HINTED

Mina ögon är en asiats och jag är inte i skolan. Det var så himla ljust i morse. Igår vaknade jag och visste att det regnade trots mina neddragna persienner. Jag visste att min telefon skulle pipa när jag satte på den, innan den gjorde det. Jag visste att jag inte skulle klara av det här. Idag vet jag det ännu mer. Den där högen med benknotor på golvet all over again. Att jag inget kan göra. Jag kollar igen den senaste månadens sms och det blir fysiskt. Jag mår illa för att verkligheten inte är min. Den är någon annanstans. Det känns så jävla ironiskt, att när man väl hittat något som man trivs med, hyfsat i alla fall. Då går det inte. Även om jag inte vet vart det hade tagit vägen om det hade varit annorlunda, så hade jag i alla fall vetat mer än nu. Jag vill ha ett liv som det var förrgår, när jag orkade och när jag satt på en spårvagn och log för mig själv. Jag gick i takt till musik genom Mölndals centrum, mötte en gympalärare som tittade på mig, log och skakade på huvudet. Det har nog aldrig hänt förut. Kanske en parantes på Hagabion för snart två år sedan, men då var det ändå jobbigt att förklara för dig. Som att det alltid varit så här.

Det är inte min grej att bli lämnad kvar, att inte göra något alls, sitta kvar. Det är ju jag som drar, jag som upplever andra saker än det här jävla livet. Det är så fruktansvärt orättvist, jag känner mig som ett litet u-landsbarn. Som dessutom klagar. Jag hatar det så himla mkt.

"Vi bläddrar blad för att inse att alla meningar är byggda av samma bokstäver
vi seglar runt jorden för att inse att alla länder är byggda av samma storstäder,
oväder.         /    "

Allting bara knakar, alla leder och alla människor. Jag var på en konsert idag, kände mig inte ensam förrän det satt massor av par runt mig. Det blev ingen kör, men adagiot var fint. Och att så många satt och blundade, kände mig nästan lite elak när jag tittade på dem. Jag vet ju att jag inte vill bli tittad på när jag blundar. Jag rös en gång, och jag bara älskar när det händer. De gångerna är till och med värda att räkna. Jag saknar mitt engagemang, det är borta. Nu förtiden är det bara på söndagar jag tar tag i saker, i mig själv tar jag aldrig tag i. Det får andra göra åt mig.

Det är fest hos mina nakna grannar, jag är inte peppad. Jag längtar efter min säng, eller i alla fall till tiden när jag får gå och lägga mig i den.

Jag ska skriva en bok, nu har jag presenterat den idén i binära tal så nu blir det lite svårare att ändra sig. Eftersom jag bara tycker att jag skriver kassare och kassare i denna lilla blogg så är det väl kanske en bra idé att kirra en bok istället. Det blir ett större sammanhang då och sådana tror jag att det är lättare att skriva i. Kanske. Jag vet inte, jag tror. Så jag ska testa.

Nu är jag inte i skolan igen. Men jag gjorde ett prov innan jag gick hem i alla fall. Det började verkligen spöregna precis när jag satte tårna innanför dörren. Det var snällt, tack. Det ekar tv ljud från vardagsrummet, jag är så trött på ljud. Bra inriktning i skolan jag har valt då. Det är bäst när det är tyst, helt knäpptyst. Vind och vatten är välkommet ändå tror jag.

Ibland känns det som om mitt huvud kommer explodera på riktigt, alla bara pratar och skriker och sjunger och trummar på saker och skriker och klappar och slåss och skriker. Det gör ont. Så jag har konstant ont i huvudet, när det går över gränsen så däckar jag. Och så är den dagen förbi. Sovmorgnar hjälper, speciellt den igår. Mer av det tack. Om man går upp för tidigt så fryser man ihjäl redan innan man har nått golvet. Om man går upp lagom så ligger det någon bredvid.  

Wööh. Igår var en bra dag, kväll. Hästar och hundar och J i hippieoutfit och med äggula i håret. Mat och gröna skogar. Kvällen spenderades långt uppe i Johanneberg, gott folk, drinkar och biljard, även om jag aldrig fick lära mig. J försvann sen, vet fortfarande inte vart hon är egentligen, dock är jag inte särskilt orolig. Hon kommer nog hem förr eller senare. Så satt jag ensam på en spårvagn och log för mig själv, gick av på järntorget, träffade någon jag känner och log tillsammans med dem och sen upp för Linnégatan, log för mig själv igen. Mitt emellan var jag lite arg också. På folk som tar för givet. Men alkohol och ilska är ju inte den bästa av kombinationer så jag hoppade över.

För övrigt är jag rädd för min baslärare, han är skrämmande och jag har inte gjort min läxa. Imorgon börjar jag 8.15, nästa lektion börjar 12.15 och lektionen därefter börjar 15.30. Alla är 40 minuters lektioner. Kommer jag gå till skolan imorn?

Jag är melankoli och mina ögon rinner när jag gäspar. Jag är nostalgi och har svårt för folk som läspar. Jag är bortuppfostrad och vet inte hur man beter sig i större folkmassor. Jag är Bert Karlsson och blir äcklad av att titta mig själv i spegeln. Jag är disskallkuli och har en kastanj i fickan. Jag är ett barn och jag tycker att titta på mönster, siffror, träd. Jag är pretentiös men det är för att jag drömmer. Jag är trånande och det kommer jag vara så länge till. Jag hänger utanför det mesta av min tid men det enda jag vill är att gå in, eller tappa taget, trilla ner. Jag har en livskvalitet att dö för, men jag ser den inte själv. Mina ögon rinner när jag gäspar och jag är melankoli. Melankolin gäspar och jag rinner. Mina ögon gäspar och melankolin rinner. Jag har ögon och du har ingenting förutom mig. Ur dina ögon rinner melankoli när jag gäspar. Jag vill sova men jag har redan gjort det. Jag rinner och du rinner. Vi rinner.        

Jag ska aldrig mera vara underlägsen, det är inte sån jag är. Jag pratar och är den där som vet. Vad man ska säga och hur man gör. Men nu luktar det snus i hela mitt rum och jag hatar mig själv för att jag säger fel saker. Som är rätt egentligen. Eller det kommer vara det om några år.

För att ha någon som man vet kan trycka in fingret i ens solar plexus och att veta att man inte ens kommer att kunna värja sig är förjävligt. Det är det värsta som finns. Jag ångrar mig som fan. Det är ju det enda jag gör redan innan så varför inte koncentrera just den känslan lite till.

Du vinner ingenting på att vara ärlig. Stark eller vad fan de kallar det. När man går över en personlig gräns, så förväntas man ju bli belönad för det direkt. Inte bli slagen tillbaka så fort man tar steget över. Sen pratar jag i telefon i 7,47 minuter och hatar att den siffran dyker upp vid sådana här tillfällen. Eller jag inte ens säga sådana här tillfällen för att de egentligen inte finns. De försvinner ner i svara hål och hör aldrig mer av sig. Jag hatar att folk tänker. Jag hatar att jag ligger under ett betongblock och letar efter en nål i en höstack. Jag hatar att det är kallt ute, för om det inte vart det hade jag kunnat köra en repris på misären, tagit vagnen ut till havet, druckit öl och läst Dylan. Eller bara känt endorfinerna släta ut rynkorna i min panna. Kommit fram till någonting kanske.

Jag hatar att vara brudig. Fy fan.

Just open up your dainty little hand
You know, this life is filled with many sweet companions,
many satisfying one-night stands.