HINTED

Jag har svarta prickar i små klungor på båda händerna och i symetriska rutor på hela ryggen.

Jag är tydligen new-age.

Jag får ångest och börjar typ böla varje gång jag måste prata om pengar, jobb och framtid.

Jag beställde en för liten studentmössa men den är uttöjd nu.

Jag har bara läst klassiker i flera år men nu när jag läste min första bok som står på topplistan på Pocketshop så älskade jag den.

Facebook är mitt andra hem och när människor som jag inte vill prata med är inloggade vet jag inte vad jag ska göra.

Jag saknar Island.

Jag saknar natur och djur, promenader och havet.

Jag saknar självdistans och självdiciplin.

Jag vill ha mer intimitet i mitt liv, eller snarare händer på min kropp. Nu.

Jag tänker i text och i skriftspråk.

Min tv är mitt tredje hem även om jag aldrig hinner titta på den så känner jag mig som en soffa.

Jag skrev på bussen idag, första texten som inte är till PAt, men slutade för att jag kände mig pretantiös.

Min syster går omkring o gormar om att "Forza Fässberg" och "Göteborg är vår förort" trots att jag såg den stora pokalen i Vasa idag, tydligt på väg IFRÅN Mölndal.

Jag är egentligen inte så deppig som det ser ut nu, men som sagt en miljon gånger, så skriver jag väldigt sällan när peppen finns där.

Min säng är så jävla tom.

Jag är pigg hälften av min tid nu ungefär, vitaminer och rosenrot och annat new-ageigt.

Jag är så lycklig när jag ser solen och känner den och ser folk som äter glass och när jag tar av mig jackan. Varje gång blir jag så förvånad att det krävs så lite.

Jag skriver alltid sådana här konstiga grejer och det blir lite för mycket martyrskap för mig egentligen, men det är en grej jag kan i alla fall. Jag hoppas att ni tycker att det är roligt. PUSS

 Mycket snack om döden. Det finns till och med en kurs i norra Bohuslän där man kan designa sin egen kista. Vi pratar om L och om några till och att förlika sig vid att dö. När en av de ”några till” dog så betydde hennes sista ord att hon inte var klar, hon gjorde framtidsplaner timmar innan. Och L som alltid varit rastlös och stressad och lite manisk i konstnärskapet har inte längre något närminne. Stressen glöms bort, liksom telefonen och planlösningen i lägenheten. Att vänja sig vid slutet, går det ens. Jag blir tyst och den andra L bara förstör. De som känner mig vet vem denna L är och varför hon förstör. Jag blir tyst och jag blir irriterad, men får till och med skit för att jag ler.

 

Fast först var det Norrbotten. En stor pers. Det började med att det var 16 grader och solsken i stan när vi satte oss på tåget. När vi kom fram så var det 8 minusgrader och en meter snö, skojar inte. Tågresan var ett äventyr. Jag hade inte ätit på hela dagen men det skulle finnas vegetarisk mat på tåget, självklart, men icke. Jag åt en apelsin och drack en öl, jättebra grej.

Vi åkte i blandad kupé och på väg till station säger syrran ”haha, tänk om vi hamnar i samma kupé som en tjock norrlänning som snarkar”, vilket var precis vad vi gjorde. Plus två killar till som spelade backgammon (?) hela natten, den ena ville inte längre bli psykolog för att han ”inte gillar den roll psykologer har i samhället idag, de typ tvångsintar folk och så..”. Eh, va? Den tjocka killen vaknade och stoppade inte en näva lössnus och somnade om, och jag har aldrig i hela mitt liv hört någon snarka så högt. Det var inte tåget som vibrerade, det var han. Samma kille hade också en flickvän vars bror satt inne för dråp vilket det pratades glatt om, om han var skyldig förtäljde inte historien. Vi kom fram till snön klockan 9 på morgonen och började direkt göra smörgåstårtor. Och vanliga tårtor. Och massa mat. Och mer mat. Det är så sjukt annorlunda. Visst att de är norrlänningar och inte pratar så mycket, men när de väl pratar är det också meningslöst. Mammas syster man pratade i en kvart om ylletröjan som mamma krympte för honom en gång. För 38 år sedan! Det var faktiskt en ny tröja. Så det så. Samma karl säger apropå ingenting ” Ja, åsså frös ju utedassä i fjol… (lång tystnad) … Då ärä kallt”. Och jag tänker ”Okeej…?”. Det är norrland i ett nötskal. Detta ämne följdes av en halvtimmes diskussion om källsortering. Och sedan, det obligatoriska samtalsämnet, fiske. Och där gick dagarna.

I och för sig, så är maten god, kaffet gott, Allers är en väldigt intressant tidning och jag lärde mig faktiskt att köra skoter. På snön, på sjön nedanför huset. Fint. Syrran tog över efter mig och efter 2 minuter blir det tyst på sjön, några minuter senare så ser man hur hon och kusinen går hela vägen tillbaka för att bensinen tog slut. Det var nog det mest spännande på den resan.

Begravningen var väldigt fin. Prästen var en tuff tjej, vilket på något gör det lite mer okej att lyssna på allt kristet dill (ursäkta). Morfars kompis höll ett förvirrat och nervöst tal, och det var det finaste jag har sett. Och sedan minnesstunden, det var hemskt i början men sedan träffade jag en av mammas kusiner och samtalet leddes utan större omvägar in på Israel/Palestina-konflikten och flyktingpolitik. Lättade upp stämningen mycket.

Men sen var ju hela grejen hemsk, jag kommer aldrig att vänja mig vid begravningar. Så sjukt onaturligt på något sätt. Att alla gråter (jag försökte tänka på fotboll) och att alla romantiserar på något sätt, jag vet inte vad som är på riktigt och inte. Men jag insåg ändå lite att den delen av min släkt är och har varit så mycket mer än vad jag tror och vet om dem. Mormor och morfar levde tillsammans i samma hus i nästan 60 år. Och att kyrkan var helt full, så sjukt mycket vänner. Folk stod upp mot väggarna. Den där isolationen som jag rädd för när jag är där existerar faktiskt inte. Bara för att man inte vet vad en dator är eller att man måste åka 4 mil för att få täckning på mobilen kunde inte ha haft mindre betydelse.

 

Sen åkte vi hem, alla grät lite till. Mest för att ensamhet är världens hemskaste ord. Alltså på riktigt, det är det värsta som finns.

På tåget åkte vi i en damkupé tillsammans med en tjej från Angola, som var här för att frakta bilar till Danmark (Ja, jag vet inte…) och mer spännande än så var det inte.

Sedan festade jag i två dagar i sträck för första gången på år och det var inte så jobbigt dagen efter som jag trodde. Jag tror att jag är en mer balanserad människa nu. På grund av Kan Yang, Berocca Preformance och Cha san eller vad de heter, alla dessa naturmediciner. Men om det funkar så. Jag hittade en kärlek också, hade nästan glömt att de fanns. Och sen sken solen och jag blev lycklig. Jag åt glass i solen, pratade med folk jag gillar på våriga gator och var fortfarande lycklig.

Nu är jag på landet och livet är gött. Om man bortser från det där L:et, men jag vill inte prata mer om henne i ett och samma inlägg, det börjar nog bli tjatigt. Farbrorn är här och ljudnivån har stigit ganska många decibel med honom, och maten blir i större mängder. Jag blev jättefräknig bara av att frukost i solen och jag känner att humöret stiger för varje gnutta D-vitamin som sugs in i huden. Ingen Berocca i världen gör solen rättvis. Det har ätits ägg och grillat och choklad i mängder, druckits påsköl, vin i alla tre färger och snaps och drinkar, alltihop på samma gång. Sedan också påskbrasa med äggtoddy med konjak, som jag alltid blir så förvånad över, det är ju faktiskt rätt gott. Alla sjöng lite, pappa ganska mycket även om han verkligen skämdes för att han inte ens kunde hela första versen i Internationalen. Inte heller kunde han Sådan är kapitalismen. Och farmor skämdes ännu mer, hon är ju trots nuvarande politiska åsikter ändå en gammal VPK:are.

Nu har alla halvt dött av paltkoma och jag skriver väldigt lång för att jag inte fick plats i soffan. Vi sparar de isländska fortune-cookies-påskägg tills imorgon och går och kollar på Sandor/Ida alternativt The Pianist. Och idag är alla för trötta för att slåss om det. Glad Påsk och God natt.