HINTED

Cartagena är en galet bra stad. Vi kom dit och allt var dammigt och varmt, och efter Bogotás kyla så kändes det som att komma hem. Vi hittade ett okej hostel och hittade mat och allt var bra. Man kändes sig säker också, for första gången på länge så kunde man gå ut utan att vara orolig för att någon skulle sno den där kameran.

Dagen efter kom det en tjej till vår dorm som var väldigt sjuk, något influensa-liknande. På hostelet fanns en sjuksköterska som tog hand om henne lite, men när tjejen ville till ett sjukhus så kunde hon tydligen inte följa med. Så jag fick följa med. Vi åkte taxi och hon la halva sin vikt på mig när vi gick upp för trappan till akuten. I väntrummet svimmade hon på min axel, och även om det var en liten tjej så är jag klen, stod där med tjejen i famnen utan att kunna röra mig. Kved fram ett litet ”Ayudame” och då kom en militär fram och kastade upp henne i famnen. En tant pekade på hennes kjol som åkte upp inför de 50 personerna som också väntade, så jag gick efter militären och höll upp hennes kjol.

Läkaren frågade mig vad hon hette och vart hon kom ifrån osv, osv och jag visste inget. En aning pinsamt, och nog ganska konstigt för dem också. Sköterskorna skrattade när jag sa att jag hade träffat henne första gången samma morgon, men de sa också att jag var snäll som följde med henne. Hon fick dropp och jag stannade och satt på golvet i typ en timme, sedan sa jag krya och gick därifrån. Vi träffade henne några dagar senare och då mådde hon bättre. Men fy för att resa själv och bli sjuk sådär, kände att jag inte hade pallat det.

 

Sedan blev jag biten av en papegoja på hostelet. Ond papegoja.

 

Efter några dagar åkte vi till stranden med världens långsammaste båt. Vi badade i Karibiska Havet för första gången och det var ironiskt hur turkost vattnet var och hur vit sanden var. Vi åt lunch på chips, en bit pizza och en tallrik kräftor och var hela tiden rädda för de gigantiska fåglarna som ville ha käk. En av dem stal det sista kexet.

Vi hittade ett ställe som hade hängmattor och betalade överpris för dem. Att sova i en hängmatta är inte min favoritsysselsättning i livet, man blir helt sned och varm och det där jäkla myggnätet. Nästa dag hittade vi ett ”rum” som var som en liten hydda på några pinnar, med palmbladstak och bara några steg från vattnet. Vi var ganska mycket nöjdare där.

 

Vi träffade ett gäng argentinare som hällde rom i oss och som sjöng för oss. Svenskheten fortsätter att fascinera. De var ganska galna och det var roligt, vi skapade liksom vår egen fest där när alla andra hade åkt hem med sina dagsturer.Vi midnattsbadade och det var mareld och månsken. Vaknade upp, klättrade ner och simmade ut.

Vi åkte tillbaka till stan och jag började skolan. Ack vilken ångest jag hade innan, jag trodde att jag skulle gå dit och börja gråta det första jag gjorde. Tänk vad paj jag är med spanskan alltså, det sitter alldeles för mycket i självförtroendet. Men det blev helt grymt bra faktiskt. Vi skulle vara 2 elever men kanadensaren Mark dök aldrig upp så det var bara jag och min lärare. Han pressade mig lagom mycket och sa att jag var duktig ganska ofta. Jag lärde mig om att prata om igår och att prata om osäkra saker och jag har nu lite mer underlag för det gissandet jag sysslar med varje dag när jag pratar spanska. Och jag hade inte ångest hela tiden. Woho.

Sedan fick jag en allergisk reaktion som var hemsk. Jag har aldrig haft någonting sådant förut och fattade det verkligen inte, men syrran var alldeles nojig så då blev jag också det till slut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och i ögonen och i överläppen. Jag såg ut som en anka som hade gråtit väldigt mycket. Norea skrattade och var nojig om vart annat.

Och när det var som värst skulle vi helt plötsligt segla till Panama. Jag såg förjävlig ut, men mamma hade lugnat mig och sagt att jag inte skulle dö.

Vi köpte rom och öl och vin fast jag egentligen bara ville gömma mig tills jag hade krympt till mig själv igen. Vi hittade båt, kapten och gäng och tyckte att alla var väldigt bra. Det var en gigantisk segelbåt och vi fick till och med ett eget ”rum”. Vi hängde med de andra, väntade på tillstånd att segla ut och åt äggmackor. Vi åt upp och tillståndet kom. Tre timmar senare var vi mitt ute på havet och det var kolsvart och motorn gick sönder. Och vågorna var höga och vinden ven faktiskt. Vi gick och la oss i väntan på en bogseringsbåt och vaknade ibland av att det kändes som att båten skulle välta. Jag vet verkligen ingenting om segling och det liksom sätter sig på nerverna. Men vi kom i hamn, fick sova på båten och fick god frukost innan alla SPRANG tillbaka till stan för att fixa en ny båt till Panama.

Jag har så himla svårt för folk som är tävlingsinriktade och fy vad jag hatade då. Vi som hade varit kompisar kvällen innan blev nu bittra fiender för att det inte fanns tillräckligt många båtar och alla hade så himla bråttom helt plötsligt. Vi väntade på vår tur och höll ihop med två norska tjejer som verkade goda och som jag inte hatade. Vi fick hjälp och åkte direkt till hamnen för att träffa kaptenen på en mindre båt. När vi klättrade upp på den och han stack upp huvudet så kunde jag och syrran inte låta bli att skratta. Ironiskt snygg var han: ingen tröja, galet solbränd, saltvatten i håret och ett förvirrat leende. Och med brasiliansk brytning. Jaha, tänkte vi, det hör kan bli intressant. Vi sa ja och han frågade om någon av oss hade erfarenhet av att navigera. Eh sa vi. Men vi hade liksom redan tackat ja. Vi åkte tillbaka till stan och var högst osäkra på vad vi hade gett oss in på.

 

Under tiden hade mina nässelutslag blivit sjukare och jag åkte direkt till ett svindyrt och galet lyxigt privat sjukhus. Där betalade jag multum och fick en gigantisk kortisonspruta medan en colombiansk man viftade med ett uppköttat finger i mitt ansikte och ville att jag skulle lära honom att prata engelska. Mycket trevlig upplevelse.

Två dagar senare, samma dag som vi skulle segla på, kom utslagen tillbaka och jag blev noijg ganska direkt. Åkte till sjukhuset igen och fick en likadan spruta, hoppade in i en taxi och åkte direkt till hamnen. Mer om detta om några dagar!

Nu är jag sämre igen. Jag som lovade mig själv. Grejen är att jag tänker mer på att skriva nu än innan men jag gör det inte ändå. Än en gång ska jag försöka.

Vi åkte i alla fall till Bogota (Word markerar rött och föreslår ”bombhota”, jahaja). Det var kallt och jävligt och bussresan var än en gång på gränsen till helvetet. Det är alltid alldeles för kallt, AC:n går på högvarv även om det är 17 grader ute och man redan är en isbit (ja, min tolerans för kyla är för evigt förstörd) och man sitter alltid bredvid någon som inte har något vett. Antingen är det barn som skriker, djur som skriker (oftast ledsna hundvalpar i lådor eller vuxna män som lyssnar på för hög DÅLIG musik och försöker stöta på en. Hatar att åka buss. Ändå känns det som om det är det ända vi gör.

När vi kom fram så frös vi och var sura, som alltid när vi kommer till en ny stad. Det är väldigt svårt för nya städer att göra oss nöjda. En bra sak var att när vi skulle ta en taxi från busstationen så fick man gå till ett bås, säga sitt namn och vart man skulle och då fick man en lapp där priset stod. Så gav man den till taxichauffören och så slapp man hela grejen med att pruta stenhårt och sedan ändå bli blåst för att man inte har NÅGON koll på vart man ska och hur långt det är hur mycket man än försöker låta som att man gör det. Detta gjorde oss lite mindre sura. Faktumet att mitt namn på lappen var ”Maxime Extranjera” gjorde oss också mindre sura eftersom det var lite roligt.

När vi kom till hostelet så öppnade ingen som jobbade där utan en australiensisk tjej som blev vår vän efter att vi bjöd in henne till frukost för att hon hade varit så snäll och öppnat dörren för oss. Hostelet var konstigt, som att det var stäng fast folk bodde där ändå. När man kom hem på nätterna så fick antingen någon av gästerna som hade stannat hemma öppna för en eller så fick en i gänget klättra upp på taket och hoppa ner på innergården för att öppna. Varje kväll. Jag slapp varje kväll.

Vi fick ett gäng, ett himla knäppt gäng men så himla bra. Två argentinska tjejer, George från Australien då, hennes väldigt tappade och väldigt brittiska vän, en tysk och en kille från Amsterdam, ägaren till hostelet vid namn Giovanni och en indiankille på kanske 16 år som var kusin till en kvinna som jobbade på hostelet. Den senare hade traditionella kläder, vita och broderade med en hög vit hätta på huvudet. Detta även när vi var på salsaklubb tillsammans.
Vi eldade i vår kakelugn den enda kvällen vi inte var ute och det var mysigt, men ungefär där slutade det att vara trevligt att det var kallt ute.



Vi firade 8 mars på ett stort torg med massa tal på spanska om Kampen och Vi är starka tillsammans. Tyvärr var det inte mycket mer jag förstod. Även i Bogotá kändes det som att folk inte pratade spanska, utan något annat som colombianerna själva inte ens vill att man ska förstå. Hemligt språk. Vi festade efteråt, på aguardiente som är en alldeles för stark spritsort som smakar anis. Oftast köper man det på tetra, vilket säger en del av smaken. Men det gick ner och det var himla roligt. Jag dansade salsa med en kille som hade en stor skalbagge tatuerad på armen, en VÄLDIGT svettig och gammal god gubbe, med Giovanni som visade sig ha moves och med diverse andra goda karlar. Jag tycker väldigt mycket om att dricka öl och dansa mig VÄLDIGT svettig. Det är nog en av mina favoritsysselsättningar.

Syrran var dock galet förkyld och skulle komma och förstöra allt med att ha feber och grejer. Så på dagarna sov vi och fikade mest. Väldigt mycket bra ställen att fika på. Vi hittade till exempel ett tåg som var ett café/bar där jag drack världens godaste carajillo. Mycket bra fika.

Vi hade det hur som mycket bra, på grund av att staden var fin men mest pga vårt lilla gäng, vi hade liksom inte haft något riktigt gäng innan. Jag gillar att ha gäng. Ska genast börja fiska efter gäng vart vi än åker. Gäng är bra.
Vi fick höra väldigt mycket roliga historier också, de roligaste var att britten berättade (och bjöd in oss till) att de hade ostrullningstävlingar där han kom ifrån. Dessa gick ut på att man klättrar upp för en kulle med varsin stor ost och sedan släpper man den så att den börjar rulla. Sedan sprang man efter den. Jag kommer inte riktigt ihåg hur man vann, om det var när man fångade osten eller när man kom ner först utan att dö. Eller om det var en kombination av dessa båda. Jag kommer att take him up on that.

Nu tänkte ja, vad bra, jag har lite bilder att lägga upp, vi köpte ju en ny kamera i Medellín. Går igenom hela grejen med att lägga över bilder och allt, trååååkigt. Och så finns det INGA bilder. Eller jo, några på en katt vi träffade, några tråkiga vy-bilder på stan ovanifrån och några (ganska många) tråkiga bilder på oss när vi dricker kaffe. Jag dör vad tråkiga vi är. Man får ju ta lite risker, som att ta med sig kameran ut på världens roligaste salsaklubb för att ta kort på skalbaggen och svetten, och liksom riskera att den blir stulen på vägen hem bara för att man är för trotsig för att ta en taxi.
I alla fall, det finns lite fler bilder efter kylan och jag återkommer med dessa snart. Nu ska jag gå och riskera och skaffa ett till gäng.