HINTED

Min näsa är full med asfalt, rent i mina kassa högtalare. Det finns så mycket bra musik i den här världen. Me like. How we gonna pay last years rent, this years rent, next years rent? Och violently happy `cause I love you. Och jag tänker på sommar och vatten. De där vindarna. Gamla grekiskt filisofer, om to apeiron och "det som inte är", matematiken – det enda sanningen. Steve? We´re Ok. One song – glory. Im on my way. Jag saknar emma. Och förra julen. Den värmen. Gamla klasspolers. Vänner. Hittade massa gamla bilder som framkallade en känsla i min mage som inte riktigt passade där. Eller jag ville inte ha den där i alla fall, det är ju inte samma sak längre. Kommer aldrig bli heller. Jag letar ny trygghet, ständigt. Fast jag längtar efter att få stå på kanten också. Fartvind i håret. Take me, baby, for who I am. Bohemia, bohemia, this is calcutta, bohemia is dead. Dearly beloved, we are gathered here to day to take our goodbyes. Jag borde, jag borde, jag borde. Jag vill sova. Jag vill ha värme. Inga onda kommentarer. Hey mister, she´s my sister. Bara löööve, the sweet one. På tal om att vara om sig och kring sig, var är jag ? herre gud

Det är ingen fart i mig idag. Mitt huvud är fullt med olika sorters revolutioner , en neolitisk och den som jag vill göra mot allt. Inte som en liten punk som vill slå alla, jag vill bara att världen ska fungera på mina vilkor. Är det så jävla svårt? Jag har alltid varit ganska smart, haft lätt för mig i skolan o så. Men nu måste jag liksom anstränga mig för att komma upp till den nivån. Det är en aning störande. Och ett riktigt I-lands problem också, men det struntar jag i för jag är egoistisk och vill flyta genom plugget och livet på en räkmacka med alldeles för mycket mayonäs på. Fan. Amanda hade säkert kommit på en, till skillnad från min, rolig metafor där. Så hade jag skrattat o så hade jag glömt alla sorters revolutioner en minut i alla fall. Det är väl tur att jag vet vad metafor betyder i alla fall.

Min mage är fylld med alldeles för mycket kaffe nu. Vem hade kunnat tro att jag skulle vika mig för denna trend, som närmast skulle beskrivas som besatthet idag. Människorna i vårat fina samhälle behöver väl koffeinet mer än någonsin nu, för att hålla ögonlocken uppe från nine to five kan ju vara hårt när man dessutom sitter uppe hela natten och kollar på desperate housewives och weeds. Jag tycker faktiskt att det är ganska skrämmande att man kan bygga upp en hel serie om brudar som dealar. Har vi inte fått nog av begreppet "under ytan"? Det behövs nya fräsha tag nu, både när det gäller svensk/amerikans tv och allt annat.

Jag vill ha solsken. Det börjar bli vinter och jag går omkring och fryser för att det är allt för ångestfyllt att köpa en jacka. Det vore att ge upp kampen. Mot kylan. Mot de där enträgna vindarna. Men också allt det andra kassa som hör vintern till. Typ plugg, stress, mer ångest. Vi kommer frysa i minst fem månader nu. Mandy åkte till Venedig i morse, jag är avundsjuk. Soooooooooooooooool. Jag vill också sitta på Sant Marcusplatsen och mata duvor, äta glass och vandra omkring i de små gränderna, som luktar annorlunda än här. Dessutom kommer ju havet snart sluka ön snart, Venedig kommer bli ett turistmål endast avsett för dykare.

Jag tänkte att jag skulle gå på min andra gympalektion den här terminen idag. Kände mig till och med lite duktig och ambitiös ett tag. Men nää, det får bli nästa vecka istället.

Jag tycker inte om kalendrar, scheman eller min mobil som ständigt piper med sina konstiga polyfoniska ringsignaler av alla dessa påminnelser jag knappat in. Jag tycker inte om att jag har så mycket jag måste göra och vill göra att det liksom inte får plats mellan klockans jävla visare. Allt det som rörs sig och inte rör sig i mitt huvud får absolut inte plats mellan läxläsningar och tidpassande. Det är som ett ständigt bortplanerande av all spontanitet som gör allt så mycket bättre. Om jag skulle ta och rymma, eller fråga en stranger om han ville ta en fika, vad fan som helst. Bara ringa en gammal vän att ta en promenad med. Jag saknar det så himla mycket. Undra vad folk skulle sagt om man ställde sig någonstans in public och eldade upp en väldigt stor klocka?

Jag vill sova igenom några dygn nu. Se om saker förändras den tid jag är borta. Nya smaker på tungspetsen, nya tankar bakom mina närmaste vänners vinterbleka pannor. De förtjänar annat än det här, om jag skulle kunna så skulle jag ta en del av den skiten. Mitt liv känns inte som det bästa just nu men det spelar ingen roll. Jag kan ta mer. För eran skull. Inte som någon martyr eller något sådant, kräver inget i gengäld. Bara att få se de där leendena igen, få höra skratten.

Det är så konstigt att avstånden har blivit större. En massa "men det är klart vi kommer umgås som förut" bara rann ut i sanden. Den där tryggheten man hade är borta nu. Ibland är det bra, ibland för jävligt. Jag vill inte ha tillbaka det konkreta jag hade, det är känslan som fattas. Angered ligger långt bort, Mölndal ligger långt bort, till och med vasastan gör det. Och när man väl träffar de man umgåtts med varje dag innan, så har man missat grejer. Även om et bara handlar om dagar, så finns det luckor då man inte vet vad som händer. Jag tycker inte om luckor. Speciellt inte när det handlar om folk man anser som bästa vänner. När man kör catch-up talks varje gång man ses. Att man pratar om folk man aldrig hört talas om innan, men som ändå är viktiga.

Det är så mycket som förändras. Jag vet inte om jag gillar det. Jag har tillbringat så himla mycket tid åt att vänta på att något ska hända, och nu bara rasar det över mig. Allt händer på samma gång och jag hinner inte ens vända mig om och säga hej då. Även om jag verkligen hoppas att det inte behövs.