HINTED

Oj vad det påverkade mig. Det trodde jag inte att det skulle göra. Sådant som påverkar i början, men jag antar att det är där jag är. Fortfarande. Jag är förkyld och trött, är nära till tårar hela tiden. Vet inte om det är för att jag tror att det inte kan komma något annat ur ögonen än just gråt eller om det är något annat. Något annat som jag inte har någon aning om vad det kan vara, det är bra nu ju. Jag vill sova i hundra år och bli frisk och peppad. Och inte typ ha liggsår när jag vaknar. Landet lockar och länderna lockar och hav lockar fast det bara är 6-7 grader varmt. Det var ett litet tonfall. Fy fan. Det var svinkallt när vi vaknade imorse till en trafikrapport om en stillastående bil på Götaälvbron, trots elementet som står precis utanför toan, som det säkert också finns något båtord för. Det ligger en liten gris under min soffa. Jag saknar hunden och börjar frysa igen. Det är skönt att vakna med lite mer himmel, inte bara höga hus. Det tänkte jag på, på väg mot 6,5 timmar av sittandes på samma bort mot samma vägg lyssnandes på historier om fulla chalmerister och mammor. ´

En uppdelad makaronipudding, undrar verkligen vad grejen är. Nytt pass och allt som är förträngt kom tillbaka på en spårvagn med ett tjut som gjort mig till en som andra hatade att vara på samma vagn som. Och de två faktadelarna på var sin sida av ?och? i den föregående meningen hade ingenting med varandra att göra. Jag tittade ut genom fönstret en kort sekund och genast började min inre vinylspelare spela Jag ger dig min morgon på ett konstigt och väldigt desperat sätt.

Jag tror vi flyger.

Och jag tycker att .SE är den töntigaste tidningen. Och GP med. Det var två svenska småflickor som var på semester i Thailand och råkade simma in i en giftig manet. Den ena dog, men henne står det inte så mycket om. Det är den andra tjejen som brände sig lite på handen som artikeln handlar om. Hur går det ihop? Det börjar bli disigt och regnet ska komma tillbaka imorgon. Tågen mot havet går ganska dåligt nuförtiden. Subdominanterna bara flyter omkring på mig skrivbord och snacka om värdelös fakta. Jag hatar att planera. Jag gillar inte när folk sätter krav på mig, krav som jag inte gillar.

Nu svarar inte folk i telefon längre heller.

Jag har för mig att jag skrev om en eftermiddag/kväll i vitsippsdalen förra året. Någon gång på våren när jag var förälskad. Han joggade. Jag och polaren som såg allt jag inte såg hade varit på en seriös promenad och jag fastnade i leran där en gång. Den stöveln ligger nog kvar i den dalen. Man fick inte dricka vattnet heller, för att Sahlgrenska låg på kullen ovanför och koppartaket hade förgiftat marken och vattnet. Jag tror att jag tyckte att det var det bästa jag har skrivit på väldigt lång tid, för jag kommer faktiskt ihåg det. Punkterade 16-delspauser. Det är fortfarande lika fint med vitsippor. Jag skulle ju skriva en bok.