I'M LEAVING TOMORROW/SEX IS LIKE A LOT OF FOOD
Vi lämnade en av våra nyzeeländare för att han hellre ville surfa (/lära sig surfa lika bra som mig) och satte oss på en buss till. Den tog 700 år, och vi stannade för att äta vid en kiosk som bara hade saker med skinka i så jag åt nötter hela dagen. Sedan bytte vi buss och den nya var skum. Ben fick inte plats med sina långa ben så han fick sitta på sniskan i 5 timmar. Jag hade hört historier om att alla bussar alltid blev stannade av rånare med manchetes. Så jag stoppade passet innanför tröjan och tittade misstänksamt på alla som gick på bussen. Vi kom fram till La Ceiba och ett hostel som skulle vara nice och jag la mig i min säng i en dorm som egentligen var en korridor. Efter några minuter så börjar det kräla på mig. Detta var mitt första möte med bed bugs. Självklart var jag tvungen att googla på dem först (gör inte det) för att jag trodde att de var mycket mindre. Men sanningen är att de är äckligt stora och långsamma. Jag fick en annan säng och var inte sönderbiten dagen efter men jag var ack så skakad hur som.
Vi skippade den tidiga färjan och tog sovmorgon, åt frukost och efter två timmar var vi uttråkade. Vi gjorde ingenting och sedan åkte vi till färjan med en jättefin chaufför som fick mig att inse att jag inte hade glömt all min spanska. Alla mådde fruktansvärt dåligt på båten för havet var en berg- och dalbana, om man ville gå på toaletten blev man eskorterad av tre matroser för att inte trilla överbord. Jag mådde prima (mest för att vi inte var bakfulla för första gången på 700 år) och läste min bok på jobbig engelska medan de andra var gröna i ansiktet. Vi kom fram och trivdes med det samma.
Vi har på den här resan kommit på att det första intrycket sällan ändras. Bara när man kör in i en stad efter en alldeles för lång bussresa så tycker man någonting. Och vi har aldrig varit med om att det tycket har ändrats. Det har ingenting att göra med hur söt staden är eller hur många höghus det finns. På Utila handlade det mest om att alla cyklade eller åkte golfbil överallt och att alla pratade kreol. Och att det bara fanns två gator och fina tanter som sålde baleadas (tortillas med allt som är gott i) på de två gatorna. Vi hittade ett hostel, gick och åt och började shoppa efter ett bra ställe att dyka på. Vi gick runt till nästan 7 ställen och fick rundturer hit och dit och tillslut ville vi bara veta vad det kostade. Den billigaste dive shopen sa: ”We're working on the boat right now, I think it will work tomorrow so we can start then if you want?” och vi sa ja men nej. Alla dykkillar på alla ställen var långa med blont långt hår och de flesta var från Australien. Vi gick tillbaka till vårt hostel som också var en dive shop, prutade och bestämde oss för Under Water Vision och så slapp vi flytta (latheten). Vår instruktör var inte så lång med långt blont hår men fransk och hade ett väldigt rött öga som var ett återkommande samtalsämne över de nästkommande veckorna. Dagen innan vi skulle börja kursen (8 am) så träffade vi honom på krogen högst dragen. Vi tänkte hjälp.
Man visste aldrig när Joe var seriös när man pratade om saker som inte var dykning. Jag vet fortfarande inte om han faktiskt var från Frankrike eller från en liten ö utanför Madagaskar. Men man kom att lita på honom i vattnet för att han var som en säl. Den enda som struntade i våtdräkten och tog av sig masken under vattnet för att sätta upp sitt långa blonda hårsvall.
Vi kollade på massa ytterst tråkiga videos, som ska vara sådär roliga men ändå tråkigt pedagogiska. Och när de inte var roliga pratade de om saker som man inte förstod alls eller om saker man kan dö av under vatten. Vi var så skraja efter första dagen så vi var tvungna att gå ut och dansa av oss på kvällen. Vi var ett roligt gäng, vi, Ben, två israel/amerikaner vid namn Rivi och Noam som blivit lite av en familj sedan dess, två kanadensiska tjejer Kim och Jenny (med det goda smeknamnet Blood-Jenny) och en till men oklar och torr amerikan/israel (i den ordningen) vid namn Ester. Det var väldigt tydligt att denne jobbade med media och att hon visste väldigt mycket. Men hon fick vara med ändå.
Andra dagen var vi under vatten i vad som kändes som 700 år och jag var rädd hela tiden. Vi stod på knä på botten vid kanske 4 meters djup och övade ”skills”, typ blåsa ut vatten ur masken, byta luftkälla och sånt. Ordet buoyancy blev ett skämt under denna vecka på grund av allt tjat om just detta. Det beskriver vikttillståndet i vattnet när man inte flyter och inte sjunker utan är neutral, som om man vore tyngdlös. Detta är mycket svårare än man tror eftersom det ändras i och med vattentrycket och där med hur djupt man är.
Hur som så viftade jag för mycket med armarna så min luft tog slut och jag fick simma upp och byta tank och när jag kom tillbaka var alla klara och jag var sist kvar. Jag skulle ta av masken och sedan sätta på den igen och blåsa ur vattnet igen. Det låter kanske lätt men det är svårt att andas med munnen utan att få in massa vatten i näsan och svårt att spotta ut vattnet när man har en regulator i munnen och man kan dessutom inte se någonting, så jag fick panik och simmade upp till ytan flera gånger. Till slut blev jag trött på mig själv och sa till Joe att hålla ner mig tills jag klarade det. Så jag satt på botten och försökte få kontroll över mitt skeva hyperventilerande i flera minuter innan jag klarade att ta på mig masken igen. Snacka om dödsångest. Men jag klarade det.
Dagarna efter dök vi på 12 och 18 meters djup och jag var inte rädd mer, bara orolig ibland. Men när man kom ner till korallerna och fiskarna så glömde man bort det och var tvungen att göra volter i vattnet för att man var så glad. Jag blev verkligen kär i dykningen där, det är verkligen en av de bästa sakerna jag gjort på den här resan och kanske till och med i mitt arma liv. Det är en helt ny värld där under, man tänker bara på att andas och att titta på vackra saker. Det finns inte utrymme för något annat.
Det är så vackert där under, så mycket färger, former och saker som rör på sig på sätt man inte är van vid. Stora fiskar och små fiskar och krabbor som ser ut som spindlar och roliga maskar. På ett av dyket fick Norea en kompis, en liten bäbisfisk som simmade runt henne och gömde sig vid hennes tank under hela dyket, alltså ungefär i 45 minuter. Himla gulligt.
När jag läser det här så beskriver det verkligen inte hela grejen, jag tror nog inte att det går. Tänk att jag säger det, att det finns saker som inte går att beskriva med ord. Det är nog mest en känsla. Ett sätt att tänka på.
När vår Open Water-kurs var klar så var jag lite ledsen, ville liksom inte sluta. De andra var trött på att simma runt och på att gå upp klockan 6 på morgonen och bestämde sig för att dricka rom. Jag såg djupt ner i plånboken och bestämde mig för att göra Advanced-kursen också. Jag fick en ny instruktör vid namn Dave, australiensare men utan det obligatoriska håret, som sex-skämtade hela tiden men som jag litade blint på under vatten. Vi hade 2 sjukt bra och roliga dagar, spexade mest runt på djupt vatten. Vi drack juice ur en burk, vi kläckte ägg och passade gulan till varandra tills den gick sönder och fiskarna åt upp den, vi hade en race på botten som jag vann och fick en öl för även om jag ”sprang” typ 2 meter i timmen (sjukt svårt). Vi simmade igenom fyrkanter åt alla håll, simmade upp och ner och välte vikter med näsan. Jag fick också göra ett siffertest som skulle visa på att man blir hög och glad och dum när man är på djupt vatten och jag var fruktansvärt långsam även om det kändes som att det gick jättefort. Allt detta på 35 meters djup, och där kan man inte längre se ytan och allt rött är brunt. Uppe på båten fick jag göra testet igen och det visade sig att jag var långsam där med, inte lika men ändå. Jaja, jag har aldrig gillat siffror.
Jag blev till slut certifierad avancerad dykare eller något sådant, och får dyka till 30 meters djup och det kommer jag att göra igen. Jag saknar fiskarna redan.
Vi stannade på Utila både för länge och för kort tid. Vi hann skapa oss en familj, vi hann känna på hur det kändes när delar av vår familj försvann. Vi åt banankaka varje dag och likväl grapefrukt/mango/jordgubb-smothies från öns biograf och vi klappade alla gatuhundarna och lärde oss deras namn. Jag blev påkörd av en golvbil och fick ännu fler blåmärken. Vi gick till en strand som ägdes av en man med massa gigantiska och övernaturligt vackra och icke vingklippta papegojor som älskade chips. Vi lärde oss många ord på hebreiska som vi nu glömt nästan alla och vi fick lära oss att israelerna uppfann telefonsvararen. Vi fick höra redan första dagen att öns tre lögner var: ”jag älskar dig”, ”jag ska aldrig mer dricka” och ”jag åker härifrån imorgon” och vi hörde dem alla när de icke var lika sanna dagen efter. Det kändes som om jag hade kunnat vända ända tills vi satte oss på båten, kanske också efter det. Men det var för det bästa. Och det känns som om jag kommer att åka tillbaka. Måste ju få se de där jäkla valhajarna.
GALLO PINTO
På grund av detta ska jag nu försöka skriva en resumé på vad vi har gjort den senaste månaden, efter det att vi lämnade Cartagena och seglade ut på karibiska havet. Vi får se hur långt jag kommer innan jag blir uttråkad av min egna tangentljud.
Första gången vi såg Gabriel så tittade jag och Norea på varandra och skrattade. Att vår kapten var så ironiskt snygg, det bådade inte gott. Han var dessutom snygg på ett sådant sätt att han inte visste om det själv och verkligen inte brydde sig, dessutom stenad ungefär hela tiden, pratandes om solnedgångar och vackra fiskar och om friheten i att ha vinden i håret. När han kom och hämtade oss och de två norskorna som skulle åka med oss så kom han i en liten uppblåsbar båt, ståendes med handen på rodret i ankelhögt vatten. Jag tänkte att vi kommer att dö nu. Han la upp våra väskor på två tvärslagda åror och så fanns det ingen återvändo.
Känslan av att jag trodde att jag skulle dö återkom på kvällen och höll i sig hela natten, sov knappt en blund. Vågorna var typ hundra meter höga och båten kändes som att den skulle kantra HELA tiden, jag satt på däck och försökte att hitta horisonten men den rörde på sig. Vår kapten stod vid rodret och skrek ”FREEEDOOOOOM!!”. Jag blev jättetrött av att vara livrädd i så många timmar så vid 04 gick jag och la mig i vår hytt som mest var ett hål där jag och syrran rullade fram och tillbaka tills det blev morgon. Vi fick frukost, vi ville inte ha frukost. På eftermiddagen såg vi den första ön i San Blas, den var typ 4 meter lång och bred och det stod två palmer på den. Och så fortsatte det när vi seglade in i paradiset. Och vi fick sällskap av massor av delfiner, alla stod och tjöt på relingen medan de hoppade. Jag har aldrig sett något så perfekt i mitt liv som de där öarna och vattnet som var lika varmt och lika lugnt som en pool. Turkost.
Vi spenderade 5 dagar i ett vykort. Man läste, badade, läste, badade, snorklade, sov i solen och åt fantastisk mat hela tiden. Kaptenens argentinska flickvän visade sig vara en fantastisk kock, riktig och bra mat. Kaptenen bakade en kaka till oss en dag och brände den knaprig och svart men vi åt delar med stekt ananas och även det gjorde oss nöjda som få.
Vi simmade in till de små öarna och träffade dess invånare. Två kvällar simmade vi in till öarna och drack rom ur kokosnötter. Vi träffade José som berättade om kokainlådorna som flöt i land på öarna ibland, från nedskjutna knarkplan på väg från Colombia och försökte gifta bort mig med hans son som var 17 år. En av norskorna försvann med en tysk hjärtkirurg som var på jorden runt-seglats med en bästa vän som han den kvällen glömde kvar på stranden. Vi andra bevittnade norskans ytterst obekväma walk of shame morgonen efter, där tysken körde över henne till vår båt i en liten gummibåt, medan vi alla åt frukost och såg på. Kvällen innan hade norskorna och tyskarna bestämt att de skulle stanna på tyskarnas båt i några veckor extra. Detta blev tyvärr inte av.
Vi snorklade också typ hela tiden och jag hittade en haj. En liten, typ 1,5 meter, men ändå, en haj! Jag blev såklart rädd och simmade iväg innan någon annan såg den, men sedan hittade vi den igen, sovandes i en liten grotta. Mys-haj. Vi såg så mycket coola fiskar och koraller. Och en havssköldpadda! Man simmade runt tills man hade båda russinfingrar och märken efter masken i hela ansiktet. Och man gick upp och fick god mat och somnade i solen. Vi ville såklart aldrig lämna men vi var tvungna och när vi gick i land påbörjades en resa på drygt 24 timmar. Det var påskhelg och Panama City's bussterminal var det sjukaste jag har sett. Vi träffade en gubbe som skulle åka och göra en ögonoperation men var tvungen att vara på busstationen 12 timmar innan hans buss gick för att ingen skulle ta hans plats som han hade biljett till. Vi blinkade med ögonen på flera ställen men det var till slut en bastant militär-kvinna som tog oss under sina armar och föste upp oss på en nattbuss till Almirante. En till buss, en taxi och en blöt båtresa senare var vi fortfarande vi liv även om vi icke trodde det där någonstans i mitten.
Bocas del Toro var knäppt och bra. Vi hittade en tant som hade ett rum där vi lämnade vi våra grejer och gick och tittade på folk och på färglada hus. Från en balkong hördes snart ”SWEDEN!” och det var två nyzeeländska killar som vi träffade på den första båten från Colombia, den som gick sönder. Dessa blev vårt gäng för massa veckor sen, mer om detta senare. Vi gjorde i princip ingenting, drack juice, drack öl, drack rom, solade lite, gick runt runt på ”stans” tre gator och dansade. Vi åkte till stränderna utanför, en av gångerna var vi 9 personer i en pick up för att det var olagligt att åka på flaket. Tydligen var det olagligt att vara 9 pers i en bil för 5 också, för på vägen tillbaka fick chauffören en bot av en sur polis som inte ville sig mutas. Vi festade alldeles för mycket men hade fantastiskt roligt och ville aldrig åka därifrån. Tills man ville åka därifrån. Det fanns en deli där dock, och jag åt jättemycket getost. Ahh. Och vi var på en strand där det fanns minimala knallröda grodor som man inte fick peta på för då skulle man nog dö. Och jag träffade en karl med det finaste ansikte jag sett och en mycket bra Boston-accent. Ett sådant där dygn och bytande av uppgifter och de långa mailen och hopp. Bra ställe.
Vi kände att vi behövde avgiftas (the story of central america) och åkte till ett nytt land och en ny stad. San José i Costa Rica skulle vara ett shithole men jag gillade det. Det kändes skitigt på ett ärligt sätt och jag hittade en ny favoritfrukost. När vi traskade runt en dag på jakt efter ett busskontor så såg vi världens finaste gubbe. Han såg ut som en 20tals-sotare och jag önskade där och då att jag var fotograf. Vi bodde på ett fint hostel och hängde med de som bodde där och personalen som om det var vår familj. De hade två hundar och vi lagade mat till hela hostelet den andra kvällen, och fick god costa ricansk ale för det.
Sedan började kaoset. Det blev nästintill en vecka av att hålla sig borta och sedan av att försöka hålla ihop en mycket ledsen syster. Det första är svårt för att man bor ihop och för att man måste planera och prata om pengar och mat och annat världsligt som inte passar in när allt är hemskt och jobbigt och inte går att ta sig ur. Det andra är svårt för att jag går sönder lite varje gång hon går sönder och jag måste fixa det, måste göra det bra igen även om jag vet att man måste få gå sönder ibland. Hur omöjligt det än verkar då så blir det bättre efteråt. Det skadar en så mycket mer att hålla in och ljuga och känna sig som den falskaste.
Mitt i allt detta åkte vi till skogen och det kändes lite som om man kunde andas igen. Bara kroppsligt dock, allt annat var fortfarande jobbigt. Förutom frukosten, den var det bästa jag har ätit sedan brunchen på Proviant i december eh.
I all ledsamhet och trubbighet gick vi på nattlig tur i skogen och såg fler coola djur. Sådana som jag inte vet om det ens finns svenska namn på, 40 centimeter långa vandrande pinnar(/grenar),ett bältdjur (!) och en gigantisk tarantell och några till. En skorpion med massa skorpionbäbisar på ryggen. Inte så gulligt.
Vi åkte zip lines över massa skog och jag tyckte inte att det var så läskigt utan mest fint. Sedan gjorde vi någon sorts bungee jump fast det var lite mer som en gunga när man kom ner. Jag trodde att jag hade varit rädd på båten, men nu var jag så rädd att jag inte ens kunde skrika. Jag trodde att mitt ansikte för alltid hade fastnat i någon slags skräck-min när jag kom ner. Man sitter där efteråt och hatar sig själv för att man utsatte sig för det men efter 10 minuter vill man ändå göra det igen.
Jag skulle lära mig att surfa och efter 10 minuter sa min ”lärare” att jag var bättre än honom. Jag stod upp på första försöket och massa gånger efteråt och mina armar var bara mjölksyra. Det är liksom det svåraste, att man inte bara måste balansera utan vara snabb och stark också. Jag surfade dagen efter också men då fick jag surfbrädan i pannan, skrattade av att det gjorde så ont och gav upp. Men det var kul så länge det varade.
På kvällarna drack vi för mycket och dansade och det var svårt att gå upp alla mornar. Vi drack juice och badade och då blev det lite bättre. Jag trampade i ett hål i gatan, trillade och skrapade upp hela knät. Massa blod och lera. Jag åt kopiösa mängder quesadillas.
Sedan bestämde vi oss, jag, syrran, nyzeeländarna och en tjej från Sydafrika vid namn Carla att vi skulle åka på road trip. Vi hyrde en bil, rent praktiskt var det Norea som gjorde det vilket är roligt för att hon inte har något körkort. Vi stuvade in oss i bilen och sa hej då till familjen och rundade kvarteret. Då gick ena hjulet sönder, och vi fick åka tillbaka och byta det. Det började bra. Vi köpte en juice till och sedan var vi på väg igen och allt gick bättre. Vi hittade en vulcan med en sjö i kratern som vi hängde vid och badade i. Det var väldigt konstigt att bada i sötvatten efter massa månader av oerhört salt. Man flyter ju inte. Men det var fantastiskt fint och solen sken.
Vi åkte till Managua för att sova och det visade sig att den staden var helvetet. De hade inga gatunamn eller ett centrum utan var liksom bara byggt på skumma kvarter. Så vi körde runt i mörkret för att hitta någonstans att bo och hittade Santos som skulle vara ett bra backpacker hostel. Det var ingen som bodde där, det såg lite ut som en övergiven industribyggnad och vårt rum var målat shockgult. Golv, väggar och tak. Mellan dessa var det också glipor mot andra rum och ut. Toaletten skall vi icke ens tala om. Vi orkade inte fortsätta leta i mörkret och helvetet så vi tog upp våra handdukar och saronger och försökte att nudda lakanen så lite som möjligt. Dagen efter skjutsade vi Carla till flygplatsen för hon skulle åka till staterna och vi fortsatte till Masaya för att gå på marknad. Den var färgglad och fin och vi köpte såklart för mycket. Vi drack mer juice (cashewnötfrukt-juice!) och jag köpte en kokosnöt till en liten tiggarpojke och några mangobitar till en liten tiggarflicka. Killarna blev trötta på Noreas shoppinghysteri och vi åkte till León. Där hittade vi ett roligt hostel och roliga människor och vi gick ut och drack rom. Och vi dansade hela natten. Dagen efter gick vi ut i den fina staden och tittade på hus och klappade gathundar och åt grym gatumat för inga pengar. En liten tant tyckte synd om mig för att jag inte åt något kött så hon grillade ost till mig och det var såå gott.
Killarna tvingade oss att åka på volcanoboarding. Så himla dumt. Vi åkte lastbil i en timme för att komma till vulkanen och skulle nu gå upp för den. Den var mycket brant och det var 30 grader varmt och stekande sol och man skulle bära sin ”pulka” upp också. Jag som lovat mig själv att inte haika mer på den här resan, det slutar alltid med att jag hatar mig själv. Även denna gång gjorde jag det. Blodsmak gånger hundra i munnen och vulkansten och damm överallt, näsa, skor, hår och ögon. Vulkanen var aktiv vilket gjorde att det kom värme både uppifrån och från marken. Sista biten så bar vår fina guide min bräda och berättade om roliga fester man kan gå på i Cancún så det gjorde allt lite bättre.
När vi kom upp var allt ännu högre och ännu brantare. Vi tog en bild på Mark naken på vulkanens topp och sedan tog vi på oss våra orangea overaller och åkte ner. Jag var först och det var ganska roligt och jag åkte i 51km/h, Norea kom efter och slog mig med 61km/h (hon kom på tredje plats!). Där nere väntade öl och kakor och jag var glad att det var över. Två stycken trillade och skrapade upp sina ansikten och händer och då berättade vår guida att en kille hade dött när han åkte ner. Japp.
NY TEKNIK
Vår resas första etapp lider mot sitt slut vilket mest är sorgligt. Jag längtar egentligen inte hem, längtar mest efter att vara på en plats längre än bara några dagar och att ha på mig kläder som jag inte hatar. Visst att det ska bli skönt att ha en säng men jag vet att jag kommer att tröttna på även den efter några dagar. Och jag har ingenstans att bo. Att jag tror att jag kommer att dra igen ganska snart efter hemkomsten gör det svårare att hitta en lya också. Och att jag kommer att vara fattig är också ett litet problem. Men det löser sig nog, jag måste tänka lite mer på det bara.
Först ska vi till staterna dock. Vilket jag ser framemot och är rädd för på samma gång. Tänk kontrasten mellan där och här. Här är det fullt med riktiga människor som lever riktiga liv i riktiga bambuhus. I vår värld är allt av plast. Det är naivt så klart, och som den elitist jag är så måste jag ju föredra möjligheten att studera i hundra år betalat av staten och av vägar som man inte blir 5 centimeter kortare av att åka på. Och jag saknar att vara omgiven av människor som är smarta på skol-sättet och varje gång någon frågar mig om min favoritplats i Sydamerika känns det som att personen som frågar förtjänar att få något hårt i huvudet. Vilket ju inte riktigt är rättvist. Men ändå så är det svårt att glömma bort det viktigaste sakerna, jag gör det ständigt, här som där hemma.
Politiken är också svår, det finns så mycket som är fel där. Hur var det, den 30de staten har i veckan formulerat om sin äktenskapslag så att inga bögar ska kunna hitta kryphål. Alla krig och all olja och allt lägga sig i. Och man har träffat så många ignoranta, och man kommer ihåg dem från USA. Och man dömmer. Man är en ganska simpel människa.
Hur som är jag rädd att jag kommer spy på Las Vegas för att allt är artificiellt och glömma att titta på de fina ljusen.
Och nu när jag läser igenom detta skäms jag lite för enkelheten i mina tankar. Jag försöker utveckla och återkommer när jag är nöjd. Vilket kanske inte händer snart.