HINTED

Avslut igår. Eller avslut och avslut, det satt ju en hare och tittade på oss hela tiden. Käkade på en maskros och skuttade upp på en liten kulle. Även om det inte var sanning så kändes det av någon anledning lättare. För att farfar kom tillbaka, samtidigt. Det lilla lättnandet berodde nog mest på att fläckarna på svarta kostymbyxor ignorerades och att det var böcker som det tänktes på, jag lär mig fortfarande. Det är ett aztekiskt mynt som nu skaver mot handleden, bäraren, systern som det sägs, ska ha bra självförtroende och vara stark. Sagt av en som slängde guld in i en eld som är epilog. Man vet inte hur mycket man ska tro på det, men det är inte det som är viktigt. Den kärleken. Det är den. Repliker i en musikal flög in genom ett öra, ut genom det andra men inte utan att lämna en liten bit av något varmt mittemellan. Att kunna göra allt för att få lite av något som är få förunnat. Mellan mina öron ändrat till att kunna göra allt för att kunna stå i vägen för att låta något som är få förunnat att få fortsätta. Även om du inte tror på det själv, så hade det inte slutat så. Jag har aldrig varit där, tror jag, men jag hade gjort mycket. Om jag hade vetat hur.

Jag vill se dig brun och tanig, inte svart, trasig och med nedböjt huvud. Jag vill inte ha dig vid havet, i en tobaksaffär tillsammans med glassugna barn som försvinner efter semestern. Med surroundsound, massa elektroniska saker. Jag vill ha dig här. Jag sittandes på din säng, du framför datorn, pratandes engagerat om något undergroundband som jag inte kan uttala namnet på. Få mig att höra likheterna med mitt. Vinylrundor. Jag tror inte att du läser detta, men om du gör det, brorsan, så vet du att jag är här. Det är skönt att vi inte har umgåtts så pass mycket att uttrycket pretto inte har kommit dig in på skinnet, så du kan störa dig på detta inlägg. Det är det enda som är bra. Du kan inte bara åka nu, älskling.

Roskilde 07 alltså, 100 millimeter regn. Gött mos blev den nya beteckningen för lera. Efter ett tag blev leran mättad, då la sig vattnet ovanpå istället. Det var ungefär vid den tidpunkten folk började ge upp, tog av sig kläderna och slängde sig i sörjan istället. Samtidigt som någon står o pissar i samma pöl två meter bort. Gött mos är det enda som går att säga då. En uppstoppad räv gick förbi, den hade nog sett sina bästa dagar, även som partytrick. En het cuban ställde sig på scen och jag svimmade. Björk gick upp på scen och jag grät nästan på riktigt. Det spöregnade under Pagan Poetry, det finns inga ord. Det spöregnade och en norrman försökte strula upp mig, tyckte att jag skulle följa med till hans tält, det låg ju bara lite halvt under vatten. Björk studsade, dansade barfota med en stor färgglad klänning på sig, den lilla människan är så mycket för mig va. När man har sett henne, då är det liksom ingen idé att försöka längre. Fast det känns så på ett bra sätt. Kanske.

Vi schtekte till Tiesto och till Nortec Collective, Red Hot var väl okej, inte så mycket mer. Extranumret vittnade endast om drogproblem, fast på ett i början ganska charmigt sätt. I slutet gick jag i protest. Typ.

Fanfare lirade fort som fan, scenen var för långt bort bara, jag hatar nya säkerhetssystem. Lisa hittade en snubbe som hette Otto och tyckte att hon var "ett ack så härligt väsen". Jag tror att jag hade blivit rädd om jag hade fått höra något sånt. Fast jag antar att det var ungefär i samma maner som mannen som kallade J för arabisk prinsessa på järntorget en natt. Det verkade ju ändå uthärdligt. Nästan trevligt.

Timbuktu var uppbackad av Mapei och någon hip hopduo, de röjde som fan. Mapei är i sig ett litet under. Räven gick förbi igen, nu i sällskap med en uppblåsbar allien som sätter på en lika uppblåsbar ko, båda lika omsorgsfullt tejpade. Jag köpte en blå plastpudel och hängde lite på ungdomshuset i Köpenhamns lilla forum, mycket trevliga kids. Såg en violinist som vi hela tiden trodde var en tant, men hon var tydligen man. Intensiv och galen var hon/han likväl. Min rygg gick av, drack fairtrade te och fick tillbaka peppen. Tappade en stövel i leran, men återfann den snabbt. Trillade i leran, skrapade upp en hand, såret blev trevligt inflammerat av den tveksamma bakteriefloran. Nederlaget blev ignorerat och jag tittade på afrikaner i en bur. Som snarare var ett hus. Det sammanfattar nog årets festival ganska bra. Det enda som fattades i år var sol, snygga regnkläder och tidvis peppen. Men om man tänker på de arma nakna danskarna i leran så var det lika bra som det brukar vara.

Jag har ingen rätt att vara sån här, jag var inte så pass nära. Men det enda som jag har tänkt på i två dagar, snart tre är C. Jag vill ställa allt till rätta, men när hela staden är tyst och med sänkta blickar, så förstår jag att det inte går. Allt blev så orättvist så himla fort, det finns inte. Människan ska inte kunna ta sådana beslut, ens liv handlar om så mycket mer än om bara en själv. Vad är det som händer med världen när detta händer?

Den blåa himlen blev efter natten grå igen, förvånande nog. Peppen är försvunnen igen, partypeppen i alla fall, mest på grund av den uteblivna romantiken. Sommarlovet verkar inte ha börjat, det var för mycket att tänka på i början, för mycket att ta igen nu. Det är söndag och jag orkar inte gå ut, min mobil ringer inte och jag vill prata med T. Jag vill vara brun och snygg och avslappnad och ringd.

Igår var jag i samma hus för andra gången på två dagar. Ett speciellt hus. Egentligen var det två hus, men de ser likadana, så jag trodde att det var samma. Där hände mycket för ett år sedan, mycket mindre nu. Efter många långa meningar om gränser kom jag fram till att det förhoppningsvis finns de som känner mig bättre än mig själv. Tror mer om mig än jag själv framför allt. Men jag undrar fortfarande var skillnaden i mig ligger i jämförelse med andra, några speciella andra. Om de inte kan, varför skulle jag kunna.

Det sitter ett tuggummi fastklibbat på det lilla staketet på mitt loft. Jag vet vem det är.

Jag såg precis en film. De sa att människor har slutat ta på varandra, att det alltid finns glas eller metall mellan oss. Vi saknar berörelsen så mycket att vi krockar med folk avsiktligt, på trottoarer, motorvägar, överallt. Avenyn är väldigt bred, ändå ser man alltid folk som väjer undan, stryker en armbåge mot en annan. Tanken slog mig hårt.