HINTED

Jag har tillbringat helgen tillsammans med en massa tanter, gubbar och hundar. Som alla springer omkring, hoppar över saker och skriker/skäller. Jag har legat på en gräsmatta bredvid och bara blivit tröttare och tröttare, kan kanske också bero på att jag på två nätter har sovit lika mycket som jag måste göra på typ en egentligen. Men det är så konstigt, vad folk har som hobby, och att man faktiskt kan vara professionell i "sporten". Jag kan aldrig förstå att folk hänger sina liv åt att springa och hoppa med en hund på en gräsmatta. Fast jag fick en name-tag! Det är coolt.

Nu vill jag ha min helg.

Det är inte meningen att det ska vara arty. Det ska inte vara särskilt smart eller intellektuellt. Det är bara det som kommer upp i den klump till hjärna som jag faktiskt inte tycker om för tillfället. Den bara är i vägen och förstör, med dumma slutsatser som gör så jävla ont när man upptäcker att dom är sanna. Även om man verkligen trodde på att verkligheten skulle vara lite bättre. Att i alla fall något skulle vara bättre än vad man tänkt sig. Med hjärnan som man inte tycker om. Det är inte meningen att det ska vara stiligt eller estetiskt korrekt. All skiten ska synas lika tydligt som gråheten i den här staden. Lika nedvärderande och deprimerande. Som om någon skulle skrika rakt upp i ansiktet på dig att Du är lika grå och trist som den här jävla hålan till stad! Även om man kanske vet att det inte är sant. Man kanske tänker någon gång, att jag kanske är lite rolig ändå. Och andra kanske tycker det också ibland. Och då kanske man börjar tycka om sig hjärna igen. Men reporna och hålen ska fortfarande synas, annars blir det ingen verklighet att titta på. Då blir allt fejk, och det är slutet. Där har man tagit ett stort kliv över den enda gränsen som fanns. Man kanske inte ens skymtade den i förbifarten.

Ibland vet jag inte så mycket vad jag pratar om. Min ord och meningar blir som en stafett, när jag läser den mening jag nyss har skrivit så får den en annan betydelse än vad jag tänkte från början. Då fortsätter jag på det spåret, sen ändras den betydelsen till något annat, och så håller det på. Så det är inte så konstigt att ingen förstår vad jag skriver om, eller om folk bara tror att jag skriver väldigt allmänt, när det egentligen är tvärtom. Det är så konkret så det blir konstigt. Jag vet inte. Fast och andra sidan är det nog mest för mig själv jag skriver, så det kanske inte gör så mycket. Men jag vill att folk ska förstå mig också.

Det finns aldrig bara två sidor, det finns en jävla massa fler. Det är bara att blunda.

JAG HAR HÄLSAT PÅ BOB HANSSON!! Fatta. Jag dog lite. Han sitter på cigarren vid tre tiden och jag blev helt chockad och shit. sen när jag gick hem så ångrade jag mig som fan att jag inte kastade mig i hans armar och skrek "jag älskar dig, du gör mitt liv värt att leva!!!". Han är ju gud, ganska ofta i alla fall. Sen i alla fall så går jag förbi vid nio typ och då sitter han där, på samma ställe, men det märkte inte jag. Så jag säger typ högt "tänk om bob Hansson skulle sitta här igen" typ, och så ser jag han tittar upp, shit vad jag rodnade och bara sprang i väg typ. Så gick jag omkring i det vackra kvälls Göteborg och tänkte lite, med amanda och tanyas prat som bakgrundsmusik. Oj det var nog elakt sagt. Men jag är besatt. Men så när jag drog hem så satt han kvar, så jag gick fram. Och sa att jag blev glad av hans texter och stammade nog fram lite mer grejer. Och han bara tittade på mig och log lite och sa oj, tack" typ. Och såg glad ut, som en liten unge typ. Han är en av mina bestående hjältar. För att han faktiskt är precis som man tänker sig honom, att det känns som om man känner en bit av honom när man har läst hans texter. Det måste ju tyda på någon sorts ärlighet.

det finns så många filmer det
finns så många biljetter
man inte har en chans att få

Om det hade varit fullmåne så hade känslan i min mage passat in, en bild från en sagobok. Med myrar, djupa skogar, svarta vatten och en stor gul fullmåne, och allt förändras. Som om allt kan hända de nätterna, fast de flesta sakerna inte är av god natur, utan någon sorts mörker som börjar leva. I min mage. I de där djupa skogarna.

När jag går hemåt, från vad som helst, bara på hemvägen, infinner sig den där känslan. Av att vilja gå ut till Röda Sten och bara sitta och titta ut över vattnet, kanske hoppas att det ska börja regna, för symbolikens skull. Gå i en skog och känna att man faktiskt inte är rädd. Bara vad som helst. Sen slutar det ändå alltid med att man ringer någon för att snacka om den här känslan med, fast man vet att den andra personen inte kommer att haka på, för att jag egentligen inte vet vad jag pratar om. Och så sitter man där igen och tittar på månen som inte är full och pratar om hur skolan var idag. Eller så måste man springa hem och bli utskälld av sina föräldrar för att man lite glömde bort tiden, man gick ju och tänkte. Ibland känns det som viktigare än "Du skulle vart hemma för..".

Det kanske hjälper om man börjar yla.

Det låg ett kuvert på min hallmatta när jag kom hem idag. Från Sverige demokraterna. Tycker dom att det är deras demokratiska plikt att dom trotsar det väldigt bestämda "Reklam Nej Tack" på min dörr eller? Att vi skulle bli jätte glada och tänka att Vad bra att dom förstår att det inte är sånt här vi menar med reklam och att vi snabbt skulle rusa ner till vallokalerna och rösta på Sverige Demokraterna. Jag blir bara äcklad av alla dessa "Vi vågar nämligen tala om den pengakrävande invandringspolitiken..", "Vi vill hjälpa Riktiga flyktingar" och för att förebygga brottsligheten "utvisa kriminella utlänningar". Vad fan är "riktiga flyktingar? Och vad händer med de svenskar som är kriminella? För, tro det eller ej, de existerar faktiskt. Jag vill slåss! Med de små rasisterna i fina kostymer! Att Ny Demokrati kom in i rikstan för typ fjorton år sedan verkar inte så långt borta längre, dessa människor vet verkligen hur man skriver om åsikter till oigenkännlighet. Men ändå skrämmer det mig att människor fortfarande sväljer deras politik med hull och hår, speciellt när man tänker på vad som händer i världen för tillfället. Vad har man för anledning att neka asyl till en barnfamilj som har flytt från Libanon, vars hem och halva familj är borta, som hade torterats och dödats om de hade återvänt? Förtjänar dessa människor det eller? Förtjänar någon människa något sådant? Vad har man för svar på sådana frågor? Kan man nicka lite och komma med ett inlindat svar på sådana frågor? Eller är det faktiskt ingen som har frågat?

Att en dikt av en människa i min ålder, "Pretto" viskar Micki i mitt öra, kan skapa så många frågor. Vems är den varma handen som lägger sig så tryggt på hennes skulderblad? Vems är orden som skapar ett permanent leende som varar hela dagar, hela nätter. Att det tog slut på hans bevåg spelar ingen roll, det är utanför mina öron det susar, rusar en massa svar förbi. Att jag inte kan urskilja ens ett av dom är till min nackdel, svammel faller ingen för. Det är mystik och djup som får folk att titta upp. De börjar längta efter att fånga, efter att få känna på mystiken med egna händer, fingertopparna som knappast får nudda förrän du kommer liite närmre bara. Men att ta ett steg tillbaka, låta de dolda orden smaka har jag aldrig klarat av. Kasta mig rätt in i den famn som står närmast och ser i alla fall lite intresserad ut, bara för att få lite värme i en kylig värld som denna. Att hålla munnar stängda, att låta blickar tala, är för mig bara något sorts film maner. Själv klart att jag inte är lika spännande i dagsljus som jag var där i den oupplysta publiken.
 

Och hon skriver poesi, hon har ett kroppsspråk som från början får en att rysa, men som senare bara påminner en om hur det var att frysa. Att inte ändra på ett vinnande koncept är ju en smart idé, men den är verkligen inte lika spännande att titta på. Men han verkade som att han gillar det, eller kanske snarare gillade det, nu är han aldrig där. Aldrig på samma plats två gånger. Att människan är så himla oförutsägbar gör ju allt så himla mycket mer spännande. Fan också. Kan du inte bara fatta att vi skulle kunna ha kul ihop, att våra idéer skulle bli större med näring i den andres. Att det skulle finnas en sorts flummig trygghet, man vet vart man har sig själv i ett samanhang i alla fall. Du skulle ge mig energi att göra det jag vill, hoppa, skutta, springa i kapp allt det jag tycker att jag missat. Jag skulle ge dig lugn, förmågan att sätta sig ner, titta in i personen mitt emots ögon, sluta virra, springa runt som ett yrt höns. Sluta stirra upp, ner, höger, vänster, lära sig att missa saker utan att världen går under. Att andas. Till slut tror jag att jag kommer att lära mig det.

Jag vet inte vad som händer i hans huvud, om han gör det spelar ingen roll. Om det är en roll blir jag besviken, då är det ingenting värt. Men jag tror att jag hade märkt det, att det skulle ha lyst igenom något svagt tillfälle. Om det är honom rakt igenom är det nog en liten del av en dröm.

Rosa blomblad mot en tv-ruta fylld med kubansk son och flamenco sångare fyllda med uppgivenhet och olycklig kärlek. Rösten kvider lidande och pianistens händer ser ut som deras rätta plats var på ett par grova monsterarmar. Men de är snabba, och de skapar ljud som ger mig rysningar. Jag undrar om man måste vara gammal och utan hår, eller kanske bara kuban för att framkalla rysningar på människors ryggar, som mig. Att en viss sorts musik kan framkalla sådana minnen är skrämmande, jag vet inte om jag gillar det. Det blir svårt att kontrollera på det viset, tankarna flyger tillbaka med det där tretton timmars flyget med insektsmedelflaskor och tyska turister, till ett land där jag kom på mig själv att andas. Om det var bra eller inte har jag inte riktigt kommit fram till än, att längta tillbaka funkar ju inte heller. "Havanna är en stad att besöka, inte att bo i" sa någon känd snubbe, var det Hemingway? Men han hade rätt i alla fall. Nu när Fidel Castro inte ens kan lyfta sina lurviga för att titta på sitt folk som står i givakt på Plaza de la Revolucíon, då känns det som att det är kört. Vi kanske behöver ett Bahamas till, Bush gör det säkert i alla fall. Variation är alltid nyttigt. Så det är bara att ge plats för ännu ett Coca Cola-land, ett paradis för de som är uppvuxna med plast, men har aldrig haft några stora drömmar. Om andra sätt att leva på, att det kanske finns saker som inte går att köpa för pengar, att världen innefattar andra människor än just dig.
 

Inte för att jag tycker att det är rätt att det bara finns en sorts tandkräm i affärerna, jag tror att människorna klarar av att välja det dom tror är bäst för världen, för andra och för sig själva. Det finns ju en anledning till att folk stjäl små roddbåtar och försöker ro till Florida, att de försiktigt frågar oss om man kan tänka sig att låna ut sitt pass för att köpa kontantkort till mobilen med. Att folk flörtar, försöker få det till äktenskap, bara för att få komma ut ur landet. Att de flesta kubaner aldrig har varit utomlands, även om de velat och haft pengar. De är instängda på en liten bit av jorden med ett förlegat system, tanken kanske var god från början men det spelar ingen roll för Fidel, även när han ligger på operationsbordet och tänker "Det kanske är dags att ge upp nu…". Han kallar det fortfarande för planhushållning, kubanerna kallar det fängelse. Jag vill fortfarande tillbaka, till folkets leenden, till känslan av att jag aldrig sett det här förut, till stämningen av att revolutionen kanske inte bara är historia ändå.

Lämna mig ifred. Sluta ha riktigt hyfsade liv utan mig.

Jag vill vara med i all action som ni verkar ha.

Jag vill inte vakna upp en morgon och märka att jag har missat ett sorts liv.

Att allt har blåst förbi utan att jag har haft vett att sträcka ut armarna.

Att jag bara har varit rädd.

Suttit stilla för länge. Växt fast.

Dra med mig i de där virvlarna som aldrig syns runt mina fötter.

Kan jag få en röd matta att svinga mina ben på är det en trevlig bonus.

Ett liv, tack.