SVENSKHET - REPLIK TILL DAMON RASTI
Jag läser om politiker i Sveriges tredje största parti som slår runt i Stockholms innerstad med uppryckta järnrör och skriker oartigheter. ”Det här är inte ditt land, det är mitt land”. Jag läser Damon Rastis text "Låt det här få vara mitt land" i Svds Brännpunkt i fredags (23/11) om att han tycker sig vara svensk och att det är dags att acceptera det. Men vad är det Almqvist kallar för sitt? Och vad betyder egentligen benämningen ”svensk”?
Jag sitter på ett café inte långt ifrån gatan där järnrörsincidenten tog plats och pratar med en vän. Vi pratar om Spanien varpå min vän säger att hen är stolt över sitt etniska arv, över att vara halvspansk. Jag som inte ens har någon italiensk sjöman att rota fram i mina släktforskningsdokument förstår inte riktigt vad hen menar. Vad är det en är stolt över när en pratar om sitt ursprung? Pratar en om personlighetsdrag, att vi, inom de här gränserna, är likadana? Eller om kulturen, traditionen? Om identitet, om att vara en del av en gemenskap?
Jag kan inte säga att jag är stolt över att vara svensk, nästan inte ens definiera mig med något som kallas svenskt. Mest för att jag inte ens vet vad det betyder. Jag har inte medverkat i skapandet av vårt samhälle som det ser ut idag, inget av det som är vår kultur, politiska liv eller sociala regelverk har jag gjort möjligt. Jag har i mitt liv hittills förhoppningsvis förändrat och påverkat och för det är jag stolt. Över mig själv. Inte för att jag är svensk utan för att jag har ambitionen men främst ilskan att faktiskt göra det. Jag känner inte heller igen mig i de personlighetsdrag som kallas svenska: tysthet, reservation eller sexuell frisläppthet (hur dessa tre nu skulle fungera ihop…). Ingen av de människor jag möter i min vardag kan förenklas på detta sätt. Jag har möt frisläppta svenskar men även blyga spanjorer. Sådana generaliseringar känns ungefär lika verklighetsanknutna som horoskopens karaktäriseringar. När Almqvist visar på sin uteblivna medieträning och berättar för oss hur en ”babbe” beter sig så kan jag inte låta bli att tänka att det är vilken tonåring som helst han beskriver. Hävdelsebehov och testosteron-överskott. Som Almqvist själv kanske kunde vara ett exempel på när han var 16 år.
Identitet och gemenskap är självklart essentiellt för oss och jag kan tänka mig att det är det en pratar om när en är stolt över sitt land och när en ”brinner för Sverige”. Men är detta inte endast förenklat sätt att hitta samhörighet? Vi befinner oss mitt i globaliseringens tidevarv och landsgränserna blir allt suddigare, och den sortens gemenskap närmar sig utgångsdatum. Det som gör en trygg och hemmastadd är ens familj, vänner och möjlighet till arbete i en stabil demokrati, och inte den nationella känslan av ”vi”. Det är där jag har min identitet, bland de som är mig närmast, även om de sitter framför Facebook på andra sidan jorden.
När jag bild-googlar på ”Sverige”, ”svensk” och ”svenskhet” så har de blonda tjejerna med för små blågula linnen försvunnit och ersatts med Zlatan, Loreen och just Damon Rasti. Det finns ingenting kvar som är ”svenskt”, logens tid där blygheten var uppradade runt väggarna är förbi och vi dansar inte längre folkdans med köttbullskalas efteråt. Vi stöter på utbytesstudenterna istället, dansar zumba och belönar oss med dumplings och någon amerikansk ale. Vår vardag är till största delen importerad och det är det, mångfald, som är vår kultur idag.
Jag är medveten om att jag ger orden ”Sverige” och ”svensk” en negativ klang i denna text. Anledningen till detta är att jag inte vill kunna liknas vid den svenskhet som SD skrivit betydelsen för och det innehåll som de gett Sverige. De är en av de saker de åstadkommit sedan valet, de har omformulerat orden och gjort att jag skäms för det som står efter ”nationalitet” i mitt pass. Så nu är det dags att ta tillbaka dem, orden som tidigare känts hemma, neutralisera dem och fylla dem med allt som nu finns mellan Treriksröset och Öresund.
Rasti skriver om alla de etniciteter som blir amerikaner när de går igenom tullen med sitt gröna kort i näven. Och patriotismen kan väl inte bli större än i ”the best country in the world”. Så trots SD och den negativa klangen som ligger över vårt land just nu är jag övertygad om att vi kan lära oss att säga ”välkomna”. Det handlar ju bara om ett stycke mark, att kliva över en landsgräns och ett mörkrött pass. Ju fler människor med olika bakgrund som bor inom de här gränserna desto rikare blir vi. Fler erfarenheter, bredare kunskap, bättre perspektiv och större insikt om världen. Det spelar ingen roll vart vi bor men nu gör vi det här, tillsammans inom gränserna för just det som är Sverige. Det är det enda som gör oss svenska.
AMERIKA OCH AMBITIONEN
Det var länge sedan vi tog det där flyget och gick igenom den där gränskontrollen där de tog kort på en och tog ens fingertryck. Det var länge sedan vi såg LAX-skylten försvinna i backspeglarna, sedan vi blev uppraggade av tusen musiker med egenbrända skivor på Venice Beach. Länge sedan vi drack den första amerikanska alen i Amerika och åt chips med gorgonzola i baren, sedan vi hade två tvättbjörnar på gården till motellet i Santa Barbara. De var länge sedan vi var på loppis med utsikt över Golden Gate-bron och tittade på hudfrisörer/caféer och de grymmaste bögarna på rullskridskor i the Castro. Det var länge sedan jag fick ångest över överflödet och de ledsna flamingos som stod helt stilla i parken på casinot där vi bodde i Vegas. Men jag har aldrig sett sådana ljus. Det var länge sedan vi kollade på fantastiska gigantiska verklighetsfrånkopplade bergformationer i röd skymning och körde förbi döda trailerparks i indianreservat i 40 graders värme. Det var länge sedan jag fick skeda med en jättebra person i en gigantisk hotellsäng och ändå lyckades att inte missa frukostbuffén, länge sedan vi åt crêpes, kollade på LP-skivor och på små djurbebisar man kunde adoptera i Austin. Länge sedan vi satt och väntade på att fladdermössen under den där bron skulle flyga ut och jaga för natten. Vi såg bara några stycken, men en sköldpadda i floden och någon sorts bäver också. Jag var tvungen att säga hej då och det var mycket värre än tidigare för att hela världen låg emellan oss nu. Det var länge sedan vi dansade till grym soul i New Orleans och var på en kyrkogård där vi fick höra en historia om en spökkatt av kyrkovaktmästaren. Den kvällen åt vi fantastisk och knäpp mat vid plastbord, på plaststolar, i någons trädgård och lyssnade på jazz i stearinljussken. Det var länge sedan vi körde igenom Orlando, stannade för lunch och åt enorma grillade svampar och ångestade över Disney World och alla amerikanska städer som är omöjliga att promenera i. Det var länge sedan vi kom fram. Till havet, värmen och alla de spansktalande igen. Jag kände mig så mycket mer hemma. Vi stod på Miami Beach med tårna i vattenbrynet och såg åskan rulla in mot land, såg hur regnet drogs från vänster till höger som en tung gardin. Vi köpte malbec och kopiösa mängder mat på Whole Foods och styrde till målet. Det var länge sedan vi blev solbrända igen på Key Largo. Länge sedan vi dök med en kille på 15 år som hade bott där i hela sitt liv och aldrig åkt ifrån öarna och det var så fantastiskt.
Det var länge sedan vi lämnade bilen, hemmet, och satte oss på ett plan till det som borde känts hemma men inte gjorde det längre. Det var länge sedan vi satte fötterna på svensk mark, sedan flygbolaget slarvat bort våra väskor (våra liv) och vi åkte hem till vår gata i stan med bara en bok och passet i hand. Jag har inte gråtit så sedan dess och hoppas att det kommer att dröja länge innan det händer igen.
Nu börjar det bli vinter och jag har köpt en stor jacka som gör att jag kan gå ut utan att skaka sönder. Jag bor på ett berg i Majorna med två av de bästa jag vet. Vi har viktiga samtal varje dag och jag vill aldrig byta ut det. Förutom ibland då jag vill byta ut det mot stränder och mexikansk öl och nya människor i varje hörn och det undantag från sociala regler som man befinner sig i när man reser. Mot nya skrynkliga tanter, nya surfare, nya knarkare, nya servitörer och nya ihärdiga försäljare. Ibland vill jag byta ut det jag har idag mot något som är nytt. Och det kommer att komma, jag är knappast klar än.
Nu tänker jag mycket på politik och jag är oftare arg, lika arg som när en var när en var ung och naivt förbannad. Nu med mer argument och kunskap om det som intresserar mig, en bättre version i vardagsdebatten i köket två timmar innan läggdags. Jag pluggar både politik och svenska nu och det växer, varje dag knattrar tangenterna snabbare och färre timmar läggs på oviktigheter. Det dåliga samvetet inför den nedförbacke vår värld befinner sig växer dock och jag har fått höra att detta inte är någon vidare drivkraft, att det inte är därifrån man får saker och ting gjorda. Men samvetet försvinner inte. Men när ilskan mousserar sig upp i magen, halsen, så försöker jag fånga den, hålla den kvar tills jag inte behöver den längre. Den är det viktigaste verktyget vi har. Om man lär sig hur man ska kanalisera den räcker den som bränsle långt.
Jag vet inte vad som ska bli av detta mitt livsverk nu, den finns inte med i min dagliga plan men det är ju en bra plats. Den är mycket för mig själv men vem som helst är välkommen att ta del av mina tangentljud. Jag hoppas att jag ska kunna kanalisera hit lite av ilskan och politiken också, så att argumenten får formuleras i text och försöka finna stadga. Precis som jag gör här och nu, på min kulle i Majorna.