HINTED

Vad är det som gömmer sig i mina kinder, som drar ner ögonen mot marken även när solen skiner. Gatstenen på järntorget är hypnotiserande, speciellt när man gjort bort sig, even twice. Stråkar är det nya svarta, min är kantstött precis av resten av mina kanter. Även det mjuka där emellan.

En massa dagisminen hoppade på mig precis utanför guldsmeden på Linnégatan och kastade sitt mobilnummer i mitt ansikte och sa att hon skulle äta sushi. Hos sin syster som hade en kamphund som åt ekorrar på den tiden. Innan de hade blivit uppätna så matade vi ekorrarna med små fyrkantiga bitar av äpple ur våra små knubbiga händer. Eller så är det en efterkonstruktion av något av min hjärnas mysterier. De blir fler och fler, I´ll have to say.

Lite honesty hade varit bra den här helgen. Istället för att bara sticka.

Det låg en snubbe och blödde ur huvudet utanför mitt hus när jag kom hem. Jag trodde att det var fejkblod först, han tittade upp på mig så snällt när jag frågade om det var något jag kunde göra. Jag tänkte att det nog inte var så bra att han log. Ambulansen var på väg och jag kunde inte göra något. Förutom att gå hem och tänka på alla det som måste ha gått förbi innan. Och om det hade varit jag, om jag hade slutat lita på mänskligheten då. För det tror jag faktiskt att jag gör fortfarande. Trots allt.

Det är synd att det inte är så varmt som det ser ut idag. Huset på andra sidan är inte längre grått nu efter vintern. Varje vinter så glömmer man att det är gult och varje vår blir man lika förvånad när färgen tittar fram igen.

De har tvättat fönsterna i min trappuppgång, fast bara den nedre delen. Jag tror att det har med arbetsrisksförsäkringen att göra.

Ljuden igår var helt fantastiska. Och texterna. Jag vill också kunna skriva så sjukt bra, att folk som hör en, läser en kan känna att det är om dem det handlar. Och få dem att bli arg på sig själva för att det inte var de som kom på den där formuleringen eller det rimmet. Kunna göra beats som sätter sig i bröstbenet och stannar där i timmar efteråt.

Efter en spontan nattlig räd i en av denna annars så gråa stads oaser började filosoferandet om den högt stående moralen att frodas. Är jag fel och vem har rätt? Är det fel att trampa snett? På de hala trädens stammar som viker sig över vattnet är det inte så lätt att inte göra det. Trampa snett i alltså. Det tyckte i alla fall min vän, en gammal sådan men lika mycket asfalts-blomma nu som då, innan hon blev formad av den afrikanska solen och leendena på andra sidan. Att det är länge sedan nu är inte något vi kan känna, vi har lukterna och gångstilarna kvar på näthinnan och de är inte minnen, de är fortfarande vardag. Vingarna på min hand blev ifyllda av en som varit tyst i två veckor, men efter helgen vaknade till liv på grund av en speciell rödhåring. På något sätt känner jag igen det där. Fast bara efter att du först vänt på orden, att det tysta kommer först efteråt. Och det finns inget slut på det, vad jag ser.

I storstadsdjungeln fann vi våran tysthet i alla fall, även om det inte var långt borta från sjukhusens gulhet och dess taks långsamma förgiftning. Att inte få dricka vatten från en bäck när man vill det, då har en pusselbit försvunnit ifrån ett växande. De som inte vet texterna de sjunger kommer finna många skratt i det efter många år av magi och dramatik, att höra en sång och ha de flera år tidigare egenpåhittade orden i huvudet är ett skäl till en dragande känsla mot mungipan till. Ett orolighets sammanbrott är inget man önskar där i ruset av att vara på landet i stan, att få smaka på den essentiella tystnaden tillsammans med den man upplever kaos med, är något speciellt. Att inte bara den som jag är blir uppfylld. Det är det som är det stora.

I skrivande stund sitter det tre feta duvor ungefär en och en halv meter från mig, på fönsterbläcket. Nu flög två iväg, bara den fetaste är kvar. Undra hur det där gröna pärlemoraktiga ser ut när de föds. Jag kom på nu att en skiva som inte borde ha legat framme faktiskt låg framme i torsdags, inte för att det är pinsamt utan att den förstör bilden. De låter ganska konstigt de där fåglarna. Typ som våran diskmaskin. Nu flög den också, den kände väl min irritation.

Bortsätt från sättet jag vaknade på var det trevlig att gå upp idag, lite kallt kanske. Medan jag väntade hittade jag både vitsippor och utslagna påskliljor. Man har trots allt lite natur i blodet. Havet liknade den kliché till spegel som den brukar på morgonkvisten och bortsätt från de nya kalhygget på andra sidan fjorden var det lugnt och tyst. Ejdrarna lät ännu konstigare än duvorna när hunden kom och skrämde iväg dem från land. Om huset hade varit tomt då hade jag bott där.

Ljuset i mitt rum är bra, att titta på det och mina oljepasteller utgör tidsfördrivet idag. Men inget tidsfördriv är endast ett tidsfördriv, det har ett djup. Om nu ljus kan ha djup. Inspirationen till detta kommer från en plats som det inte borde komma från. Vart ifrån vet bara Matilda, men bara om hon har gjort som jag sagt vilket jag tvivlar på. Låtarna som nu är ganska sönderspelade fascineras jag fortfarande av. Att bandet som blev samplade styr sin kosa mot mitten av Danmark ungefär vid samma tid som en massa tält slås upp där gör mig glad idag. Jag känner med tälten. Och leran. Och mannen. Ljummen öl och haschdoft. Nu ska jag gå tillbaka till mina oljepasteller. Skål.

Jag tror redan att lovet är slut, trots tisdags eftermiddagen. Det var inte kul att gå ut igår för att det blåste, trots linssoppan och T. Jag blev mer förvirrad på Landsvägsgatan än på länge, trots att två av smsen var från vänner. De två andra var från Jag vet inte. Eller de gjorde att den meningen fyllde min hjärna i alla fall. Jag vill ha juice med väldigt mycket fruktkött i. Idag var det inte kul att gå ut för huvudvärk och beslutsångest, trots vatten och bästa vännerna.

Jag kommer ihåg en kväll när jag inte var så pepp, satt på en spårvagn på väg hem från ett regnigt Majorna och hade nästan-ångest flippen. Jag träffade en sjörövare som hade hoppat från Älvsborgsbron fem gånger, han hade inte dött en enda gång. Han sa att egentligen ville ha ett rep att slänga sig i lite i innan han släppte, men han vågade inte, han var så rädd att snöret skulle gå av. Jag tror att han hette Johnny. Han hade en fjäder i örat, en rutig skjorta som var öppen så man såg alla de olika halsbanden och ett långt ärr som gick från handleden, upp på armen och in under skjortärmen.

Under tiden vi satt och pratade äventyr så gick ett gäng med fulla kostymer på spårvagnen. De sjöng. Först urskiljde jag inte orden, blev bara störd av deras skrål, men när Johnny började nynna med så hörde jag. "Men om livet är pest, fyllan värmer bäst!".

Sjörövaren frågade om jag ville göra honom sällskap på en parkbänk mitt i staden, delandes på en ljummen öl och väntandes på morgonen. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade.