HINTED

Sitter på projektarbetstiden och gör allt annat än projektarbete. Allting går sjukt långsamt för att jag inte har en tidsplan. Jag räknar veckor och dagar och timmar och A5 och 17,7  11.0. eller om det var 11,7 och 17,0. Peppar på Bokmässan och på Bob. Vem är jag utan honom? Öjier kostar 350 spänn och det är för mycket för Draken. Fast det kommer ju hända. Och oj vad arg jag kommer bli om det är dåligt. Amadou och Miriam i Stenhammarsalen. Också svindyrt. Och Batman från West End. Konserthuset. Också plugget, Everybody knows med Leonard och Rufus. Har aldrig peppat så mycket på att spela cello i skolan. Arktis is. Jag tänker väldigt ofta på ordlekar, men än så länge är de inte så bra. Det är ett av mina kall i år, jag ska leka bra med ord. Ordleka bra. Braords lekar. Lek med bra ord. Eh. Jag har så mycket att lära. Det konstiga är att jag fortfarande har så mycket jag vill lära mig. Jag törstar ständigt efter kunskap, efter att fortsätta känna mig välutbildad. Efter mina ångetsfyllda år i skolan, den här skolan så är det fortfarande det jag vill göra, lära mig. Vad är jag utan kunskap?

Nu väntar pinsam hemgång med stort instrument, träning. Men först famnen. Vad vore jag utan den?

Jag rullar över på min trasiga rygg och är så nöjd. Senare slår det mig hårt. Jävla fan. Jag behöver omhändertagande. Jag är så trött på att ha ont och blir ännu tröttare av att ha ont. Sängen är min vän, men ganska så händelselös när halvtidspojkvännen är påmönstrad. Mammas kollektivvän tänkte tydligen på hans liv när hon gick hem, samma kvinna som pratar om spåren på mjölpaketen efter festerna i kollektivet. Om papegojan Hugo som bara kände sig hemma på tvättgallret ovanför duschen när vattnet var på, men som resten av tiden vaktade sitt revir, spisen. Om kärlekshistorier som bland annat resulterat i mig och bondgårdar och ABBA-museum i Skåne. Cellon står och blir lätt sparkad på för att alla, även jag, har glömt att jag spelar. Spelade. Malplacering i skolan är stående. Kan inte sitta still i mer än fem minuter om jag inte vill dö på bussen hem. Stressen börjar komma igen. Projektarbetet liksom. Hur ska det gå med mig? Jag behöver den sedan länge frånvarande inspirationen. Men den verkar inte ha planer på att visa sig..