HINTED

Det känns inte som att jag kan skriva mer. Som att jag har tappat det. Jag har nog tappat det. För att jag inte gör det tillräckligt ofta, då tappar man nog. För att ibland har jag ändå tänkt att jag kan göra det, ibland till och med bra. Men not anymore. Men jaja, det var ju typ ett av mina nyårslöften, ett av många. Så nu ska jag försöka börja igen. Först här och sedan kanske på något annat projekt. Om jag hittar det ingen.

Något annat jag tappat är att tycka om, eller snarare, bry sig om musik. Eller intresset har i alla fall svalnat avsevärt. Och det är så jävla tråkigt. Så idag var första dagen jag satte på Spotify själv. Och nu har jag lyssnat på Supertramp och spansk reklam om vartannat i 3 timmar typ. Det är fint. Men alla tycker att jag är knäpp. F har endast lyssnat på Sweet dreams med Beyonce i flera dagar. Så jag tycker att det är hon som är knäpp. Fast gulligt knäpp. Och jag gillar fan till och med låten nu. Samma sak som har hänt med alla dåliga låtar som spelas på repeat här hemma. Men nu när vi har internet så blir det la lite enklare att vidga sina musikaliska vyer lite. Speciellt för att Spotify är uppdelat efter land, alltså så finns mycket som man kan lyssna på hemma inte ens här. Medan det finns mängder med götta salsa. Som jag för övrigt självklart vill lära mig. Och kanske ska lära mig också. Förra helgen så hittade vi en salsabar som var så himla fin. Skitliten och full med spaggar. Älskar det. Och de pratade med mig. Och jag pratade med dem. På SPANSKA. Tänka sig va, vad som händer när jag har fått i mig tillräckligt mycket sprit. Och på den vägen ska jag försöka vandra igen. Jag vill fan verkligen lära mig det där språket alltså. Och blygheten känns ju som det enda hindret för det faktiskt, i alla fall när man tagit sig bortom det svenska Spanien. Vårt jobb och umgänge alltså. Eh. Men förra fredagen var i alla fall en liten provsmakning av det vi har längtat efter sen vi flyttade hit. Internationallitet och att få lapa i sig ny kunskap. Att tvingas lapa i sig ny kunskap. Kunskap som är essentiell för ett liv i ett annat land än fitt-Sverige.

Den kvällen var för övrigt en av de galnaste jag har haft på länge. Och för första gången på evigheter så var jag sjukt sugen på att gå ut och dricka dyra drinkar och dansa och svettas hela luggen blöt och vingla hem när det börjar bli ljust. Denna gång vinglade jag och M hem. Utan F, för henne hade vi glömt, vilket vi kom på när vi stängde dörren till lägenheten efter oss. Men hon klarade sig bra, blev inte ens sur för att hin visste att hon kunde gjort precis samma sak samma kväll. Så hon kom hem, vi drack 1,5 liter vatten, somna och vakna klockan 3 nästa dag. Sedan gjorde vi exakt samma sak fast kvällen efter. När vi hade vaknat ur koman. Då drack vi glassdrinkar och gick på klubb med ny/gamla vännen A och henne nederländska vän. Som A var lite osäker på hans sexualitet. Så det var från hennes sidan någon slags stödfest för att han skulle våga komma ut ur garderoben. Jag vet fortfarande ej hur det egentligen gick.. Men det blev dans i femton timmar och jag hade skoskav dagen efter. Och svettig lugg. Och träningsvärk. Och jag gav min sista drinkbiljett (förnuft) till random ensam spagge vid baren. Han blev jätteförvånad och glad och såg på mig med jättestora ögon och sa ”I love you”. Sedan åkte vi taxi hem, försökte småprata med chauffören som blev irriterad på oss när vi inte gick med på att han kom från innerstan. Men faktiskt, man blir ju typ förvånad om någon säger att den kommer ifrån BCN. Igen är ju född här liksom, det är ju en stad uppbyggd av turister. Känns det som. Fast i dag satt vi och drack kaffe på ett litet café vid en ringmur från 300-talet. Så kanske inte enda. Även om jag var övertygad om att det var en antik hiss. Men kanske inte ändå.

Den här helgen var inte mycket att hänga i granen, sena fast sega kvällar och MYCKET avslagna dagar. Igår vaknade jag dock av marchmusik, först trodde jag att den kom från vardagsrummet och undrade vad fan folk höll på med, men sedan kom jag på att det kom utifrån, från Ramblan, där de hade typ 35 ekipage med hästar och kor och åsnor och ponnys osvosvosv, med folk som kastade godis på alla turister som stod på sidorna. F och D kom hem med fickorna fulla. Sjuk grej att vakna till på en lördagsmorgon(eftermiddag). Idag har vi som sagt druckit kaffe, punkt. Och lagat spartansk mat, alltså alla är så sjukt fattiga så jag har ingen aning om hur jag ska överleva veckan rent fysiskt. Min mat är slut. Och jag måste betala deposition också, jävla fan.

Aja, jag överlever nog. Får leva på vatten. Man kan överleva 5 dagar på endast vatten har jag hört. Men nu ska jag röka vattenpipa och lyssna på salsa med flickorna. Söndagarna är till och med fina här. Och jag älskar solen över allt annat i hela världen. Skål.

Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att vi får. Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att det går. Jag läser just nu en bok, en självbiografi om en kille som besteg Mount Everest en av de säsonger då de dog massa folk under klättringarna. Det blev storm, som kom från helt vanliga snälla, vackert-väder-moln. Och folk dog som flugor. Men killen som skrev boken överlevde logiskt och otroligt nog. Och det gör mig sugen på att bestiga världens högsta berg. Fast han har skrivit boken som en bearbetning av all den sorg och skuld han har efter den resan. Eftersom typ alla dog förutom just honom. Massa ångest. I förordet skriver han om att han skrivit boken på så pass kort tid, trots att alla runt omkring honom tyckte att han skulle vänta några år för att få perspektiv, för att han ville gå vidare. För att kunna glömma och göra annat, för att ångesten skulle försvinna. Han skriver också att den inte gjorde det, ingenting förändrades eller försvann egentligen. Konstig reaktion på det där att själv vilja klättra i berg. Eller typ, halvdö av förfrysta lemmar och syrebrist för att titta ut över ett dimmigt Tibet och på andra sidan, ett dimmigt Nepal, och kanske skriva ”jag har bestigt Mount Everest” i sin facebook-status. Förhoppningsvis mest det förstnämnda.  Men sedan tittar jag ner på min kropp, min arma och ack så fåniga kropp. Eh. Bara massa saker som inte funkar. Saker som gör att jag på fredag ska gå på , inte ett, utan två läkarbesök. Utknakningar, ultraljud, akupunktur, röntgen. Jag måste också ringa sjukvårdsupplysningen för att få reda på hur det funkar med sjukförsäkring, reseförsäkring och högkostnadsskydd i Spanien. Sen så måste jag också ta mod till mig och ringa diverse spanska naprapater osv. och se om jag hittar en som kanske pratar liiiiite engelska.

På måndag åker jag tillbaka till Barcelona och det ska bli fint som fan. Jag är mellan två bubblor, en här och en i min tillfälliga hemstad. Ingenting känns på riktigt och jag gör saker som jag inte gjort om jag hade varit i verkligheten. Eller så hade jag det, men det hade blivit mycket mer oåterkalligt och mycket mer trubbel om jag hade stannat här. Så på ett sätt så är det skönt och på ett annat väldigt konstigt eftersom ingenting riktigt räknas, allt känns så tillfälligt. Och det känns tillfälligt i Barcelona också eftersom mitt liv där absolut inte kan levas för alltid. Och så känns det som att det kommer att bli så även när jag kommer tillbaka till den här stan när jag flyttar hem igen liksom. En parantes, en mellanperiod mellan saker som man faktiskt vill göra. Eller som spelar roll.

Jag börjar få in det där romantiska tänket. Efter samtal med F och efter amerikanska romantiska komedier. Och en viss spanjack som tror att alla som flyttar och bygger liv på annan plats gör det för att de har träffat någon. Jag vill träffa någon. Och vara trygg fast på en helt annan och kanske annars otrygg plats. Men som sagt, orealistiskt och överromantiskt tänk. Mest av allt vill jag att spanjacken ska träffa mig. Som han formulerar det.

Det är enkelt att åka men det är också jobbigt som fan att åka. Jag saknar min familj så fruktansvärt mycket och även några bästa vänner. Och när man väl är iväg så är det lugnt men jag vill inte säga hejdå. Jag har alltid gillat flygplatser men nu så innehåller de också ångest, längtan och massor av övervikt. Som måste betalas eftersom flygbolagen är fittor. Och dessutom så kommer jag typ bli rånad när jag väl kommer fram för att min väska är så jävla tung att jag inte kan springa ifrån någon. Fast frågan är om jag kan det utan väska ändå.

Och sedan är det en begravning jag vill gå på. Eller vill och vill. Det kommer vara jävligt fint och jävligt jobbigt. Pappas vän som dog några dagar innan jul. Inte okej. Det satte ett lock över helgerna och den respekten var antagligen en del av det lugn som är väldigt ovanligt hos vår familj. Alltid skrikandes och smällandes i dörrar. Men nu var det mest undertryckt. Då kan man väl också fråga sig om vad man föredrar. Fast i det här fallet hade alla parter föredragit att det hade varit på alla sätt utom detta.

Nu lyssnar jag på musik som jag ej lyssnat på sedan i gymnasiet. Det känns som att det är år sedan. Det är det ju verkligen inte, inte ens ett helt. Jag hade dött om jag var tvingad tillbaka. Tänk att man kan finna sig i sådan skit. Eller att man i alla fall accepterar det. Men musiken var grym. Alla syntarna. De är kanske inte hållbara i längden men för tillfället passar de alldeles utmärkt. Och mina tatueringsdrömmar bara växer. I helgen ska jag på 2nd hand-runda endast för böcker, inspirationen ska flöda som aldrig förr. Tills jag kommer på en idé som är mer än nu, som är hållbar. Det blir romantiker, döda poeter och dramatiker, och en massa svensk och fransk gammal prosa. Jag kommer inte orka bära upp skiten för trapporna. Men jag ska ta mig igenom dem och komma ut på andra sidan som en mer upplyst människa.