HINTED

Vi pratar om stress igen och jag flippar över till slut, som vanligt. Varför alla bara inte kan känna som jag är ju den stora frågan. Hittade en ny vän i fredags, han var så snäll, så snäll. Trodde inte att det fanns sådana ödmjuka kvar. Dessutom snygg. Haha. Det är det enda jag vet förutom en sak till.
Som är det bästa med alltihop.
Jag har fotokonst på hjärnan, så mycket naket som möjligt ska det vara har jag hört. Och så mycket tanke bakom som möjligt, det har jag sagt.
För lång skoldag med för få lektioner, att få någonting gjort är omöjligt med uppfattningen om att man inte får sucka högt i klassrummet. Det är elakt.
Men och andra sidan, om folk hade spenderat lite mer tid att faktiskt tänka så kanske inte mina högljuda utandningar hade kommit så plötsligt som de gör.

Jag lyssnar på Jack P. och det kan bli ett bra soundtrack för den närmsta tiden. Fest blandat med lite kravaller, typ som jag fast utan årskurs 5 och flatluggar. Fast det känner jag att jag kommer få skit för.
Har nog blivit för lat, jag borstar håret med kravallstaketen och gömmer stora A bakom garderoben. Det är väl det som kallas utveckling, även om jag säkert är ännu naivare nu. Något som jag kommer inse om någon månad eller så, när jag hamnar i en av de där politiska rondellerna igen. Just nu gillar jag Lula, han gillar inte vapen trots att hela hans folk gör det. Vapenindustrin är ett bra alternativ till världssvälten, men den gör vi ju ändå inget åt så vart spelas rollen liksom.
Jag har en krönika att skriva tills nästa vecka, men jag är rädd att jag inte har något att säga. Jag gillar inte att inte ha något att säga. Det är ändå ganska ovanligt. Men nu har allt sagts, och jag är inte den som plagierar. Bara när det inte hörs. Fast inte så ofta då heller. Eller ibland.
Han sjunger om att vi pratar skit, och att inga romantiska scener, eller scener överhuvudtaget, kan ta ifrån oss att sluta spotta på varandra. Och att vi inte kommer någonstans för att vi alla är likadana. Våra drömmar är bara samma. Och sen om att vi lär oss vad vi ska säga. Vi pratar i mallar och synonymordböcker och Alfapet och SAOL och låttexter och poetrader och egna rader som man kanske bara tyckte lät fina när man inte visste vad de betydde. Men nu vet vi vad de betyder. Vi är inte rädda när vi är ensamma, bara när vi är utanför vårt lilla skal av låttexter och SAOL.

Jag tittar på film, flera varje dag nu i veckan. Inga vänner kvar längre, bara en duk och massa okända människor som skrattar på fel ställen. Det regnar falafel och jag har en ny flickvän, hon är söt och av plast. Riskokare, riktiga som i Korea, de bara exploderar och jag hade så gärna velat ha en kamera då. Festen är i Mexico och där är också den trevliga sortens droger, men en lite läskig kille också. En sådan som man inte vill träffa mörka nätter under ett muterat limeträd. I Sahara finns det ett ställe där det finns riktigt glas på marken, solen smälter sand och jag smälter för diverse spansktalande. Det spelar ingen roll om de är ficktjuvar eller bara elaka, jag bara faller och faller och stukar fötter och betyg. Jag tittar klart på erotiskt fotade blommor och väntar på tomten, eller någon sorts liknande saga att tro på. Han var ju bara mänsklig.

I mina skor i hallen är det en ny galax som flyttat in
Och jag vill ju bara att alla ska dansa med dem, med mig i
De är blåa och röda och lila och ganska små faktiskt
Men lika mycket kärlek kräver de, nästan som jag i dem
Jag har velat bita någon i läppen hela dagen, hela veckan nästan
Det är så härligt, med kontroll och med den frånvarande blodsmaken
Fast jag brukar ju ändå bita ganska hårt, de brukar ju gilla det faktiskt
Inte riktigt som jag då, det vore ju konstigt egentligen
Att gå och tänka på det så mycket som jag gör
Istället är det min egen läpp som får ta allt stryk
Medan min säng är tom och min mailbox full
Siffror och bokstäver ska definiera tidsfördriv
Men lyckas bara halvdant när dagarna slutar igen
Och det blir mörkt igen och det är inte ljust igen
Den kickar in igen, den där väligenkännliga lyckan igen
Han säger hej och joinar resten av tonerna i soffan
De tröttnade på de vindpinade gatorna av frost igen
Gick in och tog en kopp varmt, softade och så

På väg till solen är jag nu, till slut och äntligen och helt enkelt: JA! Miljonstäder och militärkläder, brasilianska vaxningar och handduksplats paxningar, långväga sambatakter och helt nya regnskogstrakter. Med upptining och ingenting mer på schemat kan det inte vara annat än riktigt bra för tillfället, ingenting hänger längre och dinglar och inte ens bara rullar fram och tillbaka.
Scott W. i högtalarna och romantiken bara flödar. Jag har varit kär i flera veckor, först utan definition, svart och vitt har aldrig varit min grej, men nu med redig precision av ännu ett: JA!
Årsgamla badkläder och dygnetruntbraväder, timmar för läsning utan utbildande kväsning. EH.
Ikväll blir det concierto gånger två, dansandet ska för en gångs skull bli av. Var spelar ingen roll egentligen, inte heller till vad. Så länge det är bättre än dagens ensemble. Good, good world.

Har vart på bio precis, gömde mig mest för att jag inte ville träffa någon jag kände. Men det är klart att jag gjorde det ändå. De där små rosa melonhalvorna har förlorat sin charm liksom hela min garderob. Sömnen kommer inte existera i natt heller, varför skulle den? Jag vill inte ha en termin till av ständig trötthet. Jag orkar inte med det. Ta hand om sig själv. Fan fan. Jag behöver någon som tar hand om mig så att jag kan koncentrera mig på sakerna som kommer före. Jag vill sova behövliga timmar varje natt och inte vakna och frysa sönder och känna att det var en halvtimme sen man gick och la sig. Jag ser inte fram emot imorgon nästan endast på grund av känslan av att tvingas upp ur den gudomliga sänghalmen. Fan fan.

Woho. Dagen har precis börjat men den började för flera timmar sedan. Jag missade ljuset för att solen gick ner och månen syns inte för att vi bor i Sverige.
Igår gick jag på Linnégatan och helt plötsligt flyger en lånad kork ut ur min påse och landar framför en barnfamilj på nyårspromenad. Jag delade med mig lite av något jag inte visste var kolsyrat och det gick som det gick. Detta inte helt metafysiska fenomen hände igen efter ett tjugotal meter, nu framför en gammal polare som jag trodde att jag glömt. Jag höll på att fastna i hans ord, inte för att de var många utan för att de ville att jag skulle stanna. Men de verkade som en katalysator för mitt minne. Inte mer än så.
Ett suspekt samtal med en italienare i sina bästa år, alltså cirka 40 år äldre än mig, koncentrerade min önskan om att inte bli vuxen mer än barnfamiljerna på nyårspromenad. För mycket kolsyra gjorde mig ostadig men jag fick träffa nästan alla jag ville träffa. Som inte har glömt mig än. Snyft.
I olivgröna tights, för mycket färg och smink som försvann lika snabbt som vanligt låg jag i en säng och pratade om England, försummade klasskamrater och året. Som kommer att bli känt som det kallaste, eller åtminstone det lerigaste.
Små kids står på min gård när det har blivit mörkt igen och skjuter raketerna som blev över. Det smäller alltså högst tre meter från mitt fönster. Jag hatar dem.

 
Jag ber förövrigt om ursäkt för den ickeexisterande seriösa bloggen. Jag har helt glömt bort det, men den kommer. Till dess får mina typ två läsare nöja sig med lite halvabstrakt dravel. Och önskan om att detta året kommer att bli i alla fall lite bättre än det förra.