HINTED

Jag är ensam så att det skriker om det. Sitter här i min lägenhet med näsan i böcker och med ögon som tröttnar av vitt dataljus. Pluggar etik och blir för första gången smått deprimerad av min kurs, då jag inte tycks finna ett stackars argument emot spädbarnsmord eller dödsstraff som inte går att kritisera till det bara finns aska kvar av dem. Det finns inga fakta, det finns bara cirkeldiskussioner och när man har lärt sig det så har man kunskap som leder några fler varv runt. Nedåt mestadels. Mer krasshet och mindre mänsklighet. Jag har lärt mig att rättfärdiga alla hemskheter i världen. Vilken kvalitet va.

 

Men jag har fått skriva, och jag gillar ju det. Får nya idéer som blir till anteckningar och stannar där. Men det är en början. Och det är roligt. Jag känner att de börjar samlas saker inom mig, så där så att de tillslut kommer att vara som en kran. Som det aldrig bara kommer att komma bra saker ur, men produktiviteten, ack produktiviteten. Som jag har saknat att kunna sålla, och inte bara sitta där och titta på de små orden, vända på dem och inse att de inte alls har en helhet större än delarna.

Men min tid kommer igen, och förhoppningsvis utan att jag behöver skriva 7 olika beskrivningar av en kråka fler gånger i mitt liv.

Jag har ju till och med börjat tycka om min handstil igen.

 

Jag läser om Björn Ranelid som blir blogg-dissad av Peter Englund, ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”. Jag tycker dock att denne skriver bra, men även att han hade passat bra på mattan. Eller i alla fall närmre den än där han befinner sig nu(på andra sidan jorden från matt-jäveln).

Veckorevyn-skandalen som verkligen inte är en skandal, men som ändå genererar lesbiska straight edge- krönikor och ”den vanliga kvinnan” ställer sig upp och säger ”jag tycker också om mina gropiga lår”. När Dove gjorde en kampanj för massa år sedan med ”vanliga kvinnor” (vilka de nu är, känner man dem?)så blev det också skandal. Vi går alltså tillbaka i tiden. Vi har redan haft den här diskussionen, ungefär lika många gånger som jag har dåligt samvete för att jag inte har några pengar eller aktivism i hjärtat att ge till välgörenhet. Mina feministtendenser finns kvar och blommar ibland ut till lite hat och frustration. Speciellt gentemot semipolitiska statments som bara regnar över oss, genom media och genom öppna munnar som borde vara stängda, som tillhör människor som är dumma. De som är lika många som gångerna jag har dåligt samvete för att jag tycker att jag är smartare än ”den vanliga människan” (vilka de nu är, känner man dem?)

A berättar om en vän som precis kommit hem från någonstans i Afrika och pratar om att folk är glada och dansar fast de inte har någonting och bor i hyddor gjorda av diverse äckel. Men ja, för små bröst är också viktigt. Och att klaga är också viktigt, speciellt när man gör det på Facebook. Där kan ju alla se, liksom.

 

Jag blev lite kär också, igen, för någon vecka sedan. Jävlar vad fint det var. Allt var fel med det, med oss båda, inget passade som det där pusslet som man kanske eftersträvar ibland. Men jävlar vad fin han var. För gammal för mig som är för ung ganska ofta. För seriös för mig som pluggar cirkeldiskussioner hela dagarna. För långt borta, precis så långt borta som jag vill vara. På en annan plats i mentaliteten och på en annan plats i landet, snart världen. Men klicken och det nyklippta och de spanska ögonen. Och jag visste inte heller vad jag skulle göra med honom. Hans mammas bil luktade schampo. Efter ett jättelångt hej då vid den, jag stod på en trottoarkant och han nedanför, så gick jag hem. En koltrast sjöng för mig på vägen och jag hade skoskav. Jag åt många minttabletter ur en lite plåtask med en Corvette på som jag har fått av F, för att ha något att göra, för att jag egentligen ville ha sällskap hem, för att jag ville tänka bort att jag var själv igen. Men det var bäst så. För nu vet jag inte om det var på riktigt eller om det bara var för att jag är skadad och faller för otillgänglighet och folk som inte passar i pusslet. Jag fick en liten kvot av oensamhet och fågelsång som om våren och sånt där sväv. Nästa dag märktes skavet och svävet hade förvandlats till en enkelhet bara. Och det är okej. Fågelsången och brandtalen passar i mitt pussel.

Jag undrar vad som händer i vår del av stan, när det känns som att allting händer i vår lägenhet. Ena dagen susar kärlek runt, andra dagen så susar det bara. Så att man inte kan höra sig. Så att all kunskap och distans och självinsikt smälter ihop till en fosterställning i sängen. Inte av olycka eller ångest, utan av ingentinghet, , och utav obekvämheten att ha en kropp och ett susande huvud.

 

Kampen har ersatts med den vanliga människans dåliga samvete, det som försvinner efter år av den vanliga människans sysslor. I hjärtat har jag näven knuten men ingen annanstans. Som att man bara kan göra en sak i taget, bo utan mamma eller källsortera, laga sin egen mat eller demonstrera.

 

En gång skulle vi festa, men utanför var vakterna tränade till kamphundar. Jag blev puttad så att min lilla kroppshydda snubblade till. Jag borde hållit ihop med de andra, men jag var bara tvungen att gå bor en bit och gråta. Gråta ur mig ilskan och fosterställningen.

 

 

*

 

 

Flätar fingrar för framtiden.

Flätar fingrar för att färga våra fränders händer flinka.

Flätar flätor för att få vara fina på festen sen.

 

Ankrar allvaret i Amors ask.

Ankrar allvaret som alla anser vara andras.

Ankrar allmänheten i ansvaret som aldrig är mitt.

 

Lånar land för ny lya.

Lånar land för lyckligt liv levt av lugnet.

Lånar lakan och lackar landet med luft och lavendel.

 

Du dunstar med ett (underbart)dunder.

Du dunstar dit dun drar när duvorna dyrkar damer igen.

Du dammar dåligt men du dammar med drag.

 

 

*

 

 

Jag skulle vilja att du låg med mig mot väggen i min trappuppgång, eller gärna helst lite mellan den och gatan. För att det var där det kändes som rätt, det var där det kändes som att det skulle vara bra. Trevligt liksom. Lite överraskande. Men så är det alla det där känslorna som är i vägen, drämmer igen dörren till ”bara göra, inte tänka” som jag vill vara bra på. Måste öva på det.

Jag vill ju bara ligga mot en vägg. Men när huvudet sätts på spinn så tar det aldrig slut.