HINTED

Snacka om att förvirringen är total. Nu har allt hänt på alldeles för kort tid. En av mina nackkotor är besudlad och så fort jag reser mig så knakar det på minst fyra ställen i kroppen. Dessa två har ingenting med varann att göra, förutom att den faktiskt inte knakade när den inte skulle, kroppen. Har inte tänkt på det förrän nu men så var faktiskt fallet. Inget skulle kunna tro att jag går sönder, det är ju bara jag som hör ljuden som bevisar motsatsen varje gång jag rör på mig. Om jag förut var rädd för att höra steg i trappan så är jag nu rädd för att inte höra dem. Eller för att det inte ska finnas några.

Det är riktigt häftigt att sova med ett stort fönster öppet när det blåser och stämningen ligger på gränsen till åska. Gränsen mellan ute och inne suddades ut av fula rosa gardiner som viftade lite argt med sin spets i vädret. När man inte kan sova för att man helt enkelt inte är trött, för mycket att sortera inom de egna väggarna. Jag hade mitt första möte med Garp i natt. Jag visste inte vem han var igår. Nu vet jag.

Det var länge sedan jag var så här glad. Det är nästan lite oroväckande, som stämningen innan åskan ungefär. Sjukt spännande. Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu. Det kryper, jag vill upp på ett tak eller ut till ett vatten. Det är ju där det brukar sluta. Eller nej, börja brukar det göra vid vatten, kom jag överens om med mina fötter efter en diskussion med en riktig uppfinnare. Eller trollkarl. Vad man än väljer att beskriva honom som så stämmer det nog bra.

Ett tag nu, har det känts som om något fattas, jag tar upp telefonen men vet inte vem jag tänkte på när jag påbörjade rörelsen. Efter hänget eller gänget om man säger om man säger i en kontroversiell park så vet jag. Att man kan trivas så bra, trots bakfyllan och förvirringen. Mitt huvud slutade snurra någonstans mellan tomtens lite otippade men ack så diskreta närvaro och kåta men med olika sorters skor bortjagade duvor. Förlåt för den meningen, jag drar en J.

Nu har jag suttit här sedan det blev mörkt, det är länge. Tanken om att vända dygnet åt "fel" håll verkar ansträngande. Sådant som är ansträngande gör jag ju inte av princip så det lär bli jobbigt. Rent praktiskt borde det vara den mest logiska vardagen, att man sover när det är mörkt och är vaken när det är ljust. Frågan är om man klara av att inte ha något att gömma sig bakom. Alkohol och mörker är det enda man kan skylla på, trots att det är lågt och att det antagligen gör en till en sämre människa. Men skål! Vi är ungdomar, vi ska vara korkade och skylla på saker som inte går att skylla på, sedan gråta av dåligt samvete och amerikanska romantiska komedier. Men det viktigaste av allt är väl strävan. Om man har den så fixar sig det mesta tror jag, presystemet spottar ut en till verkligheten som en hyfsad människa. Redo att ta sin plats i ledet, att gå runt i en ring och le medan man gör det.

Jag vet inte riktigt var de parallellerna kom ifrån, men kanske är en sak är säker (your choice) och det är att människan, speciellt ungdomen styrs av ångest. Men också av strävan efter svaren som får det att försvinna. Det mörka i magen.

Jobbig vecka, trevlig helg. Nu när allt borde vara i balans, så är allt ännu mindre i just balans än vad det var innan. Jag vill till Mölndal och bäddsoffor så fort som möjligt även om jag egentligen känner mig ytters obekväm bortanför lyckholms, och även om det bara är en dröm. Ungefär som det där med biblioteket, träfaner och dammiga böcker, en källa till mer än inspiration.

Bandet mellan logiken och allt det där andra verkar ha blivit hänsynslöst avklippt, leendet infinner sig endast när jag finner någonting självklart. Att man kan räkna ut det med en formel, se hela händelseförloppet och se att det går i en Rak linje. Jag vågar inte gå ut för jag är rädd för vem jag ska träffa, det är inte rättvist att han bara ska kunna komma tillbaka efter massor med tid och bara kunna stöta ihop med mig. Jag saknar denna lilla människa ungefär så mycket som vi saknar ozonlagret (inte min formulering). Men T var här igår och gjorde allt bättre. Hon och M kommer göra allt mycket bättre idag också. Jag måste köpa hårspray. Jag måste gå och göra ett eget hål i ozonlagret nu.

  




















Inköpta konstiga tights/byxor som kliar och håret som inte vill väl idag. Jag saknar Mi och är lite arg på mig själv för att jag inte orkar. Struntar i att göra det jag borde, och det jag egentligen vill men bara inte gör. Typ att vara en bra polare. Fy fy. På något sätt tror jag att saker och ting kommer att lösa sig snart, sikten klarnar om man säger om man säger. Himlen är dock lika grå som igår.

När jag gick ut imorse, med ännu ett nationellt prov framför mig, så tittade jag inte ens ut genom fönstret innan. Jag bara antog att det skulle vara varmt. Jag var redigt blöt och frusen när jag kom hem. Dessutom glömde jag NATO. Förlåt. Jag vill inte vara en sån där aktivist som tycker endast när hon har något bättre för sig. Jag kommer ihåg när jag var ung och arg. Det var länge sedan jag var så arg på något eller någon förutom mig själv.

Trots att det jag helst ville ha var uppmärksamhet och bekräftelse så var jag ändå arg. Saknar det nu, nu när jag oftast är apatisk, sitter och dräller på olika ställen, framför dator, tv, cello. Det spelar ingen roll framför eller bakom vad, jag sitter likväl och dräller.

Det speedade ljudet av Montmartre-musik lugnar mig för kvällen. Hoppas att plinket kan ta mig en vecka till framåt. Som knugen i tiden.

Walking and falling. Som Laurie Andersson brukar säga. I am walking now. Och äter russin och salta mandlar. Huvudvärken är borta och det luktar Paris utanför mitt fönster som alla de andra vårnätterna, i alla fall de när jag råkar sticka ut huvudet genom de neddragna persiennerna. Det var länge sedan jag vaknade upp någon annanstans än här. Mina lakan är orangea i huvudänden, Indien färgar av sig på mitt hår och på nätterna tar pigmentet sig ännu en etapp, ner mot det för vita. Senast förra veckan satt jag i ett flygplan, men det känns långt bort trots det. Saknaden av trasig AC på Autobahn, samtal med folk utan ord på språk man inte förstår, taxifärder som man inte vet om man ska ta sig levande ur, till och med blåsorna efter elaka skor och vägar som även efter många år gör sig påminda genom små ärr på hälarna.

När man tvingas umgås med människor i andra situationer än man är van vid, artikulera med händer istället för munnar, anpassa sig för att kunna lära sig eller bara prata andra språk än svenska gör mig till en större människa. En bättre människa. En förstående människa. Om. Min. Plånbok. Ändå. Kunde. Varit. Lite. Tjockare. Och. Miljön. Inte. Så. Förstörd. Då jävlar. Allt jag hade behövt var ett flygplan. Eller bra vandringskängor. Sällskap.

Jag är trött och halvsjuk. Det har varit en bra dag, jag har gömt mig. Gick upp vid halv fyra, drack te och tittade på tv. Sen gick jag i mjukisbyxor och hyrde film och drack mer te. Jag tycker om det spanska språket. Nu har jag borstat tänderna i en kvart typ. Det är sånt här jag kan.