HINTED

Jag vill börja köpa biljetter till sommaren men jag borde gå och lägga mig, planera morgondagen istället. Det ska bli skönt att sträcka ut sig även om sängen är tom och svinkall. Mina ögon blir gigantiska och det enda man ser i fönstret för att det är så mörkt. Julen är över och jag älskar min nästantomma lägenhet. Film på mitt golv är det bästa för jag har glömt hur det är att gå på bio. Det drar någonstans ifrån och jag tror att det är all förlorad vänskap i denna stad. Jag skrev en gång om emotionella nederlag på våra gator, var på väg att skicka iväg det men jag glömde nog till slut. Fast egentligen hade det ingenting att göra med det jag skrev innan. Jag tappar folk och jag tror inte att jag tycker om det. Det droppar och jag har helt plötsligt tid. Motivation är dock det jag saknar, för jag kan sova hur länge jag vill nu. Och när jag väl går upp läser jag, spelar jag, tänker jag och pratar jag. Anstränger gör jag inte.

Karl Larsson var en god man tror jag, även om faktabristen ger mig svagt dåligt samvete mot mina rötter. Jag tror att han gillade sin familj och att titta på barnen när de sprang runt i trädgården. Jag tror att han rökte pipa och att han gärna gjorde det i den sydfranska skymningen tillsammans med sin fru och deras gemensamma vänner, när barnen för länge sedan slocknat. På morgonen satt han ensam och såg solen värma bort daggen, skissblock i knät och lädersandaler. Imorgon ska jag kolla upp dessa ?fakta? och antagligen finna att Karl Larsson var alkoholist och hustrumisshandlare, men till dess är jag lyckligt ovetande. Nu ska jag sova, gå upp till ett fejkat Västindien och vara lite mer lyckligt ovetande om följderna av denna ohälsosamma längtan.

Vi hittade en ost som jag kan äta, eller snarare vill. Stenugnssund var tomt bortsett från en helt och hållet uthärdlig parfymdoft. Vid industrierna syntes bara en låga utan källa, dimman gjorde helljuset halvt och mig orolig för diverse smådjur. Lila strumpor, kvällen innan-lockat hår och slarvande i form av för stora koftor och leggins, brasans ljud i bakgrunden, hundens huvud i alla knän och tjafs om så kallad estetik. Frågan är bara om estetik kan gälla julpyntning. Att allt som brukar vara näst intill pinsamt spretande och kulört i år bara ska gå i färgerna blått/grönt och silver har jag svårt att ta på allvar. Maten är allas specialitet så vi kommer inte att dö av svält, vilken tillsynes är den värsta farhågan.

Ibland gillar jag när det är tyst. Då är det sällan tyst. Då älskar alla helt plötsligt Elvis.

När jag älskar Elvis är det ingen som lyssnar på mig.

Och problemet är att mina, även om det är ett relativt begrepp, bra skor är kvar hemma, precis som några av de viktigaste julklapparna. Så jag kan inte ens rymma ut med hunden. Det scenariot skulle sluta med att jag kom in och var blöt och kall och ville ha sympati, men ingen lyssnar för att de lyssnar ju på Elvis.

Mina naglar är helt trasiga, det är säkert ett stressymtom precis som resten av mina trasiga kroppsdelar. Det där lät inte direkt gott. Jag tror att jag övertolka mig själv lite mycket ibland, men som sagt "Jag har alltid varit en analytisk människa". Det sjuka är att jag hör den meningen i en röst som påminner ytterst av en viss karaktär i Nile City. Betyder det någonting? Hm.

Tid och "tid" är helt olika saker, men om jag får "tid" imorgon ska jag försöka skriva något seriöst och statment-likt för att dryga ut mitt svammel med lite värdighet kanske. God jul.

Det är svårt att veta vad man håller på med ibland. Efter en jättelång parantes i kvällningen igår, hamnade jag i otippade armar och danser, händer och med sovjetiska dragspel. Eller ett i alla fall.

Det är svårt att veta vart man är på väg när man är där man aldrig varit förut. Och inte ensam heller. Och i konstiga kvarter med tydligen distinkta skillnader mellan tåg och spårvagnar.

Eller snarare deras ljud och hastighet. Det blev mörkt och det blev ljust igen, och det är svårt att veta vad klockan är när man inte har en. En kopp vatten på sängkanten har aldrig varit så tafatt och töntigt, och som vanligt bytte jag samtalsämne.  Konstigare saker har hänt och badrummets golv ändrade mönster när man gick på det. Ibland är det svårt att veta vad man håller på med. Men skillnaderna är så stora, större än nu har jag aldrig sett dem. Ett litet sug mot en ständig låga. Jag vet vad jag väljer.

Min haka svider idag och jag har svårt att veta vad jag har gjort med den. För mycket kaffe darrar sönder mina fingrar och lite annat också. För stor hood och en viss persons snodda pyjamasbrallor gör söndagen riktig. Mamma bjöd på lite mer kaffe efter pressbyråns vidriga substans med samma namn. För små fötter har jag för att få gå på 2a Långgatan, men hiphopkidsen gillar mig ändå.

Tolka inte det fel nu älskling. Det där var riktat till ingen, älskling är en dröm som jag inte drömmer för tillfället. Tolka inte det fel nu, darling. Jag diggar dig katten. Och jag vill hoppas att en liten del handlar om mig. Una parte pequena eller vad man säger i de katalanska skogarna vi hört så mycket om.

Vid Hagakyrkans hållplats hänger en ensam mistel och jag hoppas att två snygga främlingar tar chansen att se ut att vara med på film. En naiv tanke i detta kalla land som inte har någonting med att det var tio år sen Kyotoavtalet inleddes.

Mina getter och jag ska ut på äventyr med chokladtäckta aprikoser i matsäcken. Vi ska bestiga berg och hasa ner i dalar och du får följa med om du vill. Barbapappa rimmar på kaffe latte och pansarvagnar och logiken bara flödar, dränker en get och en duva på ett fönsterbläck där jag la ut en macka som jag var alltför dagen-efter för. Plånböcker med plastfickor förföljer mig och jag drömmer om dig älskling, men bara när jag är vaken. Vi ställer oss alla på bakbenen och låter så där mysigt som man gör ibland när man precis har vaknat. Vi ställer oss på bakbenen och visar framfötterna på dansgolvet framför alla med händerna i vädret. Mina vänner dricker på fat, jag stjäl liknelser och faller som en fura i en norrlandsälv. På olika ställen och för olika personer faller jag handlöst och glanslöst, glittret är så få förunnat. Detta är dill i mitt allmänna dill och hovmästarsås är min passion för dagen. Detta är mitt kallprat och jag blir varm av det. Fast det fryser igenom ribbstickat och duntäcken i en alldeles för liten soffa. Fryser igenom någon man inte känner så bra.

För en gångs skull är jag uppdaterad till skillnad från de flesta andra, de tror att jag har en mac. Jag fryser igen men känner mig inte lika blek. Jag tror att min ständiga förkylning har lagt sig för jag börjar känna hur äckligt det mesta luktar igen. Jag känner löken komma från köken i en av de där Sting-glitter-ivägblåsningarna som uppfanns på kören. Jag vet inte vad jag ska skriva, tror att det är för tidigt på dagen. Nu ska jag läsa en av de bästa böckerna, Aniara:  

21

Men tvivlet är en syra som förtär

fler drömmar än vad drömmaren kan ge,

och endast genom miman kan vi då

vår drömbilds varma skönhet återse.

Jag konserverar därför det som passar:

Allt som har tröstens färg och liknar livet

Och var gång ångesten i skeppet tassar

och skräck och ängslan pinar våra nerver

serverar jag av mimans drömkonserver.

                                   H. Martinson