HINTED

Nu är det dags för mig att sammanfatta det här med min spontana flytt till den här staden. Egentligen det bästa att göra efter en student. Dra. Och det var egentligen inte ens läskigt eftersom jag åkte med en av mina bästa vänner. Första veckan var endast semester, vi var på stranden varje dag fast vi bränt oss dagen innan. På kvällarna sminkade vi hjälpligt över våra röda näsor och gick ut, drack drinkar, dansade. Sedan började allvaret, jobbet. Fast egentligen var det inte seriöst någonstans eftersom jobbet var ett skämt, rakhyvlarna. Och oj vilket skämt det var. Till slut lärde man sig dock att sälja till pensionärerna med 40-årigt helskägg och vikingkillen med skägg till naveln (ja, detta har hänt). Första dagen var hemsk, på andra dagen blev jag odrägligt tävlingsinriktad och på tredje hade jag existentiell ångest rörande min moral. Fjärde dagen var tidsdödande då vi fått redan på att vi skulle få börja på kundtjänst-utbildning på dag fem. Under tiden hann vi dock hitta några nya vänner, börja hata vår teamleader mer än något (han är fortfarande något av ett samtalsämne), och jag hann till och med få en sådan där 2 dagars-förälskelse i en kille med en stor fågel Fenix intatuerat över hela bröstet och magen. Men han åkte hem i samma veva som jag fick ett vettigt jobb.

Men i alla fall, jag tänkte göra det här på något snyggt sätt. Kategorier får det bli, starten är scenografin.

Barcelona, Spaniens Göteborg. Mindre och hatar huvudstaden. Första kvällen så kom D och M och hämtade oss på Catalunya¸vi gick fort (D går fort) med stora väskor över torget sent på kvällen. Massa marockaner som sålde fejkväskor och askfat gjorda på pantburkar. Mycket trafik, folk och ljud. Internationellt. Men idag kommer jag inte ens ihåg vilka gator vi gick eller vart vi kom ifrån. Vi käkade på någon sunkig restaurang också, innan vi skulle bli hämtade. Grillade grönsaker och tinto de verano. Det är också något som vi inte druckit sedan dess, eller jo, en gång från ett tetrapack på någon av festivalerna i somras. Men i alla fall, vi hade ingen aning om vart vi var eller vart Ramblan eller havet var. Vilket håll vi bodde åt. Men det lärde vi oss. Vi vet nu vart vi bor, vi hittar typ i hela stan. Även den där grymma libanesiska restaurangen som vi bara råkade sätta oss på en gång. Vi vet vart den bästa falafeln finns och vart man köper det billigaste vattnet utan att bära det så jävla långt. Vi känner några av våra grannar, pratar med den spanska tanten om vädret i hissen och pratar om låssmeder med gubben mittemot. Man hittar till havet och från havet till parken och från parken till Sagrada Familia och från den hem igen. Plus alla götta mataffärer däremellan. Vi har favoritrestauranger, promenader, juiceställen och barer, klubbar. Vet till och med vilka metrolinjer som går vart. Så på det stora hela så tror jag att vi känner stan rätt hyfsat.

Och jag gillar den, mest av allt att lyssna på spanskan och havet och värmen. Nu är det slutet på november och det är sol och inte under 18 grader. Igår var det 22. Endorfinerna tittat fram igen, och C-vitaminbrist är det ingen som har i det här landet.

Lägenheten är fin men oftast alldeles för välfylld. Man ska bo högst tre pers här, vi bodde 4 här i tio dagar ungefär, men annars har det varit 5 pers plus ständiga besök. Så det är trångt och man är sällan ensam och det är jobbigt som fan ibland, men ofta väldigt fint också. Eftersom alla jobbar olika pass så är det oftast bara nätterna som är fullsatta.

Men i alla fall, lägenheten är fräsch ”svensk standard” på utsidan men är helt kollapsad under ytan. Vi har nu bott här i drygt fem månader och under den tiden så har vi haft två stora vattenläckor, en från taket i hallen (genom en spotlight som vi idag ändå använder) och en i köken som gjorde att parketten möglade vilket i sin tur ledde till totalt kaos när de skulle bytas golv. Vi fick inte gå på nylagda klinkers på två dagar och hela lägenheten och alla i den var täckta med ett tunt lager av slipdamm. Sedan har vi haft kackerlackor som blev sanerade och vi har också haft möss. Det sista är värt att berättas om. En natt när jag och M hade gått o lagt oss så vaknar jag av att någon prasslar med en plastpåse, tror såklart att det är M men då säger hon till mig att sluta prassla. Men i alla fall, det slutade prassla och jag ville fortsätta sova, varpå M skriker världens brudskrik och över golvet springer en liten jävla mus. Den sprang in i garderoben och vi stänger in den där, springer och väcker A och H som fortfarande är fulla sedan de kom hem för typ en timme sedan. Jag kommer på en strategi om hur vi ska få ut musen i trapphuset men ingen verkar så engagerad. Till slut får jag upp dem och med skrik, lakan, en mopp och väldigt mycket planerande så fick vi till slut ut den. Bra också att våra närmsta grannar (kallar dem Ystad) alltid har ytterdörren öppen, dygnet runt, så att musen kan lika gärna ha sprungit in där.

Sedan dess har vi haft 5 möss till, fyra av dem har blivit fångade i råttfällan som min pappa införskaffade när han var här, och sedan blivit utsläppta i det fria igen.

Av vår hyresvärd har vi blivit lovade att någon ska komma och fixa mössen, kackerlackorna, läckorna (plus försäkringarna angående läckorna) och golvet, och alla dess grejer har tagit minst 2 veckor vardera om de ens har kommit.

Så vi kan väl säga så här, ”svensk standard” är mycket snack och lite action. När jag och F flyttar tillbaka efter jul så ska vi fixa en lägenhet med ”spansk standard”.

Jobbet känns nu okej, det har varit jättekul. I början hade vi utbildning i 7 dagar med en grym utbildare och vi lärde oss och pluggade mycket. Sedan gick vi i drift och joinade det stora skeppet Com Hem. I börjande hade jag skrattat och lagt på om jag hade ringt kundservice och fått prata med mig men nu kan jag fan allt nästan. Mycket psykologi, om man har en dålig dag själv så är alla kunder fittor också. Ibland kan man styra bort fittigheten men ibland tar man åt sig och sitter där och nästan-gråter mitt på ett callcenter. Det finns bättre dagar. Fs mamma skaffade abonnemang hos CH när F började jobba där och när första fakturan kom så förstod inte mamma denna och var arg för att hon trodde att hon blivit lurad. F skrev ett argt mail om att fakturan var korrekt och om man bara kollade på vad den avser så skulle hon förstå. Mamma fick ta vreden över hälften av alla de samtal vi tar på en dag. Folk som inte fattar sina fakturor, herregud, jag skulle kunna förklara dem i sömnen. På tal om sömn så har vi alla fått rätt rejäla arbetsskador. Alla, verkligen alla, drömmer om CH, och pratar dessutom om det i sömnen. Jag har blivit tillfrågad vad bredband medium kostar av en sovande F och om OCR- och kollinummer av M. Och jag vaknar upp ibland och är stressad över att jag ej är tillgänglig i telefon. Skadade som sagt.

Nu har vi ju också fått tv-support, en utbildning till och ett helt annat arbetssätt. F älskar det, jag är lite mer skeptiskt eftersom jag tycker att det är svårt, men också för att allt tar längre tid och för att folk är antingen svinarga eller alldeles för otekniska för att kunna pilla med sladdar och inställningar osv. och mitt tålamod är som sagt inte så himla bra. Men det ger variation, och variation är alltid bra. Sedan jobbar jag också på Vårdguiden, hälsoinformation i Sthlms landsting. Det är faktiskt mina favoritsamtal. Dels hjälper man folk och dels får man prata med knäppa människor typ ” Min katt bet mig, vad ska jag göra?”. VG-samtalen är ständiga samtalsämnen här hemma.

Tiderna är galna, antingen 7.15–14.15 eller 14.15–21.15 och varje eftermiddag så säger jag att jag mest gillar jobba morgon men varje morgon vill jag dö när klockan ringer. Idag är jag ledig, jag älskar att vara ledig. Det är i och för sig väldigt fint att gå själv till jobbet när det är tomt på nyspolade gator. Och komma hem och sova och gå ut och göra någonting och laga middag och sedan ha tid kvar. Fast mornarna är ju helt sjukligt hemska. Även om alla är uppe så sägs det ingenting förrän efter 2 timmar på jobbet.

Kvällarna och helgerna då. Ja, vi dricker för mycket, svar ja. Men det är roligare här än hemma. Det är mer fest även på barerna och klubbarna stänger aldrig, spriten är god och billig. Har aldrig druckit så mycket drinkar som här, drinkar där soda-skvätten mest är för syns skull. En kväll på enbart öl har jag aldrig haft här. Det har blivit mycket för- och efterfester och faktiskt några bara-fester också. Vi har till och med firat julafton. Plus Fs ”födelsedag”. Vi gillar och fira, drick cava, rosado och äta saluhalls-ost. Nästan varje helg firar vi, eller äter och dricker som att vi gör det. I helgen ska vi fira midsommar med hippietema. Jag har ingen aning om varför. Men det är de kvällarna jag gillar bäst, hemmafesterna. Jag tror att jag är rätt trött på att festa på det sär sättet när alla blir grymt plakata och sedan går hem och gråter eller däckar. Inte för att det händer hela tiden men man ser ändå tendenserna, även hos de vi hänger med som är 6-7 år äldre än oss. Det känns lite jobbigt faktiskt, att man kanske inte kommer att ha kommit längre. Vårt jobb känns så eftergymnasialt för mig men tydligen inte för de flesta andra. Tillfälligt liksom. Och samma sak med supar-livsstilen. Men jaja.

Jag har väldigt kul för det mesta. Klubbarna är grymma och jag kan sakna att dansa på veckodagarna.

Förutom de nätterna när jag ska upp 05.40 och de som jobbar sent kommer hem efter festen och är fulla och glada. Väldigt givande frukost/nattamat-samtal. Men när det är tvärtom så är det gött.

Vi har träffat så mycket gött folk också. Det är så fint, vi har liksom ett nytt gäng. Massa skåningar, några från Västerås och P från Karlskoga. Grymma verkligen, och vi kommer att ses hemma också. Den senast nämnda är redan bokad för jul på Liseberg och Sejdeln i dec. För att visa upp vår stads stolthet?

Kärleken ja. F har många. M hittade en som det ar bra med först men som sedan visade sig rätt skum. D hittade en och blev stormkär på två veckor, sedan åkte han hem. Men de kommer att ses igen.

H och A har vart här lite för kort kanske, men det kommer att ta sig.

Jag då. Flörtat på jobbet men inget viktigt eller intressant. Men jag är förälskad i en spanjack som jag träffade på en skejtbar i somras, bara några veckor efter att jag kom hit. Vi umgicks nästan varje dag några av sommarmånaderna, riktig sommarflört. Sedan föll det lite men inte helt, det går bara mycket mer långsamt. Han gillar dessutom Sverige. Men annars är det lite dödsdömd, men jag är inte den som är den, den som ger upp. Och när man har träffat en helt fantastisk person, som fortfarande är fantastisk efter fem månader så har man.

Så var det med det, det finns miljoner mer att berätta men jag har kramp i händerna nu. Snart kommer jag hem. 13 december och då är jag hemma i en månad tror jag. Så hälsa på mig och ring och dra ut mig i kylan. Avslut med spansk sprit: Salud.

Iaf till den enda person som fortfarande tittar har. I LOVE YOU. Snart kommer jag hem och innan dess sa kommer forhoppningsvis en resumé pa mina senaste manaderna i Spanjackien. Men nu har jag tva min kvar pa min internet-tid, och min mamma ska ringa snart. PUSS