HINTED

Jag är så dålig på det här, min inspiration är som bortblåst ibland. Eller man kanske inte ens behöver inspiration för att blogga, det känns ju inte riktigt så seriöst.. Men i alla fall, jag jobbar, jag sover och jag.. Nä det är väl det jag gör. Och lyssnar på den enda Supertrampskivan jag har, den är så fantastisk. Även även den 711te gången. Men idag höll jag på att dö på jobbet, på riktigt. Jobbade med en praobrud, osäker och med mensvärk. Woho. Och hela Gbg var på mitt lilla café. Min räddning blev en kille som bara köpte en banan, han måste ha tyckt att jag var dum i huvudet som verkligen blev överlycklig. SEN så stoppade han växeln i vår Amnestybössa. Jag blev typ kär. Men i alla fall, jag orkar inte skriva mer, jag är så himla sugen på att lägga mig på golvet och ta hand om min ickeexisterande ryggrad. Oj det blev så där charmigt tvetydigt. Men jag langar några texter från det som ska bli min bok, min första haha. Den enda människan som läser detta får gärna kommentera och kritisera, fast gärna på ett snällt sätt, jag är rätt rädd av mig. Eh.

*
Jordbävningen var inte välkommen.

Inte heller väntad var den, jordbävningen.

När allting hade börjat men redan var nära slutet. Jag ville ta allt jag kunde innan det skulle försvinna. Så vi började.

Han låg bakom mig och berättade.

Om havet. Om stora vågor. Om världen. Den del av den som han hade sett men inte jag. Han berättade vad jag skulle göra. Sen visste jag det och jag vet fortfarande.

Han berättade om vad han gjorde med mig. Jag skakade och höll med.

Och han berättade vad jag gjorde med honom. Han låg bakom mig och berättade.   

 

*

Stegen ekar för er som somnar framför en ny skräckfilm varje kväll.

För er som vill sova med vingarna på.

Olyckan är vackrast och kroppen är närmast själen. Grunden.

Det handlar om vad huden luktar, svett, grapefrukt och man. Det handlar om hår.

 

Om de få födelsemärken som stannar kvar efter frukost.

 

*

Det finns ingen kärna, ingen grund för allt detta. Ingen eller inget att lägga skulden på. När man börjar tänka på hur eller att man andas och kanske till och med varför.

 

Frost på taken när solen väljer att stå still i sitt hamsterhjul.

Med ett stort men ironiskt solsken.

 

 *

Vi kastar inte sten men grus i glashus.

Det låter som ett lite farligare bakgrundsbrus. Tänjer inga gränser utan exploderar dem i gömd praktik, vid publik kammar vi igenom det långa vackra håret ännu en gång.

 

Det spelar ingen roll vem, det är bara så tråkigt att ta av sig kläderna själv.

 

 

 

Trevlig kväll.