer att kännas bättre imorgon. Jag lovar. Det kommer att vara lugnt imorgon.

Idag funderar jag till och med varför jag umgås med folk. Samtalen blir oviktiga. Jag sitter där och stirrar ner i 5e kaffekoppen och anstränger mig för att vara intressant och intresserad. När jag egentligen hatar ganska mycket, och kanske hellre vill shoppa bort humöret (vilket i sig skulle resultera i besök i provrum vilket ju inte är känt för att höja självkänslan direkt). Men jag har ju inga pengar så inte ens det kan jag göra, och i och med den tanken så hatar jag lite till. Istället så försöker jag hålla igång samtalet, blir indragen på riktigt ibland men svävar sedan ut ur det lika snabbt. Vill prata politik men jag bryr mig inte alls just nu. Vill prata känslor men har inga just nu, bryr mig inte, bryr mig inte om någonting förutom mitt ringa hat och mitt förakt och insikten av att jag är irrationell. Vill prata om världsliga ting, om vädret, men de samtalsämnena tar slut så snabbt. Ibland kommer jag på mig själv att ha trevligt. Och det är ju verkligen inte okej. Det är ju synd om mig, om mig och min viktighet och min bitterhet. Och för att det kommer att vara okej imorgon. Då kan jag ha trevligt igen. Imorgon kommer det att vara lugnt.

Jag står inför ett val, gällande sommaren. I höger hand har jag ett icke-fast och tråkigt jobb, men kanske mer sommar, och i vänster hand finns ett nytt och lite seriösare jobb, men med mindre sommar. Egentligen vill jag ligga på en gräsmatta i tre månader och bli brun. Dricka en drink då och då. Kanske hade jag även då blivit uttråkad. Men idag, härifrån gropen, så känns det som det enda jag någonsin kan klara av. Mer än att drägla på soffan då.

Måste ju se framåt, vart de pengarna jag tjänar ihop på tråkiga jobb, kommer att leda till. Men även om det inkluderar mycket tid liggandes på gräsmattor så är det också galet skrämmande. Jag är egentligen jätterädd. Jag ska åka iväg i ett halvår med en syster som jag har ansvar för. Och jag kommer att vara tvungen att vara den som styr upp. Antagligen hela tiden, det har jag ju alltid varit, och dessutom är jag den som typ kan språket. Men det kommer att bli helt fantastiskt också, men jag vet att det kommer att kräva energi. Men när jag kommer hem så kommer det att ha varit fantastiskt. Då kommer det att vara bra, för allt det skrämmande och jobbiga försvinner ur minnet innan man har hunnit berätta ens halva historien. Och då kommer allt hunnit bli lugnt.

Det är alltså en ständig balansgång mellan att vara uttråkad och att vara vettskrämd. Det kan inte alltid vara däremellan, lite lagom spännande liksom, utan det svajar som fan från sida till sida. Är det bara jag? Är det fel på mig? Finns den en gyllene medelväg i livet, där man är lagom nöjd och glad under en längre period. Jag har varit det sedan jag kom hem från Spanien i alla fall, med parantes för både lite självdestruktivitet och salig lycka, men i allmänhet ganska stabilt. Även ifrån min grop idag så vet jag att det inte är ifrån ett hål jag dräglar. Jag vet att det kommer att vara bättre imorgon. Men kommer det vara så i hela mitt liv? Uppet och neret, är det the story of my life, eller är det så för alla människor? Att livet aldrig blir konstant, att det ändras hela tiden så att man inte vet vad som kommer att hända i nästa sekund. Nästa dag, nästa vecka, i både hälsa och humör. Att jag inte kan välja mellan ångest pga. rädsla eller ångest pga. rutin är kanske det som är mitt fel. Att jag inte kan nöja mig med ett av dem. Att bli bergsklättrare och hela tiden balansera på en kant, eller att göra samma sak, som man vet att man kan, varje dag. Att inte äta salladen på restaurangmaten.

Jag föraktar. Ganska mycket. Typ folk som inte äter salladen på restaurangmaten. Värre är folk som inte äter de fyra ruccola-salladsbladen som är garnering för att täcka det mesta av grädden som maten innehåller, utan plockar bort dem. Så jävla äckligt. Samma sak med killar som pratar om att de äter pizza eller andra onyttigheter. Alltså man får äta så mycket skit man vill men snälla, berätta inte om det. För mig hur som. Just den här dagen, hur som. Jag ser fettfläckiga t-shirts och slafsande framför mig, galet avtändande. Någon slags unken doft stiger ur mitt medvetande till min näsa fast den absolut inte borde komma så långt, utan borde avstannas av en insikt att jag nu faktiskt var irrationell. Igen.

Jag är inte längre förvånad över att ALLA mina inlägg här är deppiga eller bittra. Det är helt enkelt så att när jag är glad så gör jag andra saker. Vilket ju i sig suger, men det är i alla fall ärligt. Man kan ju se det som att mitt sporadiska bloggande TROTS ALLT då tyder på att jag är en mer harmonisk människa än vad jag var på gymnasiet när jag bloggade konstant. Det är nog inte hela sanningen, men säkert en del av den. Så än en gång. Jag vet att det kommer att bli bättre imorgon. Jag lovar, imorgon kommer det att vara lugnt. Och jag lovar att jag kommer att läsa tidningen. Imorgon.