HINTED

Oj vad det påverkade mig. Det trodde jag inte att det skulle göra. Sådant som påverkar i början, men jag antar att det är där jag är. Fortfarande. Jag är förkyld och trött, är nära till tårar hela tiden. Vet inte om det är för att jag tror att det inte kan komma något annat ur ögonen än just gråt eller om det är något annat. Något annat som jag inte har någon aning om vad det kan vara, det är bra nu ju. Jag vill sova i hundra år och bli frisk och peppad. Och inte typ ha liggsår när jag vaknar. Landet lockar och länderna lockar och hav lockar fast det bara är 6-7 grader varmt. Det var ett litet tonfall. Fy fan. Det var svinkallt när vi vaknade imorse till en trafikrapport om en stillastående bil på Götaälvbron, trots elementet som står precis utanför toan, som det säkert också finns något båtord för. Det ligger en liten gris under min soffa. Jag saknar hunden och börjar frysa igen. Det är skönt att vakna med lite mer himmel, inte bara höga hus. Det tänkte jag på, på väg mot 6,5 timmar av sittandes på samma bort mot samma vägg lyssnandes på historier om fulla chalmerister och mammor. ´

En uppdelad makaronipudding, undrar verkligen vad grejen är. Nytt pass och allt som är förträngt kom tillbaka på en spårvagn med ett tjut som gjort mig till en som andra hatade att vara på samma vagn som. Och de två faktadelarna på var sin sida av ?och? i den föregående meningen hade ingenting med varandra att göra. Jag tittade ut genom fönstret en kort sekund och genast började min inre vinylspelare spela Jag ger dig min morgon på ett konstigt och väldigt desperat sätt.

Jag tror vi flyger.

Och jag tycker att .SE är den töntigaste tidningen. Och GP med. Det var två svenska småflickor som var på semester i Thailand och råkade simma in i en giftig manet. Den ena dog, men henne står det inte så mycket om. Det är den andra tjejen som brände sig lite på handen som artikeln handlar om. Hur går det ihop? Det börjar bli disigt och regnet ska komma tillbaka imorgon. Tågen mot havet går ganska dåligt nuförtiden. Subdominanterna bara flyter omkring på mig skrivbord och snacka om värdelös fakta. Jag hatar att planera. Jag gillar inte när folk sätter krav på mig, krav som jag inte gillar.

Nu svarar inte folk i telefon längre heller.

Jag har för mig att jag skrev om en eftermiddag/kväll i vitsippsdalen förra året. Någon gång på våren när jag var förälskad. Han joggade. Jag och polaren som såg allt jag inte såg hade varit på en seriös promenad och jag fastnade i leran där en gång. Den stöveln ligger nog kvar i den dalen. Man fick inte dricka vattnet heller, för att Sahlgrenska låg på kullen ovanför och koppartaket hade förgiftat marken och vattnet. Jag tror att jag tyckte att det var det bästa jag har skrivit på väldigt lång tid, för jag kommer faktiskt ihåg det. Punkterade 16-delspauser. Det är fortfarande lika fint med vitsippor. Jag skulle ju skriva en bok.    

Vi ligger i min säng lite senare än mitt på dagen, jag måste ju vara i skolan och inte i något jävla segelbåtsidyll. Jag är den som blir tagen i akt och varning för kubanska razzior, för på Cuba är det förbjudet med porr. Men de har tillåtit mikrovågsugnar nu i alla fall. Borde tvättas, borde jag. Rädd för att jag kommer att stanna här. Även om det är långt kvar tills jag kan åka. Vi höjer volymen och kan vara mera, tvbrus och särskrivningar. Manu Chao är bra, fint och så. Det interna är ett faktum och det är den sortens humor som knyter. Jag kan inte skilja våra händer från våra blickar och det är konst som ligger i gräset när det har haglat. Himlen är mörkblå nu men det var ljusare förut och det var lugnt. Blodomloppljuden är de ljud som finns över hela världen och faktiskt låter samma även när det kommer ur den tröstandes mun. Inboxen på min telefon är fylld och när den inte är det så är den för tom. Förr skrev jag för andra nu har den tanken också blivit min. Jag somnar till infrastruktur och det är bra under täcket. Böckerna blir aldrig lästa från pärm till pärm, fragment och sen uttråkning och andra spännande saker. Fötterna är misshandlade av vårskor och blåmärket på skenbenet har blivit en bula. Kiwin och bläcket i den får vänta i 7 månader men jag vill titta på den först. Jag skriver för vem? Jag säljer mig till kulturen men säger elaka saker om min egen folkgrupp. En av dem. Jag skriver för vem och vem läser mig? Guldheden syns härifrån och en fågel flög in i samma rum där jag hittade Garp, Skansen Kronan är stadens vackraste byggnad. Vi kallar män för flottiga och pratar kortlek, korthet. Liseberg, eller ljus därifrån får gloria av OHpapper. Under täcket är det varmt.    

Nu trillade det ner något tungt på mig igen. Efter två kannor kaffe är jag fan inte ens lite levnadsglad. Regnig måndag med för lite samvete och sömn bakom. En lektion sen hem till soffan och en desillusionerad melankoli som senare blev hat och tårar. Jag är rädd att jag inte förstår mig själv längre, jag kan inte tolka tecken för att jag inte ser dem, och jag förstår ingen annan heller. Andra ser tecken och förstår mig men jag kan inte tro dem. Ingen är kvar. Idag är jag lika cynisk som vissa var igår. Jag ville bara sitta ute med en filt över mig, kaffe i handen, ickeexisterande bakfylla och bara titta på husen på andra sidan gatan. Det skulle vara helt tyst bara. Men det var det ju inte.

Någon annans mamma ringer och någon annan ringer och jag störs av att min telefon låter så mycket när den är på ljudlös. Som ett brev på posten kom och försvann min äldsta vän. När jag tänker efter näst äldsta. Men det spelar ingen roll. Att människosläktet är så lågt överrumplar mig varje gång.

Taken mitt emot torkar upp och blir ljusa, på sommaren glöms det bort att de har någon annan färg. Den gulmålade putsen en aning längre ner flagar och blir damm fyra våningar ner. Det är gulbrunttransparant lack på alla detaljer av metall i hela vår lägenhet, på grund av en gammal nickelallergisk inneboende. Jag vill lukta citron. Och det verkar som om Berlin är on. 200 kronor rikare, även om det inte spelar någon roll. Hade hellre varit en vän rikare. Kommer ihåg en kväll med dålig tv och kakor och ytterst seriösa slagsmål med samma kakor. Hatar e e b d#/e b e e g# f#. Jag gillar att man kan se ut på andra sidan huset genom grannens fönster. In i köket och farsans pinsamma kommentarer om vad som föregick i mitt rum igår eftermiddag. Jag vill bli en läkare utan gräns men jag vill inte plugga matte. 200 kronor rikare men inte en droppe klokare.