HINTED

När regnet började falla så kändes det som om jag satt i ett fängelse. Man ligger där på sin skolbänk, men massor av människor som man hardly know och ska försöka hitta på en show som ska underhålla fler folk som man hardly know. Det är galler för fönsterna och det luktar nytt. Jag ville ha choklad. Men jag fick ingen choklad. I fem minuter så kändes det som om jag satt i ett fängelse. Sedan klarnade det upp och vi skulle spela brännboll. Jag gjorde bort mig, men det gjorde liksom ingenting. Folk i min klass peppade, Micki och co satt vid sidan och peppade. Det känns som att det här kommer gå. Ganska bra till och med.

Jag tittade på tv, för första gången sen jag var sjuk. Inte för att det var så länge sen men ändå. Det var Musikparlamentet, musikministeriet eller nåt typ. Men så i slutet så berättade de om Enrique Iglesias producent som en dag hade blivit å trött på allt polerande och putsande på artisternas röster att han hade spelat int endast Iglesias röst, utan all bakgrundsmusik och effekter. Så man fick höra hur han sjöng på riktigt, och det var seriöst det värsta jag har varit med om. Det var ett sånt ljud som man får ont i huvudet av om man är bakfull. Hans röst bara skar sig in i min hjärna och förstörde något som aldrig kommer läka typ. Jag kommer aldrig glömma det ljudet.
 

Sedan kom tankarna, är det inte ganska skrämmande att en man med ingen röst att tala om, i alla fall inte i gott syfte, har kommit så långt? Att förpackningen är så mycket viktigare än själva kvaliteten? Att man kan göra så mycket med en människas röst om man bara har de rätta programmen på sin dator? Hur ska man kunna veta vad som faktiskt är äkta? Fast och andra sidan kan man ju se det som positivt också, att man kan komma hur långt som helst även om man sjunger jävligt falskt. Och har mycket pengar. Upplyftande tanke.

Jag börjar skolan imorgon. Jag har lite ångest nu så här på kvällskvisten. Det ska bli roligt och gå musik och så, men tänk om alla hatar mig. Eller om jag hatar alla? Fast jag har ju julia, och jag har micki och idah och linn och siri och alla, så jag kanske i alla fall kan få lite status för att jag känner några tvåor. Fast nää, vad läskigt. Om jag ens orkar pallra mig upp klockan halv sju på morgonen. Det är inte mänskligt att gå upp när digitalklockan visar 06: nånting.. Det blir inte mänsklig förrän den har passerat minst 10: typ.

Detta inlägg var inte ett dugg poetiskt eller ens meningsfull men jag orkar inte. Det är itne alltid meningsfullt. Om skolan är det, får jag veta imorgon. Om jag inte gillar det får jag väl flytta till öckerö.

Jag har värsta blåmärkena på armarna. Det ser helt sjukt ut, typ som att någon med väldig koncentration har tryckt in sina fingrar i mina armar. Det var dock inte vad som hände. Jag och micki låg och sparkades på ett golv med ett visst redhead. Fast det är han visst inte. Sa han. Men vi litar inte på redheads. Jag kanske lägger upp en bild på de någon gång, så han kan skämmas lite.

Det var massa folk hemma hos mig igen igår. Jag vet inte hur det gick till egentligen. Det vet jag aldrig känns det som. Man sitter mitt i något och tänker "hur hamnade jag här". Undra om man kan vänja sig av med sånt. Typ sluta bli förvånad. Ingen vinner något på det ju.
 

Stina lämnade en ros, vidar kom inte, inte tanya heller, men emma lyste och julia med, någon diskade, micki är en av de bästa, en väldigt stor kniv försvann, på golvet samsades sovsäckar, toapapper, clementinskal med mig. Det gör ont att sova direkt på ett golv. Men jag är så glad för att jag har de människor som jag har, runt omkring mig. Brevid mig .

Att det kan kännas så mycket. Ett litet ord. En lite för lång sekund. Jävla flane som studsar omkring så. Inuti. Jag tänker på den där videon från Mosqito, när det är någonting under en snubbes skin, som rör sig. Den är så fruktansvärt äcklig, men jag vet hur det skulle kännas. Den där krypande känslan. Av att inte kunna göra något, att inte kunna röra sig för att man är rädd för att något ska gå sönder. Om jag skulle veta att jag skulle dö imorgon då kanske jag hade hoppat. Då hade det inte funnits något att förlora. Men nu gör det ju det. En jävla massa finns det att förlora.

inte ens en sådan bra nyhet som att det finns 30 omkringsimmande cyklar färre i Götakanal idag än vad det gjorde för en vecka sedan räddar något

Min lilla kusin har nu mera ett jack i pannan. Det rann blod och var ytterst dramatiskt, om man bortser från att hon ramlade in i en stol i miniatyrform. Som vars egentliga mening är att göra den lilla flickan lycklig. Färgglad med prickar och med krokiga ben. De vuxna som tillströmmade efter all action kan, utan särskillt lång eller avancerad tankeverksamhet bakom, liknas vid en myrstack. De bara springer runt runt och får ingenting gjort. Tänk att det krävs fem personer för att leta upp en napp. Också tycker man att sveriges politiker prioriterar fel saker, problemet börjar redan vid de första stegen. Istället för att trösta, lösa problemet direkt, så försöker vi hitta Saker som löser problemen åt oss. Det är inte logiskt. Vilken parallell. Jag skyller på att jag blev bestulen min säng av en man med självfall och att jag fick tillbringa det som var kvar av natten i en hård soffa. Den var för kort, även för mig. Så nu känns det som om jag lutar, jag tror emma vet vad jag menar. Fast jag håller med henne, detta mood är alldeles lagom för mig. Man vinglar, vill egentligen sova, tänker konstigt men resten är i allmänhet ganska bra. Du vet, eller kanske kan tänka dig, om man skulle gå på avenyn och allt som du precis paserat bara rasar ner i ett väldigt djupt hål, så vänder man inte ens på sig. "Ska vi ta en kaffe på vägen eller?"

Var god dröj, omkoppling sker