HINTED

Sedan åkte vi till Copán. Vi skildes åt från vännerna för vi orkade inte med en bussresa till på 20 timmar, så vi stannade på gränsen. Det visade sig vara en fantastiskt bra idé. Copán var nämligen fint, vi bodde fint och åt god mat och tittade på den söta staden. Dagen efter tog vi nästa etapp till Antigua i Guatemala. Vi träffade en snäll gubbe i gränskontrollen och på något sätt kändes det lite speciellt.

Vi hade ju inte ens tänkt att åka till Guatemala, utan att åka direkt till Belize istället. Men vi insåg att det var dyrt som få och att alla våra vänner skulle till Guatemala. Alla pratar också om Guatemala hela tiden, tjat, så vi kände väl lite att vi ville se vad allt fuzz var om.

Antigua var fint men fullt med turister som vi, speciellt jag, har kommit att hata. Väldigt deppigt också, med tanke på att en av orsakerna varför vi åkte till Guatemala var för att jag skulle slippa prata engelska. Men tji fick jag. Men hur som var det fint, fina hus osv. Men vi drog snabbt därifrån, en bussresa som skulle vara på 2 timmar blev 5 timmar men när vi kom fram så var det så värt det. Det var San Pedro la Laguna, en mini-by vid en stor och bra sjö. Det var precis lagom temperatur för att man inte frös och inte var för varm och det fanns skog. Vi hittade våra vänner som hade fixat ett bra rum åt oss för 25kr/natt och vi skulle ta det lugnt. Alla låg i hängmattor, spelade kort och rökte. Jag ville hyra kajaker, rida och gå och få massage. Eller allt på en gång. Alla som jag försökte hetsa var inte så peppade och det slutade med att jag blev sur och arg och gick ut och sprang. Jag går inte ut och springer. Men det kröp i hela mig och jag sprang till en skog och tappade bort mig så jag fick fråga en liten gubbe med ved på ryggen hur jag skulle komma tillbaka till stan.

Stressad och rastlös även i en skog i Guatemala alltså.

Under några dagar där gjorde vi väldigt lite. Sov, åt, hängde, simmade i sjön, paddlade och gick runt. Det var två pubquiz, på det ena testade jag för första gången en bloody mary och blev frälst. Världens bästa drink ju, mat och drink i ett. Perfekt. Jag vet att det är konstigt.

På det andra träffade vi en kanadensare igen, som typ hade förföljt oss sedan Honduras. Det verkade som att han älskade oss när vi båda verkligen inte tyckte om honom. Han stötte på oss båda hela tiden på det där vidriga självsäkra sex-sättet. Äckliga sexskämt och sexismer hela tiden. Vi övergick ganska snabbt från att vara artigt avfärdande till att vara högst otrevliga. Men han fattade inte vinkeln. Aah. Människan.

Vi hängde också med en av våra dive masters från Utila som vi knappt hade hängt med där men nu visade sig vara helt fantastiskt bra. Berättade historier om att han hade lärt sig dyka i försvaret i Serbien för 20 år sedan och skämtade på det där torra sättet som jag vill kunna göra men aldrig kommer att kunna. Mycket bra kontrast till äcklet ovan.

 

Vi insåg nu att vi kanske hade lite bråttom ändå. Om vi ville se Mexico liksom. Så vi åkte till Lanquin, den värsta bussresan på år och dagar men när vi nästan hade kommit fram och klockan var 3 på natten körde vi på vägar mellan skogsbränder. Det var helt kolsvart så det enda man såg var glödande jord. Det var häftigt men man orkade bara bry sig lite grann. Vi kom fram till ett hostel som skulle vara bra och fick två sängar i en dorm som bara hade två väggar, de andra två var myggnät. Vi var så fruktansvärt trötta så vi orkade inte gå ner för trappan för att få ett riktigt rum så vi lade oss ner och däckade. Mitt i natten vaknar Norea av att någonting prasslar i hennes väska. Det var en gigantisk katt som hade hittat våra ouppätna snacks och hade gått loss på dessa. Det var smulor överallt. Och kattens svans var bara 10 cm och hade en konstig krok på mitten.

 

Vi hade också fått veta att det var jätteenkelt att ta sig in till ”stan” från hostelet mitt i skogen, men det var det inte. Efter mycket om och men så satte vi oss på grusvägen utanför och väntade på någon att lifta med. Tillslut kom det en pickup och vi fick hjälp upp med väskorna av en liten indian.

Vi hittade ett bättre hostel, det bästa hostelet och stannade alldeles för länge där. De hade grymmaste bufféerna varje kväll och massa djur i trädgården. Förutom den äckligaste, konstigaste och största dinosaurie-insekten med sjukaste gripklomunnen som en gång flög in i vårt rum så var det mest mysigt. Det var varmt och jag gjorde ett misslyckat försök att bada i floden nedanför. Det var typ 30 cm vatten och galet strömt så jag liksom låg halvt i vatten och höll i mig i hala stenar för att inte flyta iväg. Norea satt på stranden och skrattade så att hon dog. Även staben av grabbar som jobbade i köket tittade på och fnittrade.

Vi var och kikade på Semuc Champey och jag kom än en gång på att jag hatar att gå uppför. Det där självhatet som uppkommer samtidigt som blodsmaken och hårbottensvetten, det kommer att behövas mycket för att jag ska acceptera det. Aldrig igen. Som jag säger efter varje gång. Vi blev kompis med vår guide Carlos (aka Papi) och vi spexade runt i grottorna med levande ljus som enda ljuskälla. Man var tvungen att simma på vissa ställen, mys med ljuset i näven över ytan. Han kallade oss för chicas locas och var ett kul häng.

När vi väl kom fram till dragplåstret som var de kristallklara flodpoolerna så var det nästan värt det. Man var svettig och jordig och allmänt skogsskitig och det var så bra att dyka i och bli av med all jobbighet. Det var perfekt temperatur och det fanns massa små firrar som suttade på ens uppäcklade fötter.

Vi kände att det fick vara nog igen och åkte till Flores som låg på en ö i en minisjö i norra Guatemala. Första dagen försökte vi komma in till fastlandet och råkade gå två varv runt stan innan vi hittade bron.

Den äckliga kanadensaren var även där, han skrek efter oss där han satt på en sunkrestaurang och drack öl. Och vi var tvungen att hänga med honom för att vi gillade de andra i gänget. Vi träffade en annan kompis också, han hade glömt alla sina kläder på tvätt-stället i staden innan. Ganska surt att behöva köpa nya kläder istället för att ja, typ äta.

 

Vi tittade på ruiner också, och de var väl fina, mest coolt för att de var med i Star Wars. Det som var bäst var djungeln runt omkring. Det luktade som i Palmhuset och man riktigt känner fukten lägga sig på huden. Och alla djuren. Jag struntade i ruinerna och sprang efter varje pälsdjur som visade sig i skogsbrynet. Jag och syrran ägnade cirka 15 minuter åt att filma och fota en cool larv som vi hittade på en bänk. Åt detta höjdes ögonbryn kan jag tänka.

Vi gav upp igen och tänkte att Mexico var en bra idé nu. Vi gjorde vår sista långa bussresa och var nästan överlyckliga för detta. Vi firade med pizza till frukost i Belize City efter att ha gått igenom gränskontrollen under orden ”Welcome Prince Harry”. Vår upplevelse av Belize var mycket bra även om vi bara var där i ca 4 timmar. De två pizzagubbarna var grymma och drev med mig fast så bra att jag blev glad av det. Deras kreol-engelska är inte lättförståelig men de är så snälla. Det var nära att vi struntade i vår buss och hängde kvar där. Det var en gospelkonsert med beliziska rappare som jag fortfarande är ledsen för att vi missade. Men vi tog oförnuftet i kragen och hoppade på vår kycklingbuss. Och på den var det en redig reality show going on. Vi förstod inte så mycket av deras språk att vi förstod vad bråket handlade om med det var ack så underhållande ändå. Det var en grabb som var argast, hans kompis fick hålla tillbaka honom i armarna medan han skrek ”you silly bitch” till någon längre fram i bussen samtidigt som hon småpratade med en annan kompis och himlade med ögonen. De var nog ganska vana liksom. Vid ett tillfälle hoppade grabben av bussen genom bakluckan och hämtar en polis som han står och gafflar med utanför, varpå bussen väntar i ca 15 minuter på att han ska bli klar. Han hoppar på bussen igen, skriker ut ännu fler klockrena citat och bussen börjar rulla. Under tiden har power-tjejen som tar betalt kommit bak till oss, hon får våra pengar och är snäll och artig. En man bredvid oss sitter och stirrar på hennes bröst och när hon ser det fräser hon ”what are you looking at son?!” och vi ser honom krypa ihop i skam. Hon vänder sig bara om och går, verkade också ganska van.

Det fortsatte på detta vis i ca en timme tills alla gick av mitt ute i ingenstans, mycket mer underhållande än den powernap som jag hade planerat att ta skulle ha varit.

Vi kom till Mexico och åkte till Tulum för att möta kiwi-killarna och en israel från dyknings-etappen på vår resa. Vi hittade de två första på ett hostel och den andra på gatan. Vi åt de bästa tacosarna jag ätit i mitt arma liv och vi drack öl på gatan. En kiwi hade köpt mini-corona till oss för de tycker att vi är små. Så vi drack upp fort. Vi hittade de minsta kattungarna på gatan och köpte något som jag har glömt på en livsaffär där de hade en ekorrbäbis. Jag fick hålla i den och den var lika stor som mitt pekfinger och klamrade sig fast med sina miniklor. Jag hade kunnat flytta dit. Oh vad mjuk den var.

 

Vi var på en resortstrand och brände oss igen, efter Guatemalas skogar var vi bleka igen. Vi åt en god macka och alla sa i kör att jag var dryg mot servitören. Detta har förföljt mig sedan dess, och det blir tydligen värre på engelska. Efter mitt jobb på tågen så har jag börjat vara översnäll mot servicefolk för att man liksom vill bli behandlad så själv. Men jag verkar ha tappat det. Och det är inte ens med mening. Så nu måste jag tänka jättemycket innan jag säger något och ibland vågar jag inte ens. En teori är att jag straffar alla servitörer för alla de gånger jag har fått kött i min mat trots att den skulle vara vegetarisk. Bara en tanke. Men jag vet verkligen inte vad som hänt. Men jag har i alla fall hittat tidpunkten när det började och det var alltså här, på den här mexikanska stranden.

Vi simmade och snorklade i sötvattensgrottor bland stalaktiter, fladdermöss, kattfiskar och sköldpaddor. Jag simmade för grunt en gång och fastnade i leran som var botten och åkte ner till låret när jag krälade mig upp. Vi cyklade runt, kände vinden i håret och fick blåmärken lite överallt. Vi hängde med en ny vän som hade världen tatuerad på fötterna. Nya Zeeland var för litet och fick inte vara med vilket kränkte kiwisarna djupt.

Vi drack för mycket igen, men nu tequila istället för rom och vi hade en den sjukaste utekvällen på hela resan och den innehåller alldeles för mycket censurerat för att få vara med här. Vi var också på en ”klubb” där de hade fat med salt och citron på alla bord. Tänk vad mycket tid de sparar. Hygienen behöver man nog inte prata om. Vid ett tillfälle låg vi alla på asfalten i någon sorts wrestlingsmatch utan någon anledning inom synhåll. Detta resulterade i tusen blåmärken för min del och ett brännmärke från en cigarett på rumpan för för Noreas del. Killarna tog av sig shortsen efter detta och spenderade resten av kvällen i kalsonger. När jag skulle gå hem gick jag åt fel håll i typ en kvart och när jag hade vänt och träffade de andra igen så skylde jag på att jag skulle hitta något att äta. Självdistansen. Men de hade fortfarande inga byxor på sig så galenskapen var väl på en relativt balanserad nivå.

Vi sa hej då till kiwi-killarna och grät nästan en skvätt. De var ju nästan familj vid det här laget. Jag köpte en gurkklubba med chilipulver till dem i present. Snällt.

Sedan åkte vi till Puerto Morelos. Det var ganska tråkigt där. Det var tomt och det regnade hela tiden. Och var myggor överallt på kvällarna. Men vi stannade kvar för att vi var sjuka och tänkte dyka tills vi kom på att man inte ska dyka när man är sjuk. Så vår sista kväll åkte vi till Playa del Carmen för att träffa israelerna som hade en lägenhet där. Vi ville inte egentligen för vi trodde att det skulle vara ett skitställe vilket det också var. Vi gick ut ur busstationen och där var en tigerunge på ett bord. Man fick betala om man skulle fota såklart. Och sån var hela stan, ett tacky nöjesfält med uttagsautomater och margaritastånd överallt. Men jaja tänkte vi, det är i alla fall inga mygg och det fanns människor.

Vi åt hemlagad mat för första gången sedan urminnes tider och drack dyr cava för att fira något. Norea stannade hemma och jag gick ut och dansade på en scen och drack gratisdrinkar. Stället var fullt med israeler det med och en kille sa på dålig engelska ”you have very nice.. what do you call that?” och pekade mot min mun, ”eeh smile” sa jag och han sa nejnej och pekade på sina tänder, ”teeth?” sa jag och han nickade glatt. Jaha, eh tack då. Jag höll upp hår på vägen hem och vi gick in på en affär och jag fick killen som jobbade där att gå in på lagret för att leta efter samma gurk- och chiligodis till mig. Men det fanns inte, så jag köpte annat godis. Och jag gillar inte ens godis.

Under kvällen hade jag också tagit upp israel-palestinakonflikten vilket ju inte var det smartaste draget att dra klockan 4 på morgonen sista dagen med vännerna. Vi hade kanske kommit någonstans om jag hade vågat ta upp det en månad tidigare men nu blev det mest dålig stämning. Mycket på grund av den brist på tillit som jag uppvisat eftersom jag inte vågat ta upp det tidigare. Eller det var så det tolkades. Ja, så var det hur som.

 

Vi sov 1,5 timmar, sedan väckte Norea mig och ville att vi skulle gå och kolla på en väska. Peppen var stor. Efter det kramade vi vännerna i liggande ställning, packade ihop våra grejer (även om jag glömde en tredjedel) och tog bussen till Cancúns flygplats där vi åt fruktsallad med kanadensaren med världen på fötterna för han skulle åka hem 15 minuter efter vårt flyg.

Vi köpte mer godis fast jag fortfarande inte gillar det, satte oss på planet och flög till Los Angeles och Amerikat. Till fetma och storhetsvansinne. Till kändisar och baywatch-stränderna. Och mer skulle jag få lära.

Vi lämnade en av våra nyzeeländare för att han hellre ville surfa (/lära sig surfa lika bra som mig) och satte oss på en buss till. Den tog 700 år, och vi stannade för att äta vid en kiosk som bara hade saker med skinka i så jag åt nötter hela dagen. Sedan bytte vi buss och den nya var skum. Ben fick inte plats med sina långa ben så han fick sitta på sniskan i 5 timmar. Jag hade hört historier om att alla bussar alltid blev stannade av rånare med manchetes. Så jag stoppade passet innanför tröjan och tittade misstänksamt på alla som gick på bussen. Vi kom fram till La Ceiba och ett hostel som skulle vara nice och jag la mig i min säng i en dorm som egentligen var en korridor. Efter några minuter så börjar det kräla på mig. Detta var mitt första möte med bed bugs. Självklart var jag tvungen att googla på dem först (gör inte det) för att jag trodde att de var mycket mindre. Men sanningen är att de är äckligt stora och långsamma. Jag fick en annan säng och var inte sönderbiten dagen efter men jag var ack så skakad hur som.

 

Vi skippade den tidiga färjan och tog sovmorgon, åt frukost och efter två timmar var vi uttråkade. Vi gjorde ingenting och sedan åkte vi till färjan med en jättefin chaufför som fick mig att inse att jag inte hade glömt all min spanska. Alla mådde fruktansvärt dåligt på båten för havet var en berg- och dalbana, om man ville gå på toaletten blev man eskorterad av tre matroser för att inte trilla överbord. Jag mådde prima (mest för att vi inte var bakfulla för första gången på 700 år) och läste min bok på jobbig engelska medan de andra var gröna i ansiktet. Vi kom fram och trivdes med det samma.

Vi har på den här resan kommit på att det första intrycket sällan ändras. Bara när man kör in i en stad efter en alldeles för lång bussresa så tycker man någonting. Och vi har aldrig varit med om att det tycket har ändrats. Det har ingenting att göra med hur söt staden är eller hur många höghus det finns. På Utila handlade det mest om att alla cyklade eller åkte golfbil överallt och att alla pratade kreol. Och att det bara fanns två gator och fina tanter som sålde baleadas (tortillas med allt som är gott i) på de två gatorna. Vi hittade ett hostel, gick och åt och började shoppa efter ett bra ställe att dyka på. Vi gick runt till nästan 7 ställen och fick rundturer hit och dit och tillslut ville vi bara veta vad det kostade. Den billigaste dive shopen sa: ”We're working on the boat right now, I think it will work tomorrow so we can start then if you want?” och vi sa ja men nej. Alla dykkillar på alla ställen var långa med blont långt hår och de flesta var från Australien. Vi gick tillbaka till vårt hostel som också var en dive shop, prutade och bestämde oss för Under Water Vision och så slapp vi flytta (latheten). Vår instruktör var inte så lång med långt blont hår men fransk och hade ett väldigt rött öga som var ett återkommande samtalsämne över de nästkommande veckorna. Dagen innan vi skulle börja kursen (8 am) så träffade vi honom på krogen högst dragen. Vi tänkte hjälp.

 

Man visste aldrig när Joe var seriös när man pratade om saker som inte var dykning. Jag vet fortfarande inte om han faktiskt var från Frankrike eller från en liten ö utanför Madagaskar. Men man kom att lita på honom i vattnet för att han var som en säl. Den enda som struntade i våtdräkten och tog av sig masken under vattnet för att sätta upp sitt långa blonda hårsvall.

Vi kollade på massa ytterst tråkiga videos, som ska vara sådär roliga men ändå tråkigt pedagogiska. Och när de inte var roliga pratade de om saker som man inte förstod alls eller om saker man kan dö av under vatten. Vi var så skraja efter första dagen så vi var tvungna att gå ut och dansa av oss på kvällen. Vi var ett roligt gäng, vi, Ben, två israel/amerikaner vid namn Rivi och Noam som blivit lite av en familj sedan dess, två kanadensiska tjejer Kim och Jenny (med det goda smeknamnet Blood-Jenny) och en till men oklar och torr amerikan/israel (i den ordningen) vid namn Ester. Det var väldigt tydligt att denne jobbade med media och att hon visste väldigt mycket. Men hon fick vara med ändå.

Andra dagen var vi under vatten i vad som kändes som 700 år och jag var rädd hela tiden. Vi stod på knä på botten vid kanske 4 meters djup och övade ”skills”, typ blåsa ut vatten ur masken, byta luftkälla och sånt. Ordet buoyancy blev ett skämt under denna vecka på grund av allt tjat om just detta. Det beskriver vikttillståndet i vattnet när man inte flyter och inte sjunker utan är neutral, som om man vore tyngdlös. Detta är mycket svårare än man tror eftersom det ändras i och med vattentrycket och där med hur djupt man är.

Hur som så viftade jag för mycket med armarna så min luft tog slut och jag fick simma upp och byta tank och när jag kom tillbaka var alla klara och jag var sist kvar. Jag skulle ta av masken och sedan sätta på den igen och blåsa ur vattnet igen. Det låter kanske lätt men det är svårt att andas med munnen utan att få in massa vatten i näsan och svårt att spotta ut vattnet när man har en regulator i munnen och man kan dessutom inte se någonting, så jag fick panik och simmade upp till ytan flera gånger. Till slut blev jag trött på mig själv och sa till Joe att hålla ner mig tills jag klarade det. Så jag satt på botten och försökte få kontroll över mitt skeva hyperventilerande i flera minuter innan jag klarade att ta på mig masken igen. Snacka om dödsångest. Men jag klarade det.

 

Dagarna efter dök vi på 12 och 18 meters djup och jag var inte rädd mer, bara orolig ibland. Men när man kom ner till korallerna och fiskarna så glömde man bort det och var tvungen att göra volter i vattnet för att man var så glad. Jag blev verkligen kär i dykningen där, det är verkligen en av de bästa sakerna jag gjort på den här resan och kanske till och med i mitt arma liv. Det är en helt ny värld där under, man tänker bara på att andas och att titta på vackra saker. Det finns inte utrymme för något annat.

Det är så vackert där under, så mycket färger, former och saker som rör på sig på sätt man inte är van vid. Stora fiskar och små fiskar och krabbor som ser ut som spindlar och roliga maskar. På ett av dyket fick Norea en kompis, en liten bäbisfisk som simmade runt henne och gömde sig vid hennes tank under hela dyket, alltså ungefär i 45 minuter. Himla gulligt.

När jag läser det här så beskriver det verkligen inte hela grejen, jag tror nog inte att det går. Tänk att jag säger det, att det finns saker som inte går att beskriva med ord. Det är nog mest en känsla. Ett sätt att tänka på.

När vår Open Water-kurs var klar så var jag lite ledsen, ville liksom inte sluta. De andra var trött på att simma runt och på att gå upp klockan 6 på morgonen och bestämde sig för att dricka rom. Jag såg djupt ner i plånboken och bestämde mig för att göra Advanced-kursen också. Jag fick en ny instruktör vid namn Dave, australiensare men utan det obligatoriska håret, som sex-skämtade hela tiden men som jag litade blint på under vatten. Vi hade 2 sjukt bra och roliga dagar, spexade mest runt på djupt vatten. Vi drack juice ur en burk, vi kläckte ägg och passade gulan till varandra tills den gick sönder och fiskarna åt upp den, vi hade en race på botten som jag vann och fick en öl för även om jag ”sprang” typ 2 meter i timmen (sjukt svårt). Vi simmade igenom fyrkanter åt alla håll, simmade upp och ner och välte vikter med näsan. Jag fick också göra ett siffertest som skulle visa på att man blir hög och glad och dum när man är på djupt vatten och jag var fruktansvärt långsam även om det kändes som att det gick jättefort. Allt detta på 35 meters djup, och där kan man inte längre se ytan och allt rött är brunt. Uppe på båten fick jag göra testet igen och det visade sig att jag var långsam där med, inte lika men ändå. Jaja, jag har aldrig gillat siffror.

 

Jag blev till slut certifierad avancerad dykare eller något sådant, och får dyka till 30 meters djup och det kommer jag att göra igen. Jag saknar fiskarna redan.

 

Vi stannade på Utila både för länge och för kort tid. Vi hann skapa oss en familj, vi hann känna på hur det kändes när delar av vår familj försvann. Vi åt banankaka varje dag och likväl grapefrukt/mango/jordgubb-smothies från öns biograf och vi klappade alla gatuhundarna och lärde oss deras namn. Jag blev påkörd av en golvbil och fick ännu fler blåmärken. Vi gick till en strand som ägdes av en man med massa gigantiska och övernaturligt vackra och icke vingklippta papegojor som älskade chips. Vi lärde oss många ord på hebreiska som vi nu glömt nästan alla och vi fick lära oss att israelerna uppfann telefonsvararen. Vi fick höra redan första dagen att öns tre lögner var: ”jag älskar dig”, ”jag ska aldrig mer dricka” och ”jag åker härifrån imorgon” och vi hörde dem alla när de icke var lika sanna dagen efter. Det kändes som om jag hade kunnat vända ända tills vi satte oss på båten, kanske också efter det. Men det var för det bästa. Och det känns som om jag kommer att åka tillbaka. Måste ju få se de där jäkla valhajarna.

Jag har glömt allt vi gjort nu. Min dator har inte funkat på massa veckor för att min kära syster hällde ner en kopp kaffe i den lagom till en frukost. Sedan dess har den gjort konstiga ljud, vissa tangenter funkar inte och F-tangenten pockar på uppmärksamhet HELA tiden. Under den här tiden har man vart tvungen att ta bort ungefär 7 f för varje bokstav man skrivit. Inte jätteeffektivt. Idag är första gången som det faktiskt går att skriva utan att ha lillfingret ständigt på ta bort-knappen. Jag är kritisk till att detta kommer att hålla i sig dock.

På grund av detta ska jag nu försöka skriva en resumé på vad vi har gjort den senaste månaden, efter det att vi lämnade Cartagena och seglade ut på karibiska havet. Vi får se hur långt jag kommer innan jag blir uttråkad av min egna tangentljud.

Första gången vi såg Gabriel så tittade jag och Norea på varandra och skrattade. Att vår kapten var så ironiskt snygg, det bådade inte gott. Han var dessutom snygg på ett sådant sätt att han inte visste om det själv och verkligen inte brydde sig, dessutom stenad ungefär hela tiden, pratandes om solnedgångar och vackra fiskar och om friheten i att ha vinden i håret. När han kom och hämtade oss och de två norskorna som skulle åka med oss så kom han i en liten uppblåsbar båt, ståendes med handen på rodret i ankelhögt vatten. Jag tänkte att vi kommer att dö nu. Han la upp våra väskor på två tvärslagda åror och så fanns det ingen återvändo.

Känslan av att jag trodde att jag skulle dö återkom på kvällen och höll i sig hela natten, sov knappt en blund. Vågorna var typ hundra meter höga och båten kändes som att den skulle kantra HELA tiden, jag satt på däck och försökte att hitta horisonten men den rörde på sig. Vår kapten stod vid rodret och skrek ”FREEEDOOOOOM!!”. Jag blev jättetrött av att vara livrädd i så många timmar så vid 04 gick jag och la mig i vår hytt som mest var ett hål där jag och syrran rullade fram och tillbaka tills det blev morgon. Vi fick frukost, vi ville inte ha frukost. På eftermiddagen såg vi den första ön i San Blas, den var typ 4 meter lång och bred och det stod två palmer på den. Och så fortsatte det när vi seglade in i paradiset. Och vi fick sällskap av massor av delfiner, alla stod och tjöt på relingen medan de hoppade. Jag har aldrig sett något så perfekt i mitt liv som de där öarna och vattnet som var lika varmt och lika lugnt som en pool. Turkost.

Vi spenderade 5 dagar i ett vykort. Man läste, badade, läste, badade, snorklade, sov i solen och åt fantastisk mat hela tiden. Kaptenens argentinska flickvän visade sig vara en fantastisk kock, riktig och bra mat. Kaptenen bakade en kaka till oss en dag och brände den knaprig och svart men vi åt delar med stekt ananas och även det gjorde oss nöjda som få.
Vi simmade in till de små öarna och träffade dess invånare. Två kvällar simmade vi in till öarna och drack rom ur kokosnötter. Vi träffade José som berättade om kokainlådorna som flöt i land på öarna ibland, från nedskjutna knarkplan på väg från Colombia och försökte gifta bort mig med hans son som var 17 år. En av norskorna försvann med en tysk hjärtkirurg som var på jorden runt-seglats med en bästa vän som han den kvällen glömde kvar på stranden. Vi andra bevittnade norskans ytterst obekväma walk of shame morgonen efter, där tysken körde över henne till vår båt i en liten gummibåt, medan vi alla åt frukost och såg på. Kvällen innan hade norskorna och tyskarna bestämt att de skulle stanna på tyskarnas båt i några veckor extra. Detta blev tyvärr inte av.

Jag har skrivit ett inlägg på mer än 3 st a4 och nu när jag vill publicera det så går det inte att ladda upp bilder. Hostelet vi är på nu är mitt ute i skogen och skryter med att de har el dygnet runt så man blev i och för sig inte så förvånad. Men hur som, ingen kommer orka läsa så mycket utan att ha något att vila ögonen på. Så resumén på den senaste månaden får vänta ett slag.

Vår resas första etapp lider mot sitt slut vilket mest är sorgligt. Jag längtar egentligen inte hem, längtar mest efter att vara på en plats längre än bara några dagar och att ha på mig kläder som jag inte hatar. Visst att det ska bli skönt att ha en säng men jag vet att jag kommer att tröttna på även den efter några dagar. Och jag har ingenstans att bo. Att jag tror att jag kommer att dra igen ganska snart efter hemkomsten gör det svårare att hitta en lya också. Och att jag kommer att vara fattig är också ett litet problem. Men det löser sig nog, jag måste tänka lite mer på det bara.

Först ska vi till staterna dock. Vilket jag ser framemot och är rädd för på samma gång. Tänk kontrasten mellan där och här. Här är det fullt med riktiga människor som lever riktiga liv i riktiga bambuhus. I vår värld är allt av plast. Det är naivt så klart, och som den elitist jag är så måste jag ju föredra möjligheten att studera i hundra år betalat av staten och av vägar som man inte blir 5 centimeter kortare av att åka på. Och jag saknar att vara omgiven av människor som är smarta på skol-sättet och varje gång någon frågar mig om min favoritplats i Sydamerika känns det som att personen som frågar förtjänar att få något hårt i huvudet. Vilket ju inte riktigt är rättvist. Men ändå så är det svårt att glömma bort det viktigaste sakerna, jag gör det ständigt, här som där hemma.
Politiken är också svår, det finns så mycket som är fel där. Hur var det, den 30de staten har i veckan formulerat om sin äktenskapslag så att inga bögar ska kunna hitta kryphål. Alla krig och all olja och allt lägga sig i. Och man har träffat så många ignoranta, och man kommer ihåg dem från USA. Och man dömmer. Man är en ganska simpel människa.
Hur som är jag rädd att jag kommer spy på Las Vegas för att allt är artificiellt och glömma att titta på de fina ljusen.

Och nu när jag läser igenom detta skäms jag lite för enkelheten i mina tankar. Jag försöker utveckla och återkommer när jag är nöjd. Vilket kanske inte händer snart.

Cartagena är en galet bra stad. Vi kom dit och allt var dammigt och varmt, och efter Bogotás kyla så kändes det som att komma hem. Vi hittade ett okej hostel och hittade mat och allt var bra. Man kändes sig säker också, for första gången på länge så kunde man gå ut utan att vara orolig för att någon skulle sno den där kameran.

Dagen efter kom det en tjej till vår dorm som var väldigt sjuk, något influensa-liknande. På hostelet fanns en sjuksköterska som tog hand om henne lite, men när tjejen ville till ett sjukhus så kunde hon tydligen inte följa med. Så jag fick följa med. Vi åkte taxi och hon la halva sin vikt på mig när vi gick upp för trappan till akuten. I väntrummet svimmade hon på min axel, och även om det var en liten tjej så är jag klen, stod där med tjejen i famnen utan att kunna röra mig. Kved fram ett litet ”Ayudame” och då kom en militär fram och kastade upp henne i famnen. En tant pekade på hennes kjol som åkte upp inför de 50 personerna som också väntade, så jag gick efter militären och höll upp hennes kjol.

Läkaren frågade mig vad hon hette och vart hon kom ifrån osv, osv och jag visste inget. En aning pinsamt, och nog ganska konstigt för dem också. Sköterskorna skrattade när jag sa att jag hade träffat henne första gången samma morgon, men de sa också att jag var snäll som följde med henne. Hon fick dropp och jag stannade och satt på golvet i typ en timme, sedan sa jag krya och gick därifrån. Vi träffade henne några dagar senare och då mådde hon bättre. Men fy för att resa själv och bli sjuk sådär, kände att jag inte hade pallat det.

 

Sedan blev jag biten av en papegoja på hostelet. Ond papegoja.

 

Efter några dagar åkte vi till stranden med världens långsammaste båt. Vi badade i Karibiska Havet för första gången och det var ironiskt hur turkost vattnet var och hur vit sanden var. Vi åt lunch på chips, en bit pizza och en tallrik kräftor och var hela tiden rädda för de gigantiska fåglarna som ville ha käk. En av dem stal det sista kexet.

Vi hittade ett ställe som hade hängmattor och betalade överpris för dem. Att sova i en hängmatta är inte min favoritsysselsättning i livet, man blir helt sned och varm och det där jäkla myggnätet. Nästa dag hittade vi ett ”rum” som var som en liten hydda på några pinnar, med palmbladstak och bara några steg från vattnet. Vi var ganska mycket nöjdare där.

 

Vi träffade ett gäng argentinare som hällde rom i oss och som sjöng för oss. Svenskheten fortsätter att fascinera. De var ganska galna och det var roligt, vi skapade liksom vår egen fest där när alla andra hade åkt hem med sina dagsturer.Vi midnattsbadade och det var mareld och månsken. Vaknade upp, klättrade ner och simmade ut.

Vi åkte tillbaka till stan och jag började skolan. Ack vilken ångest jag hade innan, jag trodde att jag skulle gå dit och börja gråta det första jag gjorde. Tänk vad paj jag är med spanskan alltså, det sitter alldeles för mycket i självförtroendet. Men det blev helt grymt bra faktiskt. Vi skulle vara 2 elever men kanadensaren Mark dök aldrig upp så det var bara jag och min lärare. Han pressade mig lagom mycket och sa att jag var duktig ganska ofta. Jag lärde mig om att prata om igår och att prata om osäkra saker och jag har nu lite mer underlag för det gissandet jag sysslar med varje dag när jag pratar spanska. Och jag hade inte ångest hela tiden. Woho.

Sedan fick jag en allergisk reaktion som var hemsk. Jag har aldrig haft någonting sådant förut och fattade det verkligen inte, men syrran var alldeles nojig så då blev jag också det till slut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och i ögonen och i överläppen. Jag såg ut som en anka som hade gråtit väldigt mycket. Norea skrattade och var nojig om vart annat.

Och när det var som värst skulle vi helt plötsligt segla till Panama. Jag såg förjävlig ut, men mamma hade lugnat mig och sagt att jag inte skulle dö.

Vi köpte rom och öl och vin fast jag egentligen bara ville gömma mig tills jag hade krympt till mig själv igen. Vi hittade båt, kapten och gäng och tyckte att alla var väldigt bra. Det var en gigantisk segelbåt och vi fick till och med ett eget ”rum”. Vi hängde med de andra, väntade på tillstånd att segla ut och åt äggmackor. Vi åt upp och tillståndet kom. Tre timmar senare var vi mitt ute på havet och det var kolsvart och motorn gick sönder. Och vågorna var höga och vinden ven faktiskt. Vi gick och la oss i väntan på en bogseringsbåt och vaknade ibland av att det kändes som att båten skulle välta. Jag vet verkligen ingenting om segling och det liksom sätter sig på nerverna. Men vi kom i hamn, fick sova på båten och fick god frukost innan alla SPRANG tillbaka till stan för att fixa en ny båt till Panama.

Jag har så himla svårt för folk som är tävlingsinriktade och fy vad jag hatade då. Vi som hade varit kompisar kvällen innan blev nu bittra fiender för att det inte fanns tillräckligt många båtar och alla hade så himla bråttom helt plötsligt. Vi väntade på vår tur och höll ihop med två norska tjejer som verkade goda och som jag inte hatade. Vi fick hjälp och åkte direkt till hamnen för att träffa kaptenen på en mindre båt. När vi klättrade upp på den och han stack upp huvudet så kunde jag och syrran inte låta bli att skratta. Ironiskt snygg var han: ingen tröja, galet solbränd, saltvatten i håret och ett förvirrat leende. Och med brasiliansk brytning. Jaha, tänkte vi, det hör kan bli intressant. Vi sa ja och han frågade om någon av oss hade erfarenhet av att navigera. Eh sa vi. Men vi hade liksom redan tackat ja. Vi åkte tillbaka till stan och var högst osäkra på vad vi hade gett oss in på.

 

Under tiden hade mina nässelutslag blivit sjukare och jag åkte direkt till ett svindyrt och galet lyxigt privat sjukhus. Där betalade jag multum och fick en gigantisk kortisonspruta medan en colombiansk man viftade med ett uppköttat finger i mitt ansikte och ville att jag skulle lära honom att prata engelska. Mycket trevlig upplevelse.

Två dagar senare, samma dag som vi skulle segla på, kom utslagen tillbaka och jag blev noijg ganska direkt. Åkte till sjukhuset igen och fick en likadan spruta, hoppade in i en taxi och åkte direkt till hamnen. Mer om detta om några dagar!

Nu är jag sämre igen. Jag som lovade mig själv. Grejen är att jag tänker mer på att skriva nu än innan men jag gör det inte ändå. Än en gång ska jag försöka.

Vi åkte i alla fall till Bogota (Word markerar rött och föreslår ”bombhota”, jahaja). Det var kallt och jävligt och bussresan var än en gång på gränsen till helvetet. Det är alltid alldeles för kallt, AC:n går på högvarv även om det är 17 grader ute och man redan är en isbit (ja, min tolerans för kyla är för evigt förstörd) och man sitter alltid bredvid någon som inte har något vett. Antingen är det barn som skriker, djur som skriker (oftast ledsna hundvalpar i lådor eller vuxna män som lyssnar på för hög DÅLIG musik och försöker stöta på en. Hatar att åka buss. Ändå känns det som om det är det ända vi gör.

När vi kom fram så frös vi och var sura, som alltid när vi kommer till en ny stad. Det är väldigt svårt för nya städer att göra oss nöjda. En bra sak var att när vi skulle ta en taxi från busstationen så fick man gå till ett bås, säga sitt namn och vart man skulle och då fick man en lapp där priset stod. Så gav man den till taxichauffören och så slapp man hela grejen med att pruta stenhårt och sedan ändå bli blåst för att man inte har NÅGON koll på vart man ska och hur långt det är hur mycket man än försöker låta som att man gör det. Detta gjorde oss lite mindre sura. Faktumet att mitt namn på lappen var ”Maxime Extranjera” gjorde oss också mindre sura eftersom det var lite roligt.

När vi kom till hostelet så öppnade ingen som jobbade där utan en australiensisk tjej som blev vår vän efter att vi bjöd in henne till frukost för att hon hade varit så snäll och öppnat dörren för oss. Hostelet var konstigt, som att det var stäng fast folk bodde där ändå. När man kom hem på nätterna så fick antingen någon av gästerna som hade stannat hemma öppna för en eller så fick en i gänget klättra upp på taket och hoppa ner på innergården för att öppna. Varje kväll. Jag slapp varje kväll.

Vi fick ett gäng, ett himla knäppt gäng men så himla bra. Två argentinska tjejer, George från Australien då, hennes väldigt tappade och väldigt brittiska vän, en tysk och en kille från Amsterdam, ägaren till hostelet vid namn Giovanni och en indiankille på kanske 16 år som var kusin till en kvinna som jobbade på hostelet. Den senare hade traditionella kläder, vita och broderade med en hög vit hätta på huvudet. Detta även när vi var på salsaklubb tillsammans.
Vi eldade i vår kakelugn den enda kvällen vi inte var ute och det var mysigt, men ungefär där slutade det att vara trevligt att det var kallt ute.



Vi firade 8 mars på ett stort torg med massa tal på spanska om Kampen och Vi är starka tillsammans. Tyvärr var det inte mycket mer jag förstod. Även i Bogotá kändes det som att folk inte pratade spanska, utan något annat som colombianerna själva inte ens vill att man ska förstå. Hemligt språk. Vi festade efteråt, på aguardiente som är en alldeles för stark spritsort som smakar anis. Oftast köper man det på tetra, vilket säger en del av smaken. Men det gick ner och det var himla roligt. Jag dansade salsa med en kille som hade en stor skalbagge tatuerad på armen, en VÄLDIGT svettig och gammal god gubbe, med Giovanni som visade sig ha moves och med diverse andra goda karlar. Jag tycker väldigt mycket om att dricka öl och dansa mig VÄLDIGT svettig. Det är nog en av mina favoritsysselsättningar.

Syrran var dock galet förkyld och skulle komma och förstöra allt med att ha feber och grejer. Så på dagarna sov vi och fikade mest. Väldigt mycket bra ställen att fika på. Vi hittade till exempel ett tåg som var ett café/bar där jag drack världens godaste carajillo. Mycket bra fika.

Vi hade det hur som mycket bra, på grund av att staden var fin men mest pga vårt lilla gäng, vi hade liksom inte haft något riktigt gäng innan. Jag gillar att ha gäng. Ska genast börja fiska efter gäng vart vi än åker. Gäng är bra.
Vi fick höra väldigt mycket roliga historier också, de roligaste var att britten berättade (och bjöd in oss till) att de hade ostrullningstävlingar där han kom ifrån. Dessa gick ut på att man klättrar upp för en kulle med varsin stor ost och sedan släpper man den så att den börjar rulla. Sedan sprang man efter den. Jag kommer inte riktigt ihåg hur man vann, om det var när man fångade osten eller när man kom ner först utan att dö. Eller om det var en kombination av dessa båda. Jag kommer att take him up on that.

Nu tänkte ja, vad bra, jag har lite bilder att lägga upp, vi köpte ju en ny kamera i Medellín. Går igenom hela grejen med att lägga över bilder och allt, trååååkigt. Och så finns det INGA bilder. Eller jo, några på en katt vi träffade, några tråkiga vy-bilder på stan ovanifrån och några (ganska många) tråkiga bilder på oss när vi dricker kaffe. Jag dör vad tråkiga vi är. Man får ju ta lite risker, som att ta med sig kameran ut på världens roligaste salsaklubb för att ta kort på skalbaggen och svetten, och liksom riskera att den blir stulen på vägen hem bara för att man är för trotsig för att ta en taxi.
I alla fall, det finns lite fler bilder efter kylan och jag återkommer med dessa snart. Nu ska jag gå och riskera och skaffa ett till gäng.

Colombia har visat sig vara landet av oklara städer, macho-kultur och konstig gatumat. Visslande poliser är också en stor del av det.

Vi åkte från den bästa staden Otavalo till Colombia med endast pepp i bagaget. Vilken försvann abrupt efter ett tiotal mil in i landet. Gränskontrollen var jätterolig för att en av tulltjänstemännen skojade om att han skulle skriva sitt telefonnummer bredvid Colombia-stämpeln i mitt pass. Han och hans två kollegor(som hade övergett sina egna) stod i samma bås och fnittrade när de kollade våra pass. Den första fick min facebook för att det hade varit en så rolig grej att ha en tulltjänsteman i sin kontaktlista. Han har tyvärr fortfarande inte lagt till mig som vän, vilket gör mig lite ledsen.
Vi tog en taxi från gränsen till närmsta busstation med en gubbe från Schweiz som reste runt i Sydamerika för att hitta shamaner och folk som sysslade med healing. Han hade nog själv behov av healing för han var hur konstig som helst. Jag träffade honom två dagar senare på hostelet vi bodde på, jag sa hej och hur mår du och han sa ”I'm Hans from Switzerland” och jag sa ja, jag vet, vi åkte taxi ihop för två dagar sen och han kände inte igen mig, verkligen INTE ALLS. Och ja, det tar det som om han var knäpp och inte att jag inte är en sån man kommer ihåg. Punkt.

Vi tog en buss som skulle vara Cali vid 23 vilket var läskigt eftersom det är mörkt då och allt i Colombia var farligt trodde vi. Vi körde i typ en timme och sedan var bussen fylld med rök och alla sprang av och när jag skulle av så började bussen rulla bakåt så jag fick hoppa av i farten. Det var kul, förutom att man hostade lite äckligt. Där stod vi i regnet och undrade vad som nu skulle ske. Det som skedde var att en av förarna hämtade vatten från en närliggande by i små dunkar och hällde vattnet på motorn som pös lite. Detta höll på i några timmar, sedan funkade bussen och vi körde i någon halvtimme till, sedan började det ryka igen. Vi blev bogserade till en bensinmack efter ett tag och där kyldes motorn av med en högtryckstvätt. Sedan funkade bussen ända till Cali, men det gick väldigt långsamt och vi kom fram vid 04 på natten. Typ en kvart innan vi kom fram så såg vi massa skumma män utanför fönstret, hur många som helst, och vi blev rädda och hatade Colombia. Efter 10 minuter kom vi på att det var en grönsaksmarknad och att det inte var sent på natten för dem utan snarare tidigt på morgonen. Men det var mörkt och en väska till hade blivit snodd. Noreas adrenalinspruta var i den så nu lever hon on the edge. Även vår guidebok aka Bibeln (obs: IRONI) försvann också vilket innebär att vi båda nu lever on the edge.

Cali var inte så nice. Vi dillade omkring i stan och försökte hitta något roligt och det enda vi hittade var ett crepes-ställe som var gött. Och vi var där i tre dagar. Macho-kulturen var alldeles för tydlig, man kände sig helt naken bara man gick på gatan. Gubbar viskade en i örat och följde efter en i några steg när man inte svarade. Det är så stor skillnad på den sortens ”flört” och den i typ Argentina där det faktiskt bara är uppskattning och inte bara för att man är utlänning. Jag blev så klart även politiskt arg och började tänka på var fan de har fått den sexismen ifrån. Jag kom inte på något svar. På vårt hostel var det bara dryga amerikaner och den konstiga gubben från Schweiz. Ägaren försökte få oss att betala för 4 nätter fast vi bara hade varit där i 3 hur länge som helst tills hon fattade att februari den 30de faktiskt inte finns.

Vi åkte buss till Medellín och mitt i natten blev det poliskontroll. Vi trodde att det var paramilitärer. Det var det inte. Vi kom fram och vädret var nice och vårt hostel var nice. Det kändes som vår och det fanns träd och inte bara dammiga torg fulla med äckliga män. Vi köpte en kamera men vi tog inga bilder, eh (men nästa inlägg kommer att ha bilder!). Vi drack kaffe (gott kaffe, för första gången på länge) och gick på stora shoppingcenter och ville köpa saker. Vi gick ut två av tre kvällar och upplevde ett ytterst konstigt uteliv. ALLA killar hade gangsta-mullets (citerat från Bibeln), alltså stora hockeyfrillor. Ack vad vi skrattade när vi satt på vår uteservering och sippade margaritas. De verkade inte tycka att det var en ironisk frisyr.
Vi klubbade, vilket i Medellín verkade bestå av att skrika med i låtarna som spelas medan en kille står på bardisken och skriker ”Vad sjunger de nu?? och nu??” i mikrofon. Hysteri. Vi träffade några israeler som trodde att vi var från Medellín, WIN! Vi drack aguardiente för första gången. En sorts sprit som smakar anis och är alldeles för stark. Vi kom hem och kom på att det är jättesvårt att klättra upp för stegen på en våningsäng tyst när man är dragen.
Det var massa gosa människor på hostelet. En argentinsk tjej älskade Sverige och sa att svenska var ”como bailar con la boca”, som att dansa med munnen. En dansk kille som hade kommit till Medellín för att hitta sin biologiska mamma efter 27 år, hittat henne, ätit lunch med henne och verkligen klickat med henne. Han var så gråtmild och så himla glad. Det var verkligen så fint. Massa folk som bara hade råkat stanna i stan och som var glada och hjälpsamma.
Den andra kvällen träffade vi en barndomskompis till Noreas gamla kollega (jepp, det var lite oklart varför), men han och hans vän var hur goda som helst och vi drack öl i en park, skämtade om att de var tillsammans för att de jobbade och bodde tillsammans och om att vi egentligen var från Schweiz. De gick hem och vi gick vidare, blev våldgästade av två dragna australiensare som vi mest skrattade åt istället för med. Den ena var sjukt biffig och jobbade i en mina, jag kläckte kommentaren ”Do people actually still do that?” innan jag hann tänka att det skulle vara dumt sagt. När de pratade med varandra så fattade man inte någonting av vad de sa. De ville att vi skulle följa med till deras hotell, så det hade tyvärr inte fattat det där med skrattandet, och vi sa tjadå och gick hem.

Vår Colombiaupplevelse började närma sig vår förväntan men var inte riktigt där än. Men sedan åkte vi till Bogotá och då började det hända roliga saker. Men det ska jag skriva om snart. När det finns bilder också. Nu ska vi äta middag och imorgon ska jag på spanska kurs. Hjälp.

Vi åkte sedan tillbaka till Quito, vi bodde nu i roligare kvarter och festade igen. Vi drack samma fishbowl-drinkar och sov i en dorm med en kille som inte vaknade av sitt alarm. Ah. Första kvällen vi var i Quito så hatade vi Quito, nu när vi skulle åka därifrån så kändes det jättejobbigt. Kan nästan tänka mig att bo där lite.

Men vi och islänningarna Addi och Hildur åkte till kusten. Det var nämligen karneval och vi hade hört att det var i Montanita man skulle vara. Alla drog skeptiskt in luft genom tänderna när vi sa att vi inte hade någonstans att bo men vi tänkte att ”vi får väl sova på stranden då” och åkte. Bussresan var helt sjuk, jag frågade två gånger om det var rätt buss vi satt på, efter en halvtimme kommer samma kille som sagt ja två gånger ”ni är på fel buss” och att en av våra platser var upptagna. Så vi var 4 personer på 3 platsen i 10 timmar. Ibland satt vi på golvet, ibland på varandra. Barn skrek, det fanns hundar i kartonger och gubbarna bakom oss lyssnade på dålig salsa hela natten.

När vi kom fram satte vi oss med alla våra väskor i en hög på trottoaren för att vänta på Gustavo och Diana(morbrodern och flickvännen) skulle komma i bil och leta hostel med oss. Någonstans där blev min mobil och vår kamera stulen. Yey. Men vi hittade ett hostel, badade i havet bland ceviche-försäljare och fulla människor och sedan började vi dricka drinkar.

Eftersom det var karneval så var alla extra spexiga. Alla gick runt och sprutade espuma de carneval på varandra, något sorts skum med spexiga färger. Jag och Gustavo hade på riktigt ett krig med detta. Mitt vita linne var blått när vi hade krigat, tappat bort alla andra och sedan hittat dem igen.

Drinkarna var alldeles för billiga och alldeles för söta och därför blev alla väldigt glada. Ungefär som Hildur här :)

På dagarna hängde vi på stranden, drack juice och åt massa oklar gatumat. En dag åkte vi ut i en båt och snorklade lite. Norea blev matförgiftad och höll på att svimma på stranden. Vi träffade ett gäng med argentinska killar som kunde massa om den enda islänska fotbollsspelaren som finns och höll brandtal om hur gott det är med fernet och cola.

På kvällarna så dansade vi salsa med basketspelare, hängde på stranden, jag och Addi nattbadade med några chilenare som var alldeles för unga, vi köpte ett grillspett till en gatuhund som blev jätteglad och mätt och dansade lite till. En kväll gick vi längst bort på stranden och Norea och Addi bråkade i sanden och sedan drack vi öl. Enda kvällen där alla i sällskapet varit tvunga att duscha efter en utekväll. Fast man kanske borde ha gjort det även efter skumkrigskvällen..

Efter dessa galna dagar åkte vi till Guayaquil över dagen, Norea gjorde sönder Addis sko så vi köpte nya till honom och vi åt på en skum kinesisk restaurang där det var födelsedagskalas med live-salsa.

Sedan skildes vi åt, islännigarna skulle åka till Galapagos dagen efter och vi tillbaka till norr. Vi var avundsjuka och lite ledsna, vi hade hängt i nästan en månad och haft så sjukt roligt. Men men, vi åker snart till Island och hälsar på dem.

 

Vi tog nattbussen till Quito, sov ingenting och åt något friterat till frukost på busstationen. Köpte kaffe bara för att värma oss med. Sedan hoppade vi på nästa buss till Otavalo, en liten indianstad tre timmar från colombianska gränsen och det enda stället jag varit på där jag känt mig lång.

Vi möttes av världens finaste hostelägare och sköna sängar. Vi gick ut och åt frukost när klockan var 2 och började prata med en musiker som satt och drack öl på stället. Han hade bott i Madrid och tyckte att jag pratade bra spanska så jag tyckte om honom. Han tyckte nog om oss också för han bjöd oss på frukosten och önskade oss lycka till.

Otavalo slutade inte att vara bra. Vi skulle vara där i en natt men stannade i tre. Vi gick på den stora lördagsmarknaden och köpte alldeles för mycket fint för våra små ryggsäckar, men alla var så snälla och allt var så fint. Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant ställe där verkligen ALLA har varit snälla, så himla ödmjuka och hjälpsamma. Ack vad vi trivdes. Vi åkte lite buss och lite på flaket på en pickup och kom till en vulkankrater med en sjö och två öar i. Det var tydligen Ecuadors farligaste vulkan och vi kände att det vore kul att åka båt på den, så det gjorde vi. Efteråt så matade vi den enda gatuhunden med lite bröd.

 

Vi älskar Ecuador och det kändes lite jobbigt att åka därifrån, landet som man gillar och som man börjat förstå lite. Deras spanska är enkel och alla ville prata och förstå. Och de hade god mat och fin skog liksom. Bra djur, fina stränder. Men vi kände också att det var dags att åka vidare. Så vi styrde vår kos mot Colombia.

 

 

Nu är det lite för länge sedan. Förlåt. Vi har varit ute på vift mycket, internetaccessen har varit sporadisk och min mobil och vår kamera blev stulna så det finns nästan inga bilder kvar. Men här kommer några inlägg om vad vi har gjort sedan senast. Bilderna är tagna av våra kära islänningar.

 

Efter festen i Quito så åkte vi till djungeln. Till Tena i nordöstra Ecuador, allt för att få hänga med lite djur. Vi tänkte åka själva först och bara hitta några en dags-tourer för att få hänga lite i djungelndjungeln. Men det blev så mycket bättre. Vi har en ingift islänsk släkting som befann sig i Quito samtidigt som vi, liksom hans flickvän. Vi hade hängt en del med dessa i Mancora och i Quito, festandes mestadels. Men i Quito bodde dessa hos en ecuadoriansk familj vart morbror visade sig vara nice som få. Han hade dessutom ett förhållande med en engelsk tjej som då bodde i samma familj som islänningarna. Det visade sig att alla de fyra skulle åka till djungeln samma dag som vi och de ville dessutom hänga med oss.

Vi blev rejält blåsta av en taxichaufför som körde oss runt HELA stan, vi hittade ett gott hostel där ägaren sa att jag hade en spansk accent (win!) och i trappan upp till vårt rum hittade vi en fjäril som var större än en hand.

 

Första dagen så skulle vi gå till ett vattenfall, en liten promenad som skulle ta en halvtimme. Vi gick i närmare två timmar. Djungeln är rolig för att det regnar i 10 min, sedan är det strålande sol i 20 min, regnar i 20 min och sol i 10 och så håller det på. Vägen var ingen väg, det var trappsteg gjorda i röd och mjuk lera. Första kvarten var man rädd om sina skor, sedan trampade man i ett lerhål och såg dem ej med. Det var precis lagom varmt och vi hittade massa spexiga växter och fjärilar och grejer. Engelskan var tjejig som få och det fick mig att känna mig hård, jag som hade varit rädd att återuppleva macchu p-klenheten.

Vi blev visade vägen av en indianfamilj som hade varit och hämtat vägen och de skrattade åt oss när vi kom där i vita linnen och fin-joggingskorna. Rätt åt oss.

Men ack, när vi kom fram. Det var som ett litet paradis hade öppnat sig där ur all lera. Det går faktiskt nästan inte att beskriva. Det var ett vattenfall och en stor grotta som var öppen mot himlen och det droppade lite hemtrevligt och det flög svalor överallt. Vattnet var lagom varmt och vi simmade runt där i timmar och bara myste.

Vägen tillbaka var ännu roligare. Det spöregnade. Det var som en dusch, som det tydligen blir när det regnar i regnskog. Stigen blev en flod och vi liksom vadade uppåt hela vägen tillbaka. Jag vadade också genom en faktiskt flod, där man var tvungen att hålla i sig för att inte flyga i väg ned för forsen. Innan vi klev in i bilen så tog vi av oss kläder för att den inte skulle bli en sjö i den.

 

På kvällen grillade vi islänningarnas hostel som egentligen var en park. Vi satt på kanten av poolen och lyssnade på grodor och syrsor och drack rödvin ur plastglas. Vi blev attackerade av soldatmyror och åt grillad ananas till efterrätt.

 

Dagen efter åkte vi båt, gick på zoo och hängde i en ytterst turistvinklad indianby. Det var massa söta barn där och VÄRLDENS minsta och gosigaste apa. Vi hängde med den hela tiden och den åt på en ostbåge som till slut var en liten ostboll. De här bilderna saknar jag nästan mest av alla. AH ville ta med den lilla apan hem. Istället får ni en bild på en annan knäpp apa som hette Lukas.

I ”stan” där båtarna avgick ifrån var det ett apgäng som styrde över torget. De var hur många som helst och ganska stora och helt galna. Vi hittade en gatu-chihuahua som bara hade ett öga efter att ha varit i slagsmål med en av aporna, så himla ledsamt. När en av indiankvinnorna tände upp sin grill på gatan så kom ett 20-tal apor springande för att få lite mat, stod där och tiggde bredvid hundarna liksom. Bra syn.

 

Jag och syrran hängde kvar i Tena en dag till efter de andra hade åk tillbaka till Quito. Vi promenerade lite i djungeln och råkade hitta ett kakaoplantage. Det var hur varmt och fuktigt som helst och Norea klagade hela tiden och trodde att vi skulle bli uppätna av malariamyggor. Jag hade kunnat hänga kvar för alltid. Djungeln är rolig! Till slut så kom vi ner till floden och det var så varmt så jag var tvungen att bada lite. Det var sjukt strömt så man var tvungen att hålla i sig i hala stenar för att inte flyta iväg. Jag råkade nog också visa brösten för några ecuadorianska barn som överraskande kom förbi väldigt snabbt i en liten gummibåt. Eh. Jävla gringos.

Schampo- och hudkrämsflaskorna pallar inte trycket. Vi åkte buss över gränsen Peru och Ecuador med en helt galen busschaufför, bråkande par (klockan var 03.30) och hundvalpar i pappkartonger. Vi skulle komma fram till Quito kl. 07.30 på morgonen, lagom tid att dumpa väskorna på hostelet och sedan äta frukost, men icke. Vi kom fram 05.15 och hade inte sovit ett dyft pga ovanstående orsaker. Var inte så sugna på frukost heller, även om möjligheten hade funnits.

När vi väl hade hittat vårt hostel och det var morgon igen så var längtan efter duschen den största känsla som härbärgerade i våra slita kroppar. Min vilja att smörja in mina brända lemmar efter att vi lämnat stranden för stad och berg resulterade i en hudkrämsexplosion. Höjdskillnaden på drygt 2 km var för mycket för de små plastbehållarna. Det var hudkräm överallt. På golvet, på väggen, på det hysteriskt färgglada överkastet på min hostel-säng och på handduken som jag inte hade torkat mitt hår på än. Överallt förutom på mina brända lemmar. Sedan blev det bättre. Det bättre bestod av parker, shots som brann, bra djurliknelser och många siffror på servetter. Mer om detta senare.

 

Jag har funderat mycket på resandet i sig. Jag vet att jag var stressad innan vi satte oss helt vettskrämda på det där planet till den här sidan av världen, med ”det är inte ett misslyckande att åka hem igen” som ett mantra ekandes. Jag vet att jag var rastlös. Jag trodde att det skulle ta några veckor och sedan skulle det försvinna. Rastlöshet och magkatarr. Den senare är på väg bort (förutom efter brinnande shots, no surprise) men den förra har kommit att accepteras som en del av det hela. Man har inget hem, ingen säng som känns det samma, ingen plan eller budget som håller och ingenting som knyter oss till platserna vi är på förutom att huruvida vi gillar dem eller inte. Vi har bara varandra, jag och syrran. Jag vet att det både är bra och dåligt att resa tillsammans. Vi är så nära man kan bli men det innebär nog också att man är jobbigare mot varandra än vad man någonsin skulle drömma om att vara mot vem som helst annars. Rastlösheten har vi båda, men olika sätt. Jag är hispig och orolig av mig. Det trodde jag inte, jag tror ju alltid att jag är stenhård. Är sjukligt osäker över spanskan även om det för det mesta går bra. Så fort jag väl pratar så är det nästan bara roligt men innan dess så måste jag ta så mycket sats att jag blir sliten av det.

Men rastlösheten var det ja. Det känns farligt att flacka omkring så länge som vi ska göra på ett sätt. Jag vet hur jag har blivit av de gånger jag kommit hem från Spanien, helt knäpp och deppig. Och då har jag haft ett hem. Nu är det fläng hela tiden och det kommer nog att vara det i månader till.

Men det är så fantastiskt roligt bara. Vi ser massa nya saker hela tiden. Man prövas och utmanas och måste sträcka sig mycket längre än man når. Jag är ju en typisk junkie för att lära mig nya saker och det gör man nu, även om det är diskret och ofta omedvetet. Rastlösheten är en drivkraft också, hjälper än att inte fastna och att inte lata sig. Det är liksom bättre att vara utmattad men på ett nytt ställe.

 

Här i Quito är varje kvarter en kulle. Man vill helst bara gå nedåt på grund av att det inte finns någon luft i luften. Men det står indiankvinnor i varje hörn och säljer bananchips, kött och potatis och bönsallader i plastpåsar. Coca cola-flaskorna (syrran köpte för bakfyllan) innehåller 192ml och smakar inte som hemma eller som i Bolivia. Vi äter frukost för 7-8kr varje morgon och får varje morgon frågan om vi inte ska ha lite get- eller kycklinggryta till äggen. Vi dricker litervis med juice på frukter som man inte vet vad de är. En ny favorit är taxo, som smakar syrligt och lite ingefära.

Vi har nästan inga bilder på stan för att vi aldrig vågar ta med kameror ut då alla säger att alla alltid blir rånade här. Taktiken är att kasta något oklart på en, typ senap eller tapetklister, och efter man blivit avtorkad av någon annan så har man inga saker kvar. Jag och syrran har därför övat , vi har bestämt att om någon av oss får något äckligt på oss och någon försöker torka av denne så ska vi skrika ”NO ME TOCES” och springa därifrån. Bra plan. Man får hoppas att det inte är uppförsbacke bara. Då kommer vi att falla ihop efter halva kvarteret och äckel-rånaren kan torka av oss bäst han vill.

 

Maria och Enes bodde på samma hostel som vi innan de åkte till Colombia för några dagar sedan och när de skulle checka ut uppstod tumult. De hade en reservation genom Hostelworld där de stod att de skulle betala 6 dollar tillsammans, hostelkvinnan sa däremot att det kostade 6 dollar per person. Reservationen visades upp liksom hostelets profil på Hostelworld men hostelkvinnan sa i princip att reservationen var fejkad. Enes ger kvinnan en 10-dollarssedel för att få växel, men kvinnan tar den och låser in sig på sitt kontor och ringer polisen. Allt detta avverkades med höga röster som sig bör i spansk-talande länder, men längre än så gick det inte förutom en litet spel Maria fick då hon skrek ”dame mi dinero!” lite för högt. Polisen kom, inte bara en utan fyra stycken. Alla hade skottsäkra västar och väldigt stora vapen. Jag stod och såg på i strumplästen. Polisen kollade så att Enes och Maria inte var illegalt i landet och sedan sa de till hostelkvinnan att sätta rätt priser på hemsidan. Men hon vägrade att ge tillbaka växeln. Poliserna gav i princip upp och frågade om det var okej om våra vänner betalade 4 dollar mer. De gav också upp och åkte till Colombia, hostelkvinnan satt kvar och såg kuvad ut. Dagen efter fick jag skäll av ägaren för att mina vänner hade varit ”aggressiva” men då flippade jag också. Jag var grym, bråkade på spanska, även om jag var helt darrig efteråt så fick jag rätt och är nu mycket stolt över detta. Och sedan dess är de båda väldigt snälla mot mig.

 

Trots rastlösheten så är vi lite lata, vi skulle ha åkt till djungeln idag men nu ser det ut som att det blir på fredag istället. Alla tourer som man bokar härifrån är dyra och tråkiga, typ ”lär dig baka yucabröd med det här indianfolket”. Det är inget tour-företag som fattar att vi bara vill kolla på djur liksom. Så nu tar vi saker i egna händer och åker till Tena och ska där försöka ragga upp någon lite indianguide som kan visa oss djuren. Annars kan vi gå och bada i vattenfall och titta på stora fjärilar så länge.

 

Nu till de brinnande shotsen. Vi hittade någon sorts ideell turistinformation som vi tänkte känna lite på. Vi kom fram till en igenbommad villa efter att ha tittat på ett ecuadorianskt cheerleading-lag göra volter i en park. Vi ringde på och blev hämtade av en avdankad men god amerikansk hippie. Vi hängde där ett tag med hans kompis och de var himla fina. De skulle festa på kvällen och vi blev inbjudna. Det var en irländsk bar. Vi fann oss ett helt fantastiskt entourage och blev kvar långt efter stängning. Vi blev bjudna på shots som brann och som man drack fort med sugrör för att sugrören inte skulle smälta. Säkert väldigt nyttigt. Det blev quiz och vi förlorade hårt men var inte ledsna (så länge) för det. Norea blev kallad för ”prinsessan leia” och sedan ”princess leia's got nothing on you babe!” och jag för ”baby alpaca”. Jag tycker att mitt var finast. Det var tydligen för att jag var mjuk och söt. Gött liksom. Bäbis-alpacor är ju typ det finaste som finns.

 

Kvällen efter mötte vi upp med en av killarna från kvällen före och gick på klubb där vi drack för många drinkar som serverades i guldfiskskålar, var chock-blåa och kostade lika mycket som en vanligt svag drink i Svea. Dessa var ej svaga och innehöll ungefär 3 liter. Även detta kändes nyttigt. Senare på kvällen fick jag också reda på att jag hade använt ordet för ”att ha sex” när jag ville ”ta” en taxi lite för ofta. Vid den tidpunkten tyckte jag bara att det var fantastiskt roligt. Nu i efterhand skäms jag lite grann. Får mig att tänka på när jag i Madrid typ råkade säga att jag ”luktade illa i huvudet” istället för att jag hade ”ont i huvudet”. Ack språkförbistringar.

 

Det var historien om våra vilda kvällar i Quito. Återkommer snarast om våra äventyr i djungeln och på karnevalen vid kusten. Gött liv.

Vi tog bussen till Lima. Bussen hade lädersäten och det var en ny upplevelse att sova på läder. De spelade också en film om en amerikansk surffamilj där en av döttrarna fick armen avbiten av en haj. Sensmoral?

Så vi flög till La paz. Kvinnan på flygplatsen som vi betalade något oklar skatt till skrattade när vi sa att vi skulle till Cusco, "hela världen passerar den här vägen!". Vi kände oss lite turistiga bara.

Vi hängde kvar i BA lite till. Vi gillade fortfarande stan. Lite bo-potential till och med. Det regnade i en kvart en gång och dagarna efter det var det till och med inte dödligt varmt. Precis lagom. Och den är fin också.