HINTED

Colombia har visat sig vara landet av oklara städer, macho-kultur och konstig gatumat. Visslande poliser är också en stor del av det.

Vi åkte från den bästa staden Otavalo till Colombia med endast pepp i bagaget. Vilken försvann abrupt efter ett tiotal mil in i landet. Gränskontrollen var jätterolig för att en av tulltjänstemännen skojade om att han skulle skriva sitt telefonnummer bredvid Colombia-stämpeln i mitt pass. Han och hans två kollegor(som hade övergett sina egna) stod i samma bås och fnittrade när de kollade våra pass. Den första fick min facebook för att det hade varit en så rolig grej att ha en tulltjänsteman i sin kontaktlista. Han har tyvärr fortfarande inte lagt till mig som vän, vilket gör mig lite ledsen.
Vi tog en taxi från gränsen till närmsta busstation med en gubbe från Schweiz som reste runt i Sydamerika för att hitta shamaner och folk som sysslade med healing. Han hade nog själv behov av healing för han var hur konstig som helst. Jag träffade honom två dagar senare på hostelet vi bodde på, jag sa hej och hur mår du och han sa ”I'm Hans from Switzerland” och jag sa ja, jag vet, vi åkte taxi ihop för två dagar sen och han kände inte igen mig, verkligen INTE ALLS. Och ja, det tar det som om han var knäpp och inte att jag inte är en sån man kommer ihåg. Punkt.

Vi tog en buss som skulle vara Cali vid 23 vilket var läskigt eftersom det är mörkt då och allt i Colombia var farligt trodde vi. Vi körde i typ en timme och sedan var bussen fylld med rök och alla sprang av och när jag skulle av så började bussen rulla bakåt så jag fick hoppa av i farten. Det var kul, förutom att man hostade lite äckligt. Där stod vi i regnet och undrade vad som nu skulle ske. Det som skedde var att en av förarna hämtade vatten från en närliggande by i små dunkar och hällde vattnet på motorn som pös lite. Detta höll på i några timmar, sedan funkade bussen och vi körde i någon halvtimme till, sedan började det ryka igen. Vi blev bogserade till en bensinmack efter ett tag och där kyldes motorn av med en högtryckstvätt. Sedan funkade bussen ända till Cali, men det gick väldigt långsamt och vi kom fram vid 04 på natten. Typ en kvart innan vi kom fram så såg vi massa skumma män utanför fönstret, hur många som helst, och vi blev rädda och hatade Colombia. Efter 10 minuter kom vi på att det var en grönsaksmarknad och att det inte var sent på natten för dem utan snarare tidigt på morgonen. Men det var mörkt och en väska till hade blivit snodd. Noreas adrenalinspruta var i den så nu lever hon on the edge. Även vår guidebok aka Bibeln (obs: IRONI) försvann också vilket innebär att vi båda nu lever on the edge.

Cali var inte så nice. Vi dillade omkring i stan och försökte hitta något roligt och det enda vi hittade var ett crepes-ställe som var gött. Och vi var där i tre dagar. Macho-kulturen var alldeles för tydlig, man kände sig helt naken bara man gick på gatan. Gubbar viskade en i örat och följde efter en i några steg när man inte svarade. Det är så stor skillnad på den sortens ”flört” och den i typ Argentina där det faktiskt bara är uppskattning och inte bara för att man är utlänning. Jag blev så klart även politiskt arg och började tänka på var fan de har fått den sexismen ifrån. Jag kom inte på något svar. På vårt hostel var det bara dryga amerikaner och den konstiga gubben från Schweiz. Ägaren försökte få oss att betala för 4 nätter fast vi bara hade varit där i 3 hur länge som helst tills hon fattade att februari den 30de faktiskt inte finns.

Vi åkte buss till Medellín och mitt i natten blev det poliskontroll. Vi trodde att det var paramilitärer. Det var det inte. Vi kom fram och vädret var nice och vårt hostel var nice. Det kändes som vår och det fanns träd och inte bara dammiga torg fulla med äckliga män. Vi köpte en kamera men vi tog inga bilder, eh (men nästa inlägg kommer att ha bilder!). Vi drack kaffe (gott kaffe, för första gången på länge) och gick på stora shoppingcenter och ville köpa saker. Vi gick ut två av tre kvällar och upplevde ett ytterst konstigt uteliv. ALLA killar hade gangsta-mullets (citerat från Bibeln), alltså stora hockeyfrillor. Ack vad vi skrattade när vi satt på vår uteservering och sippade margaritas. De verkade inte tycka att det var en ironisk frisyr.
Vi klubbade, vilket i Medellín verkade bestå av att skrika med i låtarna som spelas medan en kille står på bardisken och skriker ”Vad sjunger de nu?? och nu??” i mikrofon. Hysteri. Vi träffade några israeler som trodde att vi var från Medellín, WIN! Vi drack aguardiente för första gången. En sorts sprit som smakar anis och är alldeles för stark. Vi kom hem och kom på att det är jättesvårt att klättra upp för stegen på en våningsäng tyst när man är dragen.
Det var massa gosa människor på hostelet. En argentinsk tjej älskade Sverige och sa att svenska var ”como bailar con la boca”, som att dansa med munnen. En dansk kille som hade kommit till Medellín för att hitta sin biologiska mamma efter 27 år, hittat henne, ätit lunch med henne och verkligen klickat med henne. Han var så gråtmild och så himla glad. Det var verkligen så fint. Massa folk som bara hade råkat stanna i stan och som var glada och hjälpsamma.
Den andra kvällen träffade vi en barndomskompis till Noreas gamla kollega (jepp, det var lite oklart varför), men han och hans vän var hur goda som helst och vi drack öl i en park, skämtade om att de var tillsammans för att de jobbade och bodde tillsammans och om att vi egentligen var från Schweiz. De gick hem och vi gick vidare, blev våldgästade av två dragna australiensare som vi mest skrattade åt istället för med. Den ena var sjukt biffig och jobbade i en mina, jag kläckte kommentaren ”Do people actually still do that?” innan jag hann tänka att det skulle vara dumt sagt. När de pratade med varandra så fattade man inte någonting av vad de sa. De ville att vi skulle följa med till deras hotell, så det hade tyvärr inte fattat det där med skrattandet, och vi sa tjadå och gick hem.

Vår Colombiaupplevelse började närma sig vår förväntan men var inte riktigt där än. Men sedan åkte vi till Bogotá och då började det hända roliga saker. Men det ska jag skriva om snart. När det finns bilder också. Nu ska vi äta middag och imorgon ska jag på spanska kurs. Hjälp.

Vi åkte sedan tillbaka till Quito, vi bodde nu i roligare kvarter och festade igen. Vi drack samma fishbowl-drinkar och sov i en dorm med en kille som inte vaknade av sitt alarm. Ah. Första kvällen vi var i Quito så hatade vi Quito, nu när vi skulle åka därifrån så kändes det jättejobbigt. Kan nästan tänka mig att bo där lite.

Men vi och islänningarna Addi och Hildur åkte till kusten. Det var nämligen karneval och vi hade hört att det var i Montanita man skulle vara. Alla drog skeptiskt in luft genom tänderna när vi sa att vi inte hade någonstans att bo men vi tänkte att ”vi får väl sova på stranden då” och åkte. Bussresan var helt sjuk, jag frågade två gånger om det var rätt buss vi satt på, efter en halvtimme kommer samma kille som sagt ja två gånger ”ni är på fel buss” och att en av våra platser var upptagna. Så vi var 4 personer på 3 platsen i 10 timmar. Ibland satt vi på golvet, ibland på varandra. Barn skrek, det fanns hundar i kartonger och gubbarna bakom oss lyssnade på dålig salsa hela natten.

När vi kom fram satte vi oss med alla våra väskor i en hög på trottoaren för att vänta på Gustavo och Diana(morbrodern och flickvännen) skulle komma i bil och leta hostel med oss. Någonstans där blev min mobil och vår kamera stulen. Yey. Men vi hittade ett hostel, badade i havet bland ceviche-försäljare och fulla människor och sedan började vi dricka drinkar.

Eftersom det var karneval så var alla extra spexiga. Alla gick runt och sprutade espuma de carneval på varandra, något sorts skum med spexiga färger. Jag och Gustavo hade på riktigt ett krig med detta. Mitt vita linne var blått när vi hade krigat, tappat bort alla andra och sedan hittat dem igen.

Drinkarna var alldeles för billiga och alldeles för söta och därför blev alla väldigt glada. Ungefär som Hildur här :)

På dagarna hängde vi på stranden, drack juice och åt massa oklar gatumat. En dag åkte vi ut i en båt och snorklade lite. Norea blev matförgiftad och höll på att svimma på stranden. Vi träffade ett gäng med argentinska killar som kunde massa om den enda islänska fotbollsspelaren som finns och höll brandtal om hur gott det är med fernet och cola.

På kvällarna så dansade vi salsa med basketspelare, hängde på stranden, jag och Addi nattbadade med några chilenare som var alldeles för unga, vi köpte ett grillspett till en gatuhund som blev jätteglad och mätt och dansade lite till. En kväll gick vi längst bort på stranden och Norea och Addi bråkade i sanden och sedan drack vi öl. Enda kvällen där alla i sällskapet varit tvunga att duscha efter en utekväll. Fast man kanske borde ha gjort det även efter skumkrigskvällen..

Efter dessa galna dagar åkte vi till Guayaquil över dagen, Norea gjorde sönder Addis sko så vi köpte nya till honom och vi åt på en skum kinesisk restaurang där det var födelsedagskalas med live-salsa.

Sedan skildes vi åt, islännigarna skulle åka till Galapagos dagen efter och vi tillbaka till norr. Vi var avundsjuka och lite ledsna, vi hade hängt i nästan en månad och haft så sjukt roligt. Men men, vi åker snart till Island och hälsar på dem.

 

Vi tog nattbussen till Quito, sov ingenting och åt något friterat till frukost på busstationen. Köpte kaffe bara för att värma oss med. Sedan hoppade vi på nästa buss till Otavalo, en liten indianstad tre timmar från colombianska gränsen och det enda stället jag varit på där jag känt mig lång.

Vi möttes av världens finaste hostelägare och sköna sängar. Vi gick ut och åt frukost när klockan var 2 och började prata med en musiker som satt och drack öl på stället. Han hade bott i Madrid och tyckte att jag pratade bra spanska så jag tyckte om honom. Han tyckte nog om oss också för han bjöd oss på frukosten och önskade oss lycka till.

Otavalo slutade inte att vara bra. Vi skulle vara där i en natt men stannade i tre. Vi gick på den stora lördagsmarknaden och köpte alldeles för mycket fint för våra små ryggsäckar, men alla var så snälla och allt var så fint. Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant ställe där verkligen ALLA har varit snälla, så himla ödmjuka och hjälpsamma. Ack vad vi trivdes. Vi åkte lite buss och lite på flaket på en pickup och kom till en vulkankrater med en sjö och två öar i. Det var tydligen Ecuadors farligaste vulkan och vi kände att det vore kul att åka båt på den, så det gjorde vi. Efteråt så matade vi den enda gatuhunden med lite bröd.

 

Vi älskar Ecuador och det kändes lite jobbigt att åka därifrån, landet som man gillar och som man börjat förstå lite. Deras spanska är enkel och alla ville prata och förstå. Och de hade god mat och fin skog liksom. Bra djur, fina stränder. Men vi kände också att det var dags att åka vidare. Så vi styrde vår kos mot Colombia.

 

 

Nu är det lite för länge sedan. Förlåt. Vi har varit ute på vift mycket, internetaccessen har varit sporadisk och min mobil och vår kamera blev stulna så det finns nästan inga bilder kvar. Men här kommer några inlägg om vad vi har gjort sedan senast. Bilderna är tagna av våra kära islänningar.

 

Efter festen i Quito så åkte vi till djungeln. Till Tena i nordöstra Ecuador, allt för att få hänga med lite djur. Vi tänkte åka själva först och bara hitta några en dags-tourer för att få hänga lite i djungelndjungeln. Men det blev så mycket bättre. Vi har en ingift islänsk släkting som befann sig i Quito samtidigt som vi, liksom hans flickvän. Vi hade hängt en del med dessa i Mancora och i Quito, festandes mestadels. Men i Quito bodde dessa hos en ecuadoriansk familj vart morbror visade sig vara nice som få. Han hade dessutom ett förhållande med en engelsk tjej som då bodde i samma familj som islänningarna. Det visade sig att alla de fyra skulle åka till djungeln samma dag som vi och de ville dessutom hänga med oss.

Vi blev rejält blåsta av en taxichaufför som körde oss runt HELA stan, vi hittade ett gott hostel där ägaren sa att jag hade en spansk accent (win!) och i trappan upp till vårt rum hittade vi en fjäril som var större än en hand.

 

Första dagen så skulle vi gå till ett vattenfall, en liten promenad som skulle ta en halvtimme. Vi gick i närmare två timmar. Djungeln är rolig för att det regnar i 10 min, sedan är det strålande sol i 20 min, regnar i 20 min och sol i 10 och så håller det på. Vägen var ingen väg, det var trappsteg gjorda i röd och mjuk lera. Första kvarten var man rädd om sina skor, sedan trampade man i ett lerhål och såg dem ej med. Det var precis lagom varmt och vi hittade massa spexiga växter och fjärilar och grejer. Engelskan var tjejig som få och det fick mig att känna mig hård, jag som hade varit rädd att återuppleva macchu p-klenheten.

Vi blev visade vägen av en indianfamilj som hade varit och hämtat vägen och de skrattade åt oss när vi kom där i vita linnen och fin-joggingskorna. Rätt åt oss.

Men ack, när vi kom fram. Det var som ett litet paradis hade öppnat sig där ur all lera. Det går faktiskt nästan inte att beskriva. Det var ett vattenfall och en stor grotta som var öppen mot himlen och det droppade lite hemtrevligt och det flög svalor överallt. Vattnet var lagom varmt och vi simmade runt där i timmar och bara myste.

Vägen tillbaka var ännu roligare. Det spöregnade. Det var som en dusch, som det tydligen blir när det regnar i regnskog. Stigen blev en flod och vi liksom vadade uppåt hela vägen tillbaka. Jag vadade också genom en faktiskt flod, där man var tvungen att hålla i sig för att inte flyga i väg ned för forsen. Innan vi klev in i bilen så tog vi av oss kläder för att den inte skulle bli en sjö i den.

 

På kvällen grillade vi islänningarnas hostel som egentligen var en park. Vi satt på kanten av poolen och lyssnade på grodor och syrsor och drack rödvin ur plastglas. Vi blev attackerade av soldatmyror och åt grillad ananas till efterrätt.

 

Dagen efter åkte vi båt, gick på zoo och hängde i en ytterst turistvinklad indianby. Det var massa söta barn där och VÄRLDENS minsta och gosigaste apa. Vi hängde med den hela tiden och den åt på en ostbåge som till slut var en liten ostboll. De här bilderna saknar jag nästan mest av alla. AH ville ta med den lilla apan hem. Istället får ni en bild på en annan knäpp apa som hette Lukas.

I ”stan” där båtarna avgick ifrån var det ett apgäng som styrde över torget. De var hur många som helst och ganska stora och helt galna. Vi hittade en gatu-chihuahua som bara hade ett öga efter att ha varit i slagsmål med en av aporna, så himla ledsamt. När en av indiankvinnorna tände upp sin grill på gatan så kom ett 20-tal apor springande för att få lite mat, stod där och tiggde bredvid hundarna liksom. Bra syn.

 

Jag och syrran hängde kvar i Tena en dag till efter de andra hade åk tillbaka till Quito. Vi promenerade lite i djungeln och råkade hitta ett kakaoplantage. Det var hur varmt och fuktigt som helst och Norea klagade hela tiden och trodde att vi skulle bli uppätna av malariamyggor. Jag hade kunnat hänga kvar för alltid. Djungeln är rolig! Till slut så kom vi ner till floden och det var så varmt så jag var tvungen att bada lite. Det var sjukt strömt så man var tvungen att hålla i sig i hala stenar för att inte flyta iväg. Jag råkade nog också visa brösten för några ecuadorianska barn som överraskande kom förbi väldigt snabbt i en liten gummibåt. Eh. Jävla gringos.