HINTED

Hej. Ja. Jag borde skriva något nu. Så kändes det. Fast nu blev det lite svårt. Som det är ibland. Ganska ofta. Nästan ständigt. Eller ja.

Jag fick ett barndomsminne idag. Det var snällt. Väldigt otippat. Av en otippad. Jag kan nästan se det framför mig. En liten pojke som cyklar omkring i Haga med en blå och röd randig mössa på sig. Jag har slängt alla mina sådana direkta paralleller från när jag var så liten. Dom jag inte slängt har jag använt hela tiden. Då har minnena blivit lite utsuddade eller typ breda. Typ så ja.

When I call your name

Jag saknar något som jag inte vet. Jag vill ha något som jag inte vet vad. Det funkar inte. Man har kul en liten stund. Sen går det åt helvete och man börjar fundera på "men om".

Och jag är jätte lessen. För att jag är så grinig och arg och dryg när jag är i skolan. Jag försöker faktiskt ibland att vara glad och pepp och grejer. Men det funkar inte så ofta. Speciellt när jag inte sover typ. Och pluggar ihjäl mig. Trots att det inte verkar hjälpa. Förlåt. Jag hoppas att personen det här är riktat till förstår. Jag vill också åka till landet, tänka, skriva, spela, gå, andas frisk luft och inte bara massa tjat som nu. Se om det blir annorlunda när man kommer tillbaka. Jag tror du skulle passa med mig där ute, vi kunde leka familj och bråka och laga mat och dricka vin och sitta uppe länge på nätterna och planera revolution. Eller hur man kan förändra sig själv. För det är ju där man börjar, eller hur? Fast jag vet att det inte funkar så. Det är synd, it´s all I say.

Och nej, jag har fan ingen som helst aning om jag pallar.

Hej jag vill bli kallad nåt tufft. Jag vaknade i morse och tittade på den lilla träängeln som hänger över min balkongdörr. Den ser mer ut som en läskig docka dock, trots allt guld. Det var för varmt och det luktade vattenpiprök i hela lägenheten. Gammal öl typ. Och flädersaft. Jag gick upp och städade efter att ha sparkat lite på högen som fortfarande sov, fast han är bra. Jag har varit ensam hemma i två nätter, ändå ser lägenheten ut som en ungkarlslya. Det var dock inte mina pizzakartonger som låg på köksbordet. Jag vill inte. Min mage sover, jag vill sova, inte gå till skolan imorn, inte umgås med min Iq-befriade klass, jag blir bara så arg va, på dåligt humör när jag är på väg från skolan. Jag är så trött på det.

Alla mina vänner ligger sked eller kollar sig för gonorré.

Fast det kanske är meningen att det ska vara så här, så man kan ta vara på det bra mer eller nåt. Förprogrammerat känslosvall. Jag var sjukt lycklig igår, en stund där i slutet. Men salsarytmerna och bandets pepp. Det var härligt att dansa igen. Det var bra. Och som sagt; det hade vart trevlig att köra. Commitments-style. Det hade vart bra.

Jag drömmer mardrömmar om min läskige italienare till granne, den nakne. Jag kommer inte ihåg hur han ser ut, han kanske hoppade ut genom ett fönster när jag inte sänkte musiken. Hans sex tränger igenom min vägg, jag vaknar med en kudde över huvudet. Jag vill inte hitta mina vänner någon annanstans än där de är nu. Inte med rinnande salt på kinderna eller skavda knogar. Eller inte hitta dem alls. Hoppas att Stina hade en riktigt bra kväll igår, really. Alla behöver just nu så mycket pepp som möjligt. Det är bara så svårt när just alla behöver det. Ingen orkar inte riktigt ta sig upp och börja den goda cirkeln. Om det finns sådana.

Undrar när man får datorer att tänka. Det naiva är redan klart, svart och vitt finns ju redan. Ettor och nollor. Det enda som borde behövas nu är ju gråskalorna mellan. Lägg till en siffra till så är det klappat och klart. De kan ta över våra heartbreaks och våra fågelkvitter. När det gör för ont, åt båda hållen. Vi kunde bara blivit kött och blod.

Jag förtjänar inte papper när jag tänker så här, jag vet.

Jag vet att du hatar när jag ligger för nära. Just nu finns inget för nära.

Olustan växer. Heter det Olusta? Men växer gör den. Jag vill ut på havet. Så pass länge att man smiter undan sjösjukan och vänjer sig vid att den enda ensamma stund på dygnet man har är de 5 minuterna i duschen på morgonen. Det här kanske bara är en fix idé, men det känns som om de har legat långt bak under en lång tid. Eller nåt. Bort vill jag i alla fall. Pallar inte allt tjafs som typ tränger in mina öron trots att jag inte vill, bara en massa kallprat hela tiden. Jag vill ta reda på om jag kan ta hand om mig själv, om jag kan laga mat, plocka upp efter mig utan att någon säger till mig. Jag vet inte hur jag ska kunna göra det på något annat sätt. Om man till slut kommer till den där gränsen ”Det här funkar inte längre”, då kanske det går lite mer av sig självt sen. Autopilot.

Tänk sommar. Tänk massa vatten. Tänk alla leenden vi kommer ihåg från förra sommaren. Tänk slottsskogen. Tänk saltholmen. Tänk träd och fåglar och solen. Det är det jag pratar om den här veckan. Hur bra det kommer bli. Om några månader, när det blir varmt. Och soligt, ligga på gräsmattor och plugga istället för att slå sig själv i huvudet med böcker i mörkret. Öh. Men jag tror det här kan bli bra. Alla har så himla mycket bra planer, och några måste ju bli av. Då är jag nöjd.

Björk kommer till roskilde. Jag måste dit. Det går inte annars. Den kvinnan vill jag vara. Andas hennes fuckin musik. Det är ganska läskigt när någon som man aldrig träffat gör en så .. ja. Glad, arg, lessen, förvirrad, rastlös, springibenen, pallamig, kramas, slåss, massorpåengång. Tänk vågor.