HINTED

Jag hatar mitt nya Word, sure på flashigheten men oh så långsamt. Gårdagen alltså, vilken dag.

I krokslätt kommer en bil körandes, stannar vid mig och Johanna, frågar efter någon gata, Johanna försöker förklara medan jag tittar in i bagageutrymmet och ser kanske 25 vin bag-in-boxar. Jag tittar på mannen i passagerarsätet och inser att det är Måns Jälevik från Her Majesty, om någon förutom jag kommer ihåg dem. Hans namn har bara fastnat i mitt bakhuvud för att han har tatueringar men sjunger ändå låtersammahelatiden-pop. Bilen kör i väg, jag upplyser Johanna om vem mannen var varpå hon skriker SCHTEEEEEEK så att hela krokslätt hör. Vi funderar en stund att gå efter bilen och festa med en liten del av den före detta pop-eliten, men bangar och går och köper dillchips istället. Eller Johanna gör, jag äter salmiakgodis från Arvidsjaur, det passar min image mer. Öh.

Vi drog till Trädgår´n i brist på annat, stod utanför och suktade lite tills vi råkade fråga en av arrangörerna om han ville sälja sitt band till oss. Pinsamt? Svar ja. Efter ett tag kom två brudar ut och skulle dra så vi fick deras band, precis när vi har fått på oss dem så kommer samma arrangörssnubbe och river dem för oss, efter lite moralsnack. Men hans egen ungdom och våra desperata pip fick honom att sälja minst sagt rabatterade band till oss, gick backstage ?De är med mig? och fick sedan se Bright Eyes. Conor hade kajalsträck i ansiktet och log inte en enda gång men basen var grym, likaså de två kvinnliga trummisarna, varav en var gravid. Äventyret var bättre än resultat om man säger.

Peppen har infunnit sig på grund av gratis kaffe. Ikväll infinner sig också mitt efterlängtade chill hoppas jag. Jag vet fortfarande inte vad jag är eller vill, men jag har några veckor på mig nu att andas. Utan att namedroppa massa svenska maträtter. Det känns bra. Mindra bra känns att jag missar Justice och antagligen Basment Jaxx också. Bara för att namedroppa lite annat. Jag hatar Dido.   

Trubaduren är den enda ärliga konstnär som finns idag. Jag ska plantera ett träd, dödens träd, en idegran. Ärlig röst och ärlig text. Blir aldrig före detta. Jag forsöker att skriva som dem, trots att jag vet att det krävs efterforskning. Han kan slita hjärtat ur kroppen på folk, men det kan jag med. Utan att bli pretto är det svårt. Jag låter dig flyga vackra fågel, du är fri och jag är human. Men om man vill kanske man komma en bit i alla fall? Jag har planterat ett träd, dödens träd, en idegran.

Det har gått hål på himlen, spårvagnarna fungerar som växthusens opposition. Det är inget som växer där, snarare tvärtom. Jag var ute, men gick snabbt in igen, dels på grund av hålet, men också som statment emot dagens kulturliv. Då menar jag just dagens, den 9 juni 2007, denna lördagens kulturliv. Hoppas på ändring dock, det blir både körkonsert och gårdsfest, musik av vurm ikväll. Vurm är för övrig ett sjukt fult ord. Jag brukar ha ett syfte med vad jag skriver men idag verkar jag inte ha det. Tyvärr. Salut.

Jag måste alltid skriva med dokumentstorleken 80%, annars får jag tvångstankar, det är alltså det enda jag tänker på, alltså kan jag inte skriva. Om jag nu kan det även när formatet är 80%. Här regnar det, ett sådant regn som man inte märker förrän man är inne igen och då är dyngsur. Men det finns väldigt mycket luft här och även om jag nu har yllestrumpor och en Helly Hansen på mig, så är det bättre här. Just nu i alla fall.

Jag har inte gråtit så mycket som jag gråtit idag på det senaste halvåret, samanlagt. Fy fan vilken jävla pissdag. Jag missar bussen, var redan olycklig och förälskad när jag vaknade, och när jag sätter mig på bussen kommer mina vänner kärleksparet och sätter sig i sätet mittemot och är söta. Jag stirrade ut genom fönstret ner i asfalten hela vägen till skolan. Lyssnandes på Carmina Burana på repeat, och nej det är inte konstigt, inte för mig. Vid en busshållplats fanns det en liten vattenpöl emellan två olika sorters asfalt, jag tänkte mig helt seriöst in i hur det skulle kännas att vara liten och ligga i den där pölen. Jag vet inte om jag kunde simma. Sen kom det en buss. Vattenpölen försvann lite. Sen kom det en till buss och pölen försvann helt. Antagligen jag också, om jag hade legat där.

Sedan kom lite pausmusik med J, som var jävligt bra.

Sen, när vi kommer tillbaka till plugget så ska vi på en föreläsning med två snubbar från Försvaret. Jag var öppen när vi öppnade dörren till sal 72. Killen är kort och är tydligen iranier "och faktiskt stolt över det", bruden är blank och tycker att "utan hjärna faller kroppen". Efter 5 minuter så börjar jag må illa. Jargongen är helt kall, skämten är många men så inövade att man kan se dem stå framför spegeln hemma och öva. Hela min klass skrattar. Historier om baser på 2000 pers som blir "fixade" och om fiender som är "borta ur vägen". Vapen och träning, kondition och den värsta kvinnosyn jag har hört.

När killen började lumpen undrade han om bruden som var där var där för att göra mackor till de tjänstgörande, "för man kan ju inte direkt sitta i skogen och måla naglarna". Han kränkte precis halva mänskligheten grovt och ingen reagerar. Jag sitter med händerna för ansiktet, ögonbrynen uppe i hårfästet och vet bara inte vad jag just hörde. Bruden tittar på mig, och när jag tittar tillbaka och höjer ännu lite mer på ögonbrynen så tittar hon bort. Jag blir räddare och räddare för dessa människor. De "fixar" människor hit och dit, actionhistoria efter actionhistoria lockar de i min klass till lumpen. Inte ett enda ljud om hur det känns att döda en människa, om hur lite fred som kommer av krig. De slutade att vara människor, jag kunde inte se dem i ögonen för att jag tyckte att de ljög. Jag tror inte på lumpen som en "kul och viktig erfarenhet", jag tror att den främjar känslolöshet, suddar ut allt som var människa från början. Jag förstår inte hur man kan sätta sig över så många människor, hur man kan tycka att man själv kan bestämma vilken sida som är rätt och vilken som är fel. Att man anser sig ha rätt till att bestämma folks öden. Det är något övergudomligt med det. Vi är så små, vi människor. Att inte inse det är att ljuga.

Jag ville nog fråga först, men sen insåg jag att vad jag än fick för svar så skulle det inte göra dem mer mänskliga. De finner sin åsikt likvärdig med verklighet. Allt är svart och vitt och de är övertygade att de gör mer nytta än skada. Jag är övertygad om motsatsen, allt är grått, försvaret dödar och skapar väldigt sällan fred.

När jag gick ut därifrån så började jag gråta, mitt hopp om mänskligheten hade jag tappat, det låg i sal 72 och krälade för militärbyxorna. Eller kanske i pölen mellan två olika sorters asfalt, tillsammans med en drunknad mig.

Efteråt fick jag höra att jag är säker på vad jag tycker, att det är värt att avundas att jag till och med gråter och är arg för det jag tror på. Jag kände mig bara dum som inte lyssnade på alla de perspektiv som skapade diskussion efteråt. Att jag inte förstod alls. Hur man inte kan se mammor som skriker med sina döda barn i armarna, svarta säckar som ligger på hög och sönderbombade landskap och hus, helt övergivna. Hur kan man inte se de bilderna på näthinnan när man yttrar orden "Ja, båda vi har sökt utlandstjänst, det är en bra erfarenhet, spännande och så.."? Jag grät som fan, jag hatar människan när hon visar sig vara så lättmanipulerad som man är rädd att hon är. Så blåögd, trots att man "är stolt över mitt land, Iran", har sett krig på nära håll och ändå vilja åka dit med vapen i hand. Jag vet inte hur man kan dra slutsatsen att det är det bästa att göra för att folk ska ha det bra. Jag kan inte acceptera det.

Jag borde verkligen gå till skolan nu. Bussen gick förbi när jag tittade ut. Det regnar ute och någon har dött. Men när gör folk inte det.

Jag vet förövrigt att duvorna som sitter på mitt fönsterbläck alltid kommer tillbaka, vad jag än kastar mot rutan. Jag vet att när jag har gått ut ur badrummet på kvällen, sist av alla, då vaknar silverfiskarna, kryper ut under badkaret och går omkring på den hög av kläder som jag oftast lämnar där. Jag tycker inte att det är särskilt skrämmande eller äckligt heller. Min hals gör sjukt ont och jag vet att det ingenting kommer hjälpa förutom att ta det lugnt en helg och kurera mig. Jag vet att jag inte vill det.

Varje natt när jag ska gå och lägga mig vet jag att precis under min stege ligger en Nationalencyklopedi bok, PAS till ROJ, som jag alltid sätter foten på även om det är kolsvart. Om jag missar känner jag mig dålig. Och dessutom får jag ont i foten. Då kan jag inte sova. Så mycket vet jag ungefär. Och att jag måste till plugget. Nu går jag. Jag har mjukisbyxor på mig. Jag går nu.