HINTED

Bra dag

Kall stad

Kall dag

Bra svada

Lukt i lada

Svårt att välja

Att inte sälja

Gå och titta

Romani för flicka

Kicka, slicka, mica upp

Svårt att välja

Under lins

Du är det lyckligaste

Fnittrigaste

Bästa på länge trots

Bra dag

Bra svada

Förkortandet

Tillkortakommandet

Svider inte

Lider inte längre

Mot en annan brist

Du har en frist

Användes med försiktighet

Liljor och förgänglighet

Bilderna är så många

Gunga, slunga, fippla, hångla

Solen är i sällan

Du är i nedan

Månen dricker för oss

Blankheten är sliten

Vi hatar eliten

Jag är sliten och

Hennes man är eliten

Det sägs att jag är liten

Den biten

Är borta för en sekund

En lugn stund

John Blund

Grått sund

Svart hund

En brygga

Stor blev mindre

Barn blev mygga

Segel

Tegel, Tengil i en degel

Skrynkel och runt

Tre ord

Att beskriva för mycket

Tycket kan förändras

Men inte nu

Ljus

Det var ett sånt tror jag

Mellan mina tår

I svart säng

Häng, gäng, fippla, hångla

Tummar på fingrar

Fingrar på tummar

Tumlar under fingrar

Flinar i tunnlar

Tunnland

Av sånt som inte behövs

Varje dag, lugn stund

Lyckan är så stor

Välter av chock

Talande tystnad

Tysta tal

Plockar fjädrar ur allt

Fjädrar ur alla

Petar

Peter

Klippa var det

Bryggan blev planka

Du till plankton

Planka basisternas

Ljus

Var det nog ja

Respit

Används under skydd

Benknotor

Och massor av cronos

Som skrattas åt

Ler tillbaka

Cronos

Fredagen var högstadiejobbig och högstadiebra. Nostalgía. Dagen efter var sjuk, högstadiebakfull. Efter kaffe med F var jag peppad. Hon är bra. Dansen på kvällen var fin, alla humoristiska kroppsspråk från diverse balletkroppar. Musik och "musik". Dans och "dans", och du ser ingen skillnad. Frågan är var den mänskliga lusten kommer i uttryck. Vart den försvinner när man inte under några omständigheter får uttrycka den på scen, fast det är så nära, så ofta. Det kanske var en konstig sak att skriva men jag är uppväxt med den sortens "fria" dans, men jag har aldrig riktigt förstått hur man kan lita på och komma så nära folk som egentligen är främlingar. Och dessutom ha det som jobb, 9 to 5, fem dagar i veckan.

Men ja. Fredagen var i alla fall ganska mycket. Nere och uppe. Fulla gamla och fulla nya folk. I lagom mängder är det bra. Men när samma folk är lika plakata som de var för två år sedan och dessutom blir upphånglade av samma folk, då vill jag hoppas att jag har kommit lite längre. Eller i alla fall till något annat ställe. Lite självdistans och lite distans till allt annat också. Kulturen. Saranoff och Fanta har blivit Absolut och Fanta. Folköl. Vart ligger skillnaden?

Det kanske är cyniskt och drygt att skriva så här, men idag är jag trött på oss så kallade ungdomar. Och livsstilen som har stannat kvar alldeles för länge.

Och egentligen så hatar jag att skriva om alkohol, för det gjorde jag verkligen för två år sedan också. Och som sagt vill jag tro att jag har kommit längre. Men nu väntar plugg och Hayao Miyazakis nya film. Och lite väntan på mail. Känn dig träffad, guapo.         

Senaste blogginlägget verkar idag patetiskt, men det får vara kvar tills den dag jag behöver inspiration till min självbiografi. Hela dagen har jag kommit på mig själv att särskriva, jag hatar det, trots att det är så sjukt onödigt eftersom det bara i svenskan som vi skriver ihop ord. Knulla upp mig. Kom hit och knulla upp mig då.

Mitt hår har förvandlats till hårspray och står just nu åt väldigt många håll på samma gång. Den ambitiösa ådran försvann i samma veva som ankomsten av ännu en religionsdiskussion, dock med ett trevligt tillskott denna dag. Bevisen för att det finns en gud känns nu så otaliga att det är konstigt att jag inte har sett några. Antingen är jag för ouppmärksam eller så mitt berusningsmedel något annat. För att citera min far. Eller så har jag bara för svårt att acceptera att människan från födseln är en syndare. Det känns inte så rättvist bara.

De grekiska prefixen och transkriptionerna ligger över mitt golv och väntar än en gång. I det vardagliga språket är det förvånansvärt intressant men så fort det handlar om papper, och fler papper så tar det fort emot. Woolf väntar också. Och får fortsätta vänta till ännu en Rudebeckshelg.

Var hos världens mysigaste läkare igår, han klämde på mina fingerleder och nynnade lite. Han såg helt förkrossad ut när hans teori, på grund av min höfts ickeknakande, föll. Det har blivit kallt ute, snön är till och med torr. 20 cm på landet. Det känns som att jag missade hösten, och då brukar den alltid vara den längsta årstiden. Flamencogitarrer är ungefär det häftigaste som finns för övrigt. En natt i fiskebäck blev detta bevisat, trots de tafatta försöken till annat.

Växthuseffekten beror på alla kommersiella mediers annonsfinansiering och nyår kommer bli så himla dåligt. Jag gillade det förra. Växthuseffekten beror på att resten av min klass inte är vegetarianer och jag blir rädd när någon lokalpolitiker i Uddevalla säger att det är hans lyckligaste dag i dag eftersom beskedet om att ett nytt IKEA ska byggas nära Torp har kommit idag. Konsumtionen tar vårat nyupphittade självhat till nya nivåer. 

Växthuseffekten beror på att jag råkade slänga en tartextub i de vanliga soporna idag, hade dåligt samvete hela dagen för att komma hem och upptäcka att någon redan slängt soporna.

Växthuseffekten beror på alla som inte tror på den och sakerna som händer i Finland är så sjuka. Jag vill inte tänka på att skolan där är precis som min skola. Skillnader saknas, mina vänner och de som går på fberg är precis lika dem som går och gick på den i Finland.

Växthuseffekten beror på att jag varje dag får nya papper och plastpåsar vart jag än går och gör. Och om jag säger nej så får jag konstiga blickar och låga betyg.

Växthuseffekten beror på att folk inte tror på varandra, vi pratar inte ens, det är som om vi vill rädda oss från något som inte finns. Vi gömmer oss och slipper ta ansvar på grund av någon sorts jordbävningsisolationslogik. Att vara feg när det gäller oss, det kan inte vara annat än urbota korkat.

Js undergångsrädsla har smittat av sig, jag har kanske till och med gått om henne. Trots att jag fortfarande flyger. Vi är fast i en jävla cirkel av apati. Och jag är så jävla rädd för den.      

Det är ingen vanlig dag. Det är en väldigt vanlig dag, men med nyanser av de ovanliga dagarna. Så där så att man precis blir nyfiken. Binära tal har aldrig gjort mig så lycklig som nu. Ettorna och nollorna är som varmt vax.
Vid en annan dator lyssnas det på Mozart och det är precis lagom nära. Det är lite för kallt och luftfuktigheten är något låg. Mitt hår har förvandlats till en hjälm, som alltid när det är imorsenytvättat. Efter halva dagen ger jag upp hoppet om volym, och låter min baslärare ta ut sin ångest över lata elever och sena eftermiddagar på mig, för då kan jag gömma mig bakom oklipptlugg. Och det skulle ju ha misslyckats gravt om volymen hade stannat där den var önskad.

Skrivbordet är dammigt, alla jävla notpapper är dammiga och det fungerar som förevändning att inte ta i dem. Diskussionerna går i huset om det där torra gråa lagret som lägger sig som en sorgflor över allt i lägenheterna. Samma flor som ligger över spårvagnarna som jag upptäckte en gång när jag sov i min systers rum. Nere på gatan går de, men det är endast där man märker dem. Från fönstren är det sällan man tittar ner. Men i alla fall, min insikt blev att det kanske inte är endast mitt fel, som använder mitt golv som garderob, att dammet ser ut att ta över Linnégatan. Det kanske också är den där mytomspunna växthuseffektens fel, det problemet också. Att hela världen kommer, snart, förvandlas till ett enda stort black country, det är ju ingenting vi kan skylla på spårvagnarna.

Böckerna ligger som vanligt på golvet bakom, tittar på mig med sina stora skuldfyllda ögon och väntar på att bli omhändertagna. Ännu en gång vänder jag dem ryggen och känner att te kanske är den bästa idén. Mina fingrar skulle kunna skälla på mig om cigaretter men eftersom det inte är ett alternativ så fryser det bara. Men när man fylls av ett under, utan tanke på diskussionen om kristendomens dubbelliv istället för gympa, då är det bara att hoppas. Hoppas att man får fortsätta andas. Dum spiro spero. Det är en cirkel. Och jag gillar den. Det är min cirkel. Och lite din.