.
Det började med misär. Så klart. Jag blev jätteförkyld redan på planet till Madrid där vi mellanlandade och hade för lite nässpray med mig. Jag fick ta en näsborre i taget, spray i ena tills jag slutade kunna andas med den, och sedan spray i den andra. Dessutom hade jag av misstag tagit ett nässpray med mentol i, vilket resulterade till att det kändes som om hjärnan smälte varje gång man sprayade, i minst 5 minuter. Och dessutom smälte den ju ojämnt.
Sedan satt vi på Barajas i 6 timmar, det var sen kväll och helt tomt och inga matställen var öppna. Förutom ett. Det enda jag kunde äta var nachos. Och då häller de såklart på sån där chock-orange cheddar-sås på, som aldrig har sett en ost på ens långt håll. Jag åt runt såsen och gjorde pauser för att andas med ena näsborren.
Väl uppe i luften igen så satt vi på raden framför en liten skrikande unge (varför är det alltid så?!) som sparkade oss i ryggen konstant. Jag fick sallad, ett kex och frukt till middag men det var okej för vår flygvärd var söt och snäll.
Tiden försvann och det blev något sorts vakuum däruppe, man hade ingen koll på vad klockan var eller hur långt det var kvar på resan. Men när jag fick sallad, ett käx och frukt till frukost så förstod vi att vi snart var framme. Vi visste inte var klockan var och inte vart vårt hostel låg för det hade vi tänkt att kolla upp i Madrid för att alla flygplatser har ju wifi. Men icke.
Men vi hittade en snäll taxichaufför som jag till och med kunde prata med lite, och vi hittade rätt till slut. Det var varmt och vi hade för mycket kläder på oss och vi blev alldeles till oss i trasorna när vi såg Rio de la Plata flyta förbi och se brun men munter ut. Palmerna hjälpte till med munterheten.
Vi hittade våra vänner snällt sittandes och väntandes på oss, och det var himla fint att mysa med dem. Och de var ännu mysigare när de hade fått det kilo saltlakrits som jag köpte på Ica i Vallås utanför Halmstad.
I ett dygn var vi så trötta att vi grät och saknade alla och ville åka hem och tyckte att ingenting var kul. Sangrian på kvällen var typ lite god, annars var allt misär. Efter två långa promenader så förstod vi varför. Men först hann vi vara på stranden och bada i den bruna men muntra floden Rio de la Plata. Vi hann också bränna oss helt sjukt, fast vi smörjde in oss helt sjukt (jag blev tvingad, annars jobbar jag inte direkt med solkräm, ocoolt), vi hann äta en glass med kiwi och persiko-smak och se två personer som var ute och promenerade med ca 20 hundar var. Vi hann inte lära oss att räkna på vad valutakursen för den uruguayanska peson ligger på. Sedan promenerade vi mer, in i konstiga bostadsområden, för att komma till busstationen där vi köpte alldeles för dyra biljetter till Buenos Aires dit vi ska på tisdag. Vi grät lite till för att allt var jobbigt. Och sedan kom vi på det. Vi köpte kaffe och jag betalde 3 pesos för en sked att röra i kaffet med (något jag ej skulle ha gjort eftersom det var tjära i botten på frigolitmuggen). Vi drack kaffet, klagade lite, bråkade med en tant som inte tyckte att en stol var upptagen för att personen som satt på den för tillfället var och köpte mer kaffe. Sedan grät vi inte mer, vi skrattade och var lite glada och allt var faktiskt ganska roligt. En känsla som vi nästan hade glömt. Vi tog en taxi hem, vi skämdes lite men det var 50 min promenad tillbaka, brännan hade börjat bränna och taxin kostade 40 kr, vilket var mindre än hamburgarna som de andra hade köpt till lunch kostade. Sedan kom vi hem och vi var fortfarande glada.
Detta var första dygnet på vår vistelse i Montevideo, Uruguay. Det kommer alldeles säkert mer snart och kanske även lite bilder. Det hade vart kul tycker vi.
Sedan satt vi på Barajas i 6 timmar, det var sen kväll och helt tomt och inga matställen var öppna. Förutom ett. Det enda jag kunde äta var nachos. Och då häller de såklart på sån där chock-orange cheddar-sås på, som aldrig har sett en ost på ens långt håll. Jag åt runt såsen och gjorde pauser för att andas med ena näsborren.
Väl uppe i luften igen så satt vi på raden framför en liten skrikande unge (varför är det alltid så?!) som sparkade oss i ryggen konstant. Jag fick sallad, ett kex och frukt till middag men det var okej för vår flygvärd var söt och snäll.
Tiden försvann och det blev något sorts vakuum däruppe, man hade ingen koll på vad klockan var eller hur långt det var kvar på resan. Men när jag fick sallad, ett käx och frukt till frukost så förstod vi att vi snart var framme. Vi visste inte var klockan var och inte vart vårt hostel låg för det hade vi tänkt att kolla upp i Madrid för att alla flygplatser har ju wifi. Men icke.
Men vi hittade en snäll taxichaufför som jag till och med kunde prata med lite, och vi hittade rätt till slut. Det var varmt och vi hade för mycket kläder på oss och vi blev alldeles till oss i trasorna när vi såg Rio de la Plata flyta förbi och se brun men munter ut. Palmerna hjälpte till med munterheten.
Vi hittade våra vänner snällt sittandes och väntandes på oss, och det var himla fint att mysa med dem. Och de var ännu mysigare när de hade fått det kilo saltlakrits som jag köpte på Ica i Vallås utanför Halmstad.
I ett dygn var vi så trötta att vi grät och saknade alla och ville åka hem och tyckte att ingenting var kul. Sangrian på kvällen var typ lite god, annars var allt misär. Efter två långa promenader så förstod vi varför. Men först hann vi vara på stranden och bada i den bruna men muntra floden Rio de la Plata. Vi hann också bränna oss helt sjukt, fast vi smörjde in oss helt sjukt (jag blev tvingad, annars jobbar jag inte direkt med solkräm, ocoolt), vi hann äta en glass med kiwi och persiko-smak och se två personer som var ute och promenerade med ca 20 hundar var. Vi hann inte lära oss att räkna på vad valutakursen för den uruguayanska peson ligger på. Sedan promenerade vi mer, in i konstiga bostadsområden, för att komma till busstationen där vi köpte alldeles för dyra biljetter till Buenos Aires dit vi ska på tisdag. Vi grät lite till för att allt var jobbigt. Och sedan kom vi på det. Vi köpte kaffe och jag betalde 3 pesos för en sked att röra i kaffet med (något jag ej skulle ha gjort eftersom det var tjära i botten på frigolitmuggen). Vi drack kaffet, klagade lite, bråkade med en tant som inte tyckte att en stol var upptagen för att personen som satt på den för tillfället var och köpte mer kaffe. Sedan grät vi inte mer, vi skrattade och var lite glada och allt var faktiskt ganska roligt. En känsla som vi nästan hade glömt. Vi tog en taxi hem, vi skämdes lite men det var 50 min promenad tillbaka, brännan hade börjat bränna och taxin kostade 40 kr, vilket var mindre än hamburgarna som de andra hade köpt till lunch kostade. Sedan kom vi hem och vi var fortfarande glada.
Detta var första dygnet på vår vistelse i Montevideo, Uruguay. Det kommer alldeles säkert mer snart och kanske även lite bilder. Det hade vart kul tycker vi.