HINTED

Schampo- och hudkrämsflaskorna pallar inte trycket. Vi åkte buss över gränsen Peru och Ecuador med en helt galen busschaufför, bråkande par (klockan var 03.30) och hundvalpar i pappkartonger. Vi skulle komma fram till Quito kl. 07.30 på morgonen, lagom tid att dumpa väskorna på hostelet och sedan äta frukost, men icke. Vi kom fram 05.15 och hade inte sovit ett dyft pga ovanstående orsaker. Var inte så sugna på frukost heller, även om möjligheten hade funnits.

När vi väl hade hittat vårt hostel och det var morgon igen så var längtan efter duschen den största känsla som härbärgerade i våra slita kroppar. Min vilja att smörja in mina brända lemmar efter att vi lämnat stranden för stad och berg resulterade i en hudkrämsexplosion. Höjdskillnaden på drygt 2 km var för mycket för de små plastbehållarna. Det var hudkräm överallt. På golvet, på väggen, på det hysteriskt färgglada överkastet på min hostel-säng och på handduken som jag inte hade torkat mitt hår på än. Överallt förutom på mina brända lemmar. Sedan blev det bättre. Det bättre bestod av parker, shots som brann, bra djurliknelser och många siffror på servetter. Mer om detta senare.

Jag har funderat mycket på resandet i sig. Jag vet att jag var stressad innan vi satte oss helt vettskrämda på det där planet till den här sidan av världen, med ”det är inte ett misslyckande att åka hem igen” som ett mantra ekandes. Jag vet att jag var rastlös. Jag trodde att det skulle ta några veckor och sedan skulle det försvinna. Rastlöshet och magkatarr. Den senare är på väg bort (förutom efter brinnande shots, no surprise) men den förra har kommit att accepteras som en del av det hela. Man har inget hem, ingen säng som känns det samma, ingen plan eller budget som håller och ingenting som knyter oss till platserna vi är på förutom att huruvida vi gillar dem eller inte. Vi har bara varandra, jag och syrran. Jag vet att det både är bra och dåligt att resa tillsammans. Vi är så nära man kan bli men det innebär nog också att man är jobbigare mot varandra än vad man någonsin skulle drömma om att vara mot vem som helst annars. Rastlösheten har vi båda, men olika sätt. Jag är hispig och orolig av mig. Det trodde jag inte, jag tror ju alltid att jag är stenhård. Är sjukligt osäker över spanskan även om det för det mesta går bra. Så fort jag väl pratar så är det nästan bara roligt men innan dess så måste jag ta så mycket sats att jag blir sliten av det.

Men rastlösheten var det ja. Det känns farligt att flacka omkring så länge som vi ska göra på ett sätt. Jag vet hur jag har blivit av de gånger jag kommit hem från Spanien, helt knäpp och deppig. Och då har jag haft ett hem. Nu är det fläng hela tiden och det kommer nog att vara det i månader till.

Men det är så fantastiskt roligt bara. Vi ser massa nya saker hela tiden. Man prövas och utmanas och måste sträcka sig mycket längre än man når. Jag är ju en typisk junkie för att lära mig nya saker och det gör man nu, även om det är diskret och ofta omedvetet. Rastlösheten är en drivkraft också, hjälper än att inte fastna och att inte lata sig. Det är liksom bättre att vara utmattad men på ett nytt ställe.

Här i Quito är varje kvarter en kulle. Man vill helst bara gå nedåt på grund av att det inte finns någon luft i luften. Men det står indiankvinnor i varje hörn och säljer bananchips, kött och potatis och bönsallader i plastpåsar. Coca cola-flaskorna (syrran köpte för bakfyllan) innehåller 192ml och smakar inte som hemma eller som i Bolivia. Vi äter frukost för 7-8kr varje morgon och får varje morgon frågan om vi inte ska ha lite get- eller kycklinggryta till äggen. Vi dricker litervis med juice på frukter som man inte vet vad de är. En ny favorit är taxo, som smakar syrligt och lite ingefära.

Vi har nästan inga bilder på stan för att vi aldrig vågar ta med kameror ut då alla säger att alla alltid blir rånade här. Taktiken är att kasta något oklart på en, typ senap eller tapetklister, och efter man blivit avtorkad av någon annan så har man inga saker kvar. Jag och syrran har därför övat , vi har bestämt att om någon av oss får något äckligt på oss och någon försöker torka av denne så ska vi skrika ”NO ME TOCES” och springa därifrån. Bra plan. Man får hoppas att det inte är uppförsbacke bara. Då kommer vi att falla ihop efter halva kvarteret och äckel-rånaren kan torka av oss bäst han vill.

Maria och Enes bodde på samma hostel som vi innan de åkte till Colombia för några dagar sedan och när de skulle checka ut uppstod tumult. De hade en reservation genom Hostelworld där de stod att de skulle betala 6 dollar tillsammans, hostelkvinnan sa däremot att det kostade 6 dollar per person. Reservationen visades upp liksom hostelets profil på Hostelworld men hostelkvinnan sa i princip att reservationen var fejkad. Enes ger kvinnan en 10-dollarssedel för att få växel, men kvinnan tar den och låser in sig på sitt kontor och ringer polisen. Allt detta avverkades med höga röster som sig bör i spansk-talande länder, men längre än så gick det inte förutom en litet spel Maria fick då hon skrek ”dame mi dinero!” lite för högt. Polisen kom, inte bara en utan fyra stycken. Alla hade skottsäkra västar och väldigt stora vapen. Jag stod och såg på i strumplästen. Polisen kollade så att Enes och Maria inte var illegalt i landet och sedan sa de till hostelkvinnan att sätta rätt priser på hemsidan. Men hon vägrade att ge tillbaka växeln. Poliserna gav i princip upp och frågade om det var okej om våra vänner betalade 4 dollar mer. De gav också upp och åkte till Colombia, hostelkvinnan satt kvar och såg kuvad ut. Dagen efter fick jag skäll av ägaren för att mina vänner hade varit ”aggressiva” men då flippade jag också. Jag var grym, bråkade på spanska, även om jag var helt darrig efteråt så fick jag rätt och är nu mycket stolt över detta. Och sedan dess är de båda väldigt snälla mot mig.

Trots rastlösheten så är vi lite lata, vi skulle ha åkt till djungeln idag men nu ser det ut som att det blir på fredag istället. Alla tourer som man bokar härifrån är dyra och tråkiga, typ ”lär dig baka yucabröd med det här indianfolket”. Det är inget tour-företag som fattar att vi bara vill kolla på djur liksom. Så nu tar vi saker i egna händer och åker till Tena och ska där försöka ragga upp någon lite indianguide som kan visa oss djuren. Annars kan vi gå och bada i vattenfall och titta på stora fjärilar så länge.

Nu till de brinnande shotsen. Vi hittade någon sorts ideell turistinformation som vi tänkte känna lite på. Vi kom fram till en igenbommad villa efter att ha tittat på ett ecuadorianskt cheerleading-lag göra volter i en park. Vi ringde på och blev hämtade av en avdankad men god amerikansk hippie. Vi hängde där ett tag med hans kompis och de var himla fina. De skulle festa på kvällen och vi blev inbjudna. Det var en irländsk bar. Vi fann oss ett helt fantastiskt entourage och blev kvar långt efter stängning. Vi blev bjudna på shots som brann och som man drack fort med sugrör för att sugrören inte skulle smälta. Säkert väldigt nyttigt. Det blev quiz och vi förlorade hårt men var inte ledsna (så länge) för det. Norea blev kallad för ”prinsessan leia” och sedan ”princess leia's got nothing on you babe!” och jag för ”baby alpaca”. Jag tycker att mitt var finast. Det var tydligen för att jag var mjuk och söt. Gött liksom. Bäbis-alpacor är ju typ det finaste som finns.

Kvällen efter mötte vi upp med en av killarna från kvällen före och gick på klubb där vi drack för många drinkar som serverades i guldfiskskålar, var chock-blåa och kostade lika mycket som en vanligt svag drink i Svea. Dessa var ej svaga och innehöll ungefär 3 liter. Även detta kändes nyttigt. Senare på kvällen fick jag också reda på att jag hade använt ordet för ”att ha sex” när jag ville ”ta” en taxi lite för ofta. Vid den tidpunkten tyckte jag bara att det var fantastiskt roligt. Nu i efterhand skäms jag lite grann. Får mig att tänka på när jag i Madrid typ råkade säga att jag ”luktade illa i huvudet” istället för att jag hade ”ont i huvudet”. Ack språkförbistringar.

Det var historien om våra vilda kvällar i Quito. Återkommer snarast om våra äventyr i djungeln och på karnevalen vid kusten. Gött liv.