HINTED

Jag tar efter min bästa J och skriver en plus och minus-lista över min tillvaro just nu. För att visa att jag inte är så deppig ändå förhoppningsvis. Varje gång jag skriver att jag är nöjd och att jag trivs och så, så handlar texten likväl bara om hur krank och fattig jag är. Typ.

 

+ Killarna som jag bor med är inte hemma nu och då kan jag lyssna på pinsam house, musikallåtar och I got a feeling utan att skämmas. Oftast så lyssnar T på sporten på tv, brittisk indie och spansk radio. D lyssnar alldeles för högt på reggae (samma två låtar på repeat) och går ibland omkring i lägenheten med knytnäven i vädret och gormar på el himno de León eller på republiken Spaniens (inbördeskriget) nationalsång. Allt detta gillar jag, men ibland måste man få glömma och höja volymen just för att man är själv.

 

+ Jag får dricka jättemycket gott vin för att det är billigt och okej när man inte behöver gå upp halv 7 varje dag. Det finns ett gott rosévin på mataffären närmast oss, där vi dessutom har någon sorts rabattkort. På en välkänd tysk kedja som också finns här finns den godaste lambruscon, bubblig och med samma färg som rödvin. Jag är bortskämd. Och för att döda mitt halsont nu så dricker jag en sipp av det först nämnda och lyssnar på house.

 

+ Jag har jättemycket fina människor runt omkring mig som tar hand om mig och som låter mig ta hand om dem. Som jag skrev i förra inlägget så är alla inte på topp men ändå känner jag att vi har det bra med varandra. Massa nya vänner, folk att lära känna från början, att bli förälskad i för en kväll eller för flera dagar. Massa nya vänner att dansa och skåla med, att fota och att bli fotad av. Massa nya vänner, sådana som man aldrig kommer att träffa igen. Några nya vänner som jag kommer att träffa många gånger till.

 

+ Jag ska åka till Barcelona på fredag, och jag ska åka till Marrakech i december och jag har till och med råd att köpa några kryddor och en niqab om det behövs (hjälp?). Jag har saknat havet så mycket, och jag har saknat att resa och nu får jag båda. Äta god mat, gå så att fötterna dör lite, dansa på ställen som jag har dansat på förut, och dansa på ställen som jag inte har dansat på förut.

 

+ Mitt plugg är jätteintressant och jag stressar inte så mycket för det behöver jag inte. Jag fick tillbaka min tenta och fick två poäng från VG vilket är stort eftersom jag förstod så lite. Jag är nöjd. Och nu har jag en roligare och enklare kurs som till och med känns vettig och som går att applicera på verkligheten. Det kan ju aldrig vara dåligt liksom.

 

+ Min syster kommer hit över jul, det kommer bli hur fint som helst. Jag har hittat en affär som säljer massa julsaker sjukt billigt, och de har pepparkakor också. Och jag har köpt en rosa hyacint som står här och försöker hinna med mina förväntningar på blomning och doft. Jag tänkte att jag skulle hinna göra vår lägenhet lite mindre killig och lite mer hemma innan hon. Funderar på ljusslingor och fina fat och grejer. Vi har redan för många vinflaskor med stearinljus i (se tidigare punkt).

 

- Jag ska åka hem snart, och det känns för kort för jag gillar ju den här staden. Men det känns som att jag borde vara vuxen, ta ansvar osv. Bestämma vad jag ska göra i vår åtminstone.

 

- Jag ska vara ensam här en del i vinter för att alla är i sina hemstäder förutom jag som tänkte att det kunde vara lättande att stanna här. Det är ofta jobbigt med jul hemma, men nu börjar jag få känsla av julen och då känns det lite sorgligt. Att ingen av mina lägenhetskompanjoner kommer att vara här är näst intill läskigt, tom lägenhet i mörkret liksom.. Men syrran kommer, så det ska nog gå bra ändå.

 

- Jag börjar fundera på om det är okej att dricka vin hela tiden. Det känns ju som att jag är på semester hela tiden. Det kan ju inte vara nyttigt?

 

Nu kommer jag inte på något mer, och se endast tre punkter på minus. Det är nog för att jag inte har tänkt tillräckligt på saken hehe.

 

Sedan kommer jag ihåg en rolig grej som alla gjorde på bilddagboken när den fanns. Man skulle skriva fem punkter om sig själv som var konstiga eller roliga och som nästan ingen visste. Jag tror att det blir en dags projekt snarast. J, har du lust att göra en? Tjaarå!

Jag undrar lite vad som händer i Marocko. Eller jag vet ju vad som händer, har ju börjat läsa nyheterna mer regelbundet nu när jag nojjar för att landet jag ska åka till om en månad nästan är i krig. Ryanair suger men billigare biljetter till Marrakech finns faktiskt inte, dock får man ej med UDs rapporter vid köpet. Men jaja, det ska nog gå hur bra som helst.

 

Annars så sitter jag på samma Pepe Botella idag, liksom förra gången, men har inte varit här någon gång emellan. Ganska tråkig bar egentligen, spansk, kallt och med ett mycket oförutsägbart bredband. Jag borde läsa ”Fear of Knowledge”, jag kom igenom första kapitlet sedan blinkade och gäspade jag mer än vad jag läste så jag tog en liten paus. Det är så kallt när man går upp på morgonen nu att det nästan inte går. Man vill stanna under täcket för alltid. Helst med någon mer än sig själv. Istället går jag upp, tackar heltäckningsmattan (enda gången) för att man i alla fall inte fryser om fötterna, kokar ägg och går och lägger mig under täcket igen. Med sitt dåliga samvete för uteblivit plugg som enda sällskap. Går upp igen och går ut i svinkylan med för lite kläder för att man tror att man bor i Spanien, sätter sig på en kall bar för att plugga och pluggar inte.

 

Annars är det bra med mig, jag trivs så himla bra. Det är bara ibland som ågrenen kommer fram igen. I fredags så hade jag väldigt roligt, skrattade och dansade och pratade och dansade. Flingade lite med en kille som var en exakt kopia av en kille i Glee (HAHA), bråkade och blev sams med en lägenhetskompis och dansade vals och snubblade runt med en annan. Sedan gick alla hem. Inte jag dock, vilket jag nog borde gjort. På senaste har jag blivit den som alltid är kvar sist, och aldrig fattar varför folk vill gå hem, ”vi har ju SÅ himla kul!”. Oftast har jag kul med de mer uthålliga spanjorerna men i fredags så fallerade kvällen när jag blev kvar. Vet egentligen inte varför men jag kände mig dum och ung. Jag gick hem själv, men alla var vakna när jag kom och då blev det bättre. Jag somnade i vals-lägenhetskompisens säng mellan honom och hans vän. Innan dess så pratade vi om kärlek och olycka. Och jag är nog ganska rejält förälskad i honom. Efter vin och dans mest, men ibland också på vardagarna när han är snäll mot mig.

 

När jag var yngre och festade som ett djur så hade jag alltid någon fling, en kille som jag var lite sugen på men som inte var så himla viktig. Man träffades ute eller i skolan och så, och så var det över på några veckor, månader. Efter denne så kom en till. Absolut inte på något slampigt eller självbekräftande (kanske lite) sätt, utan på ett socialt sätt. Som att det var så man gjorde. Jag var sån. Jag kommer ihåg att en viss A sa att ”du kan ju få vem du vill” till mig. Förvåningen på den liksom. Jag fick ju aldrig den jag ville ha, jag fick bara killar som var roliga i veckor, månader och som vissa blev mina nära vänner sen. Men ingen sån där som gav mig några större fjärilar i magen eller som fick mig att börja tro på äktenskap. Förutom C, som jag var krank för i många år innan han tryckte upp mig mot en vägg och sa att han ville vara med mig. Och jag som då inte riktigt ville. Det hade gått för lång tid kändes det som. Men det funkade ett tag och sedan funkade det inte längre, mest på grund av geografi tror jag, men säkert också på grund av annat.

 

Nu mer är känns jag så jävla självdestruktiv på ett sätt. Jag försöker tänka som när jag var yngre och bara börja umgås, men det går inte längre. Jag faller handlöst för upptagna eller överlägsna karlar som jag tror att jag kan hantera och så kan jag inte det. Spanjoren från förra året kan jag nu säga att jag slösade tid på, det tog ett år innan jag förstod. F sa att ”du blev väldigt självkritisk när du var med honom” och att det inte var av mig själv som jag mådde kasst ett tag, utan att det var på grund av honom. Då förstod jag att jag var så där förälskad och blind men på ett sjukligt dåligt sätt. Utan att ens få hångla liksom.

 

Det är svårare nu än då. Man måste prata om allt och det finns inte längre något som heter ”rinna ut i sanden”. Det är svårt från dagen efter till slutet. Det kanske är bra däremellan men det är på riktigt nu, det är seriöst och det är svårt. Jag får ont i hjärtat, magen, ibland av ren kärlek men det är bara att pressa den tillbaka in igen. Jag får ont i hjärtat när jag har spanskt rosévin i blodet och jag får ont i hjärtat när han är snäll mot mig på vardagarna.

Jag funderar på om det är mindre svårt i Göteborg, om lite av det där avslappnade och oseriösa finns kvar där trots att ALLA faktiskt borde ha legat med ALLA vid det här laget. Men jag är kvar. Jag har inte bott hemma på 1, 5 år snart, det borde väl räcka för att vara exotisk. Fast efter en vecka tillbaka så kommer jag nog hata även det. Tur att det är filmfestival när jag kommer hem, då borde det ju komma lite turister till stan…

 

Nu blev jag deppig igen, förlåt, jag är verkligen inte deppig. Just nu. En av spanjorerna sa att han tyckte om mig, och att det verkade som att jag var den som tog hand om alla mina vänner som inte mådde bra. Att jag är stabil. Och jag känner mig också oftast stabil. Och som att jag kan ta hand om mina vänner som inte är stabila. För ibland så är man inte stabil och då måste man vara egoistisk för att inte drunkna i allt dåligt mående. Jag har två vänner som jag aldrig har sett så nere som nu och det är också en orsak till ömt hjärta. Den ena av praktiska saker, sådana saker som man måste trilskas igenom och som man kommer att överleva. Men också pågrund av ett parskap som är svårt, ett sådant bekymmer som det känns som om man kan dö av. Den andra av lite praktiska saker och lite sådant som man inte vet riktigt vad det är. Som om man skulle kunna dö av ovisshet och av tanken på framtiden. Jag älskar dessa två så fruktansvärt mycket och ömheten i hjärtat beror på kärlek och handfallenhet. Vad mer kan man göra än att åka hem till en mitt i natten och försöka till skratt. Jag som är så stabil skulle ju kunna ta över lite av det ontet, precis som att någon lång människa borde dela av sig lite av sin längd till mig. Jag vill ge pengar till välgörenhet men jag har inga och jag vill kunna laga trasiga saker.

 

Spanjorerna som vi hänger med är uppemot 12-13 år äldre än oss och vi pratar ibland hur det kommer sig att de är så snälla och oegoistiska. De hjälper till med allt, allt från djurbett och jobbletande till språklig ångest. Alla i vår egen ålder har på något sätt sig själv i första rummet, även jag. Kanske för att man är så pass instabil, att det är ovanligt att för en längre period må så pass bra att man kan lägga fokus på någon annan utan att drunkna i sitt eget dåliga mående. Jag har haft flera vänner som behövts bäras, som har behövt all min fokus. Men alla fall har det slutat med att jag dragit mig undan för att det inte gick att ta han om både mig själv och en till. Jag hoppas att jag blir långvarit stabil när jag blir stor. Så att jag kan ta hand om mina vänner varje gång det behövs. Utan att känna att man dras med ner, för att man är så galet stabil.

 

Jag har blivit refuserad 4 gånger nu, av fyra förlag. Sjukt häftigt tycker jag. Jag skickade in mitt manus till 7 olika tror jag. Jag trodde verkligen inte på det, och därför tycker jag mest att det är häftigt att få refuseringsbrev. Jag ska sätta upp dem på väggen hemma och peppa. Eller nåt. Ett av dem var till och med snällt. Jag grät nästan, så snällt var det. Konstruktiv kritik är grejen, även om det var ett ”nej tack” så slängde de också in lite hopp när de sa vad jag var duktig på vissa saker och sämre på andra. Och att om jag skev mer så var jag välkommen att skicka in ett nytt manus. Så himla fint, jag ville typ krama killen! Så nu måste jag liksom skriva mer. Och jag börjar med att skriva ett alldeles för långt blogginlägg…

 

På fredag åker vi till Barcelona över helgen. Det ska bli såå himla fint, jag saknar havet så mycket som jag ej trodde var möjligt. Så jag ska äta, festa och titta på havet. Helst alla dagar. Det ska bli kul att åka dit när allt som jag hade ångest för när jag bodde där inte finns längre. Jobbet, framtiden (eh) och spanjoren nämnd ovan. Nu är det semester. Sedan har jag semester i december då jag och F åker till Marrakesh och över jul när min lilla syster kommer hit. Det är så en vardag ska se ut, med endast veckor av längtan innan längtan går i uppfyllelse.

 

Jag har egentligen många fler teman att skriva om så jag kommer att återkomma med dem, då denna text redan är för lång och jag har hunnit bli hungrig. Begravningar och bröllop är ett tema, vikt och feminism är ett annat. Rädsla, mer krankhet, framtiden, Madrid, fest och ett smått överdrivet alkoholintag, mat (är besatt av matbloggar för tillfället), vädret, vintern och dess ångest, spanskt kaffe, spansk service, djur. Där har vi en bråkdel av vad jag tänker på dagarna och som jag kanske (eller kanske inte) borde sätta i skrift. Men inte idag. Istället ska jag plugga lite och läsa lite i boken (på spanska, hjälp) som bråk/bli sams-lägenhetskompisen gav mig igår. Den handlar om ett skeppsbrott. Spännande.