HINTED

Mitt huvud håller på att explodera och jag har fått ett USB-minne. Igår var bra, efter jag och Johanna langade snacket med klassföreståndare och två snubbar i klassen. Alltså vissa människor får mig verkligen att förlora hoppet om de mänskliga släktet. Tyvärr. Men vi var feministiska så det skvätte och kände oss nog ganska duktiga.

Sedan var dagen fylld av tankar på vissa magar och folk som man saknar så satans mycket. Och en massa Weeping Willows. Nostalgi.

I feel so blue and alone.

Funderar på massa saker, det går att hålla koncentrationen i cirka 15 minuter innan jag går tillbaka till samma tankebanor. Imorn ska skolan skippas och jag ska vara kulturell istället. Man borde göra sånt oftare.

Och jag skriver ointressant jag vet, men jag bara ältar om jag skriver opersonligt. Fast det kanske är bättre till och med.

Nu är jag fuck fattig, har köpt biljetter till filmfestivalen. Det blev ganska mycket sjuka grejer. Men bra förhoppningsvis. Tre av filmerna kräver att jag skolkar från skolan, kanske inte så bra. Men vad gör man inte för konsten?

Det gör ont i min tunga och jag har inget att göra.

Ruska om mig när jag är jobbig. Och gnällig, och arg på hela världen, främst min klass. Fast nä, allt. Klappa till mig, så jag slutar ömka.

Jag fattar inte hur man räknar ut volymen på en sfär, jag fattar inte hur vissa människor tänker. Hur man tänker om man inte praktiserar ens egna värderingar. Jag blir så jävla förbannad. Den där jävla sexismen hör inte hemma här idag. Och nu rev jag sönder min tumme med. Jag tror jag tänker för mycket.

Och jag är trött på allt det som klibbar, allt som stannar kvar fast man inte vill att det ska göra det. Alla de som klibbar. Att jag alltid fastnar för de konstigaste människorna, de som man inte förstår. Som glider iväg, som man precis missar. I ögonvrån sen borta.

Och fiolerna i The Libertine, jag blir matt. Och taktbytet, ja takt. Jag vill göra musik. Och jag är inte så arg längre. ( jag är ett redhead). Rysningar. Tack.

Unicef. Bli världsförälder. I min familj är vi redan det, drar ett litet strå i stacken. Ett jävligt litet dock, men det lindrar kanske dåliga samveten en liten millimeter i alla fall. Man vet i alla fall vad som händer. Och tänker på det.

Jag satt och kollade på tv, när det är en sån där nyhetspaus på fyran. Det visas ett klipp från just Unicef, om barn i thailand tror jag, smittade med HIV och Aids. Små barn som ser ut som skellett, med konstiga pigmentfläckar och hår som trillar av. En unge har förlorat både hörsel och syn, trycker en gammal freestyle mot ena örat och tittar rakt ut i luften. En annan är tio men ser ut som fyra, han har slutat gå. Personalen där vet att det inte handlar om att försöka bota dem, det handlar om att ge dem ett hyfsat värdigt slut.

Jag satt fan och grät när jag tittade på de där barnen som är så magra, som det inte går att göra något för. Jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist att ett liv kan sluta så, vara så. Det känns som att det handlar om att prioritera, att det är vårt fel. Vi köper schampo och bilar och coca cola och porrtidningar och silikon och aktier och charterresor och krimskrams, när man kunde köpa bromsmedicin för några som faktiskt behöver det. Jag vet att det inte är så pass enkelt, men bara tanken vad jag kunde gjort skrämmer mig så jävla mycket. När man bestämt sig vad man "behöver", vad är det som är riktigt essentiellt egentligen av de svaren man kom fram till?

Jag pallade inte att se mer, tvn trycker in information i min hjärna som jag inte klarar av. Det är just de barnen som hela vårat samhälle är programmerat att ignorera, vi lär oss titta bort. Jag slutar inte tänka bara för att tvljuden byts från dokumentärt prat till tillgjorda skratt. Det gör det hela nästan ännu värre. Jag zappar igen, det är reklam. Nordic Battle Group. Allas vardag är inte som våran. Jag mår illa. Soldaterna vill också fira ett fridfullt nyår. Stå på en balkong och titta på fyrverkerier, dricka champagne. Gå med oss och slåss för fred, skjut för fred, spräng civila för fred. Jag mår så jävla illa. Jag hatar min tv. Jag hatar att jag inte kan göra något som märks, att jag inte kan få ett konkret bevis på att det jag gör faktiskt hjälper. Någon. Vem som helst.

Jag har lite ont i huvudet idag, sovit lite för lite. Bara för att de flesta av världens befolkning inte har vad de behöver så betyder det inte att jag måste vara helt och fullt lycklig, jag vet. Jag vill egentligen inte skriva bara, det är snarare jag som är bara. Men det känns jävligt meningslöst att jag har sovit två timmar för lite i natt, eller att det är ett tusental som är utan el i Sverige idag eller att det numer kostar att gå in på museum eller att juicen hemma är slut. Det som spelar roll idag är att världen håller på att gå under och att det är mitt fel. Jag vill inte vara med om det ska fortsätta så här. Jag har för små händer, för korta ben, för litet omfång värme. För litet hjärta?

En sammanfattning. Jag har städat mitt rum, jag har gått helt darrig en dag i skolan, rädd att svimma, jag har sett en citronfjäril flyga förbi mitt fönster, jag har snokat diskret på den skumroliga guiden från Everything is Illuminated när han satt på respekt och såg lagom glad ut.

Igår var en bra dag. Stinas röst får mig att lösas upp lite grann, hjärtat flyter upp i halsen. Trots antibiotikan och den sjuka halsen. O susanna, inga ord finns. Det finns fan inga hinder för den bruden. Och jag är fruktansvärt avundsjuk.

Natten var sjuk, kom hem och kollade på Babylonsjukan med miki, vi fattade ingenting. Dock var bilderna väldigt fina, lite gula, dogmaaktiga. Sen ringde någon så att jag vaknade av att mitt huvud vibrerar, väldigt obehagligt. Okänt nummer. Sen ringde en snubbe till vid halv fem, då visste jag i alla fall vem det var, men jag förstod ändå inte varför. Jag har nu ont i nacken och i en av skrattgroparna i ryggen (varsågod Miks). Hur kan man ha ont i en grop? Det kändes bara så fruktansvärt meningslöst att sova, sen kan man ändå inte gå ut för då hade man blåst bort.

Jag vill ha armar, mage, kanske skulderblad. En rygg (varsågod Miki).

Jag är helt lycklig. Att få se någon i den situationen så glad. Ungen sparkade på mig, dess mamma är bara några månader äldre än mig. Snacka om snabb förändring, hon hade/har fyra månader på sig att tänka på, när de flesta andra i alla fall har åtta. Och jag kan se henne framför mig, pojkvännen och hon sitter i soffan med ett litet jävla liv emellan sig. Happy family. Och hon var så glad. Och trodde verkligen på det här, att hon pallar, att det är en bra idé. Fy fan vad det lyste om henne.

Nu är det på väg att bli som vanligt igen. Min mobil har inte låtit som ett trumsolo var femte minut idag, det är väl ganska skönt om man tänker efter. Har varit hemma ikväll, inte gjort så mycket mer än att hoppats att det ska vara sommar eller i alla fall att det ska sluta regna och vara kallt så man kan gå ut, få de människorna man vill ska tycka om en att tycka om en. Och tycka om de människorna som man redan tycker om ännu mer än vad man redan gör. Det är ju som att vädret trycker ner folk, lågtryck ha ha. Inte. Jag och emma gick omkring igår och var jättearga, jag vill skylla på vädret fast jag vet inte om jag får. Eller kan.

Massa personer hör inte av sig, och jag orkar inte höra av mig för man blir ju så lätt ansedd som besatt eller något annat dumt. Jag tror att jag är lättpåverkad när det gäller människor. Jag tror bättre om dom än vad dom egentligen är. Fast det kanske är positivt, man är glad tills man blir krossad, helt. Får borsten i halsen, som erik pratade om, dock i ett annat samanhang. Världen är hård, men det kanske jag kan vara också. Med lite hjälp, med ramar runt, kanter. Hårda glas.

Att bli ryckt i en fläta betyder något helt annat idag än vad det gjorde för några år sedan. Och att lägga fällben, gråta, slåss, snacka skit och kramas är inte samma sak som då, någonstans. Det är som att allt som var bokstavligt då nu är väldigt abstrakt. Vi har blivit för vuxna nu för att prata klarspråk. En kram kan inte bara få vara en kram, mysig och typ varm, utan helt plötsligt måste det finnas en baktanke. Vi slåss inte, vi går bakom ryggen på varandra, vi diskuterar inte, vi manipulerar istället. Just idag känns det inte så himla bra att börja bli vuxen, fast det kanske bara är idag.

Jag tänker inte skriva ett sånt där inlägg om det nya året är en ny chans och blablabla. För det handlar bara om en natt, vad skulle kunna förändras då liks. Dessutom regnade och blåste det som fan, hur kul är det att på riktigt tro att hela året kommer bli som nyårsnatten.

Jag hade party igår i och för sig, dagen började med att jag och freddie hamnade i en alldeles för full röd Volvo med massa folk som vi inte kände. De tog oss långt ut på fucking landet (Skåne) och hade fint dukat upp ett bord. Jag tyckte att det var väldigt underhållande att se en massa 18-19-20 åriga killar göra vit choklad panacotta med fruktpickels och rårörda hallon, dessutom vara väldigt engagerade i det. Det beatboxades och strippades och tjafsades musik besserwisserigt och dracks och kastades saker och försök att lära sig allas namn och freddie blev full och andré blev full och alla blev fulla och då kom vi på. Hur fan ska vi ta oss hem, när alla hade en aning för mycket promille i blodet. Men många timmar för sent kom vi till en busshållplats, och vi styrde våra steg mot Staden.

Tolvslaget firades i näckrosdamen, med tinitus och mousserande. Sen drog vi till kalejda där inte mkt hände, en snubbe med fjärilshårspänne såg förvirrad ut, en "tema" dansade pretto, folk sov på golvet. Party nä. Kastade lite champagneflaskor med andré på en lång omväg hemåt. Och det regnade.

Men inget har förändrats idag, jag kanske gick upp lite senare än vad jag brukar typ. Oj. Vi sitter kvar på samma ställe som igår. Flyttat en lilltå kanske, men det är väl mest hoppet då. Det kan bara bli bättre. Och jag är fortfarande pepp på att dansa salsa.

(Det här inlägget fick namnet 42 på min dator, det kanske är ett sign)