Chang
Ja, en till vecka avklarad i skolan. En vecka närmre studenten. Vilket just nu endast är sjukt skrämmande. Fick inte jobbet jag ville ha, så nu måste jag faktiskt anstränga mig. Funderar på att ta någon universitetskurs för att det i princip är kört att få jobb. Menisken är på sniskan och finanskrisen på det eller hur det var. Fast och andra sidan så lockar våren och studenten och våren, våren, våren, solen. Fick min studentmössa förra veckan men den var för liten, det i sig är ju ett stort jävla skämt. Hur lyckas man liksom? Så nu har jag skickat tillbaka den, så att de kan töja ut den. De har tydligen ”utrustning” som kan göra sånt.
I helgen ska jag göra högskoleprovet och dricka öl och äta god mat. Och sova. Just det sista ser jag fram emot sjukt mycket. Sen är det vecka igen och sen är det begravning. Och det kommer bli jobbigt. Inte på grund av sorg, utan av allt annat stelt runt omkring. Mamma har gett mig en uppgift, jag och syrran ska göra smörgåstårta. Det känns lite osmakligt tycker jag. Majonnäs och burktonfisk och frysta tinade räkor. Och mängder av kaffe och ”Beklagar sorgen”. Det är nog en sån grej som man aldrig vänjer sig vid.
Jag är frisk nu, vitaminboosten gjorde verkligen sitt. Även om de har lite konstiga bieffekter. Hmm. I lördags så mådde jag sjukt illa o hade feber, då frågar min pappa om jag är gravid. Ha ha ha. Kul skämt. Med vem då liksom?
Nu har jag naturkunskap och borde egentligen också plugga naturkunskap men istället skriver jag ett tråkigt inlägg här. Och jag måste gå nu, men har inte ens börjat prata om vädret än. Om jag skulle börja göra det så skulle det aldrig ta slut. Fy fan. Fy. Nu är jag irriterad igen. Fan.
For the death of his second wife
Min kropp skaver överallt, både mellan kotor och på huden, blåmärken från fredagens strappatser i alldeles för hala trappor. Blev hjälpt upp av en polis som säkert inte trodde att mina skor var hala. Ska på akupunktur om några veckor och är riktigt skraj. Det är ändå nålar.
Morfar håller på att försvinna och allt som har med det att göra är så fruktansvärt hemskt och jobbigt. Det är inte enkel sorg utan mest dåligt samvete och handlingsförlamning. Min mamma skaver mest av allt. Mina lila post-its är slut men ligger över hela skrivbordet och golvet. Fullskrivna med ord utan större mening.
Jag tog upp cellon igår, första gången på ett tag, och spelade lite irländskt och kom än en gång på att jag tycker om det. Men nu när jag måste göra det igen har jag glömt bort att jag tyckte om det.
En fin med för mycket piller i kroppen, en annan med för mycket annat i kroppen. Till och med två. Jag blir så jävla trött på världen, tappat hopp är en underdrift. Och då har vi inte ens börjat prata om mitt "love life" än.
Men min tillflykt är Sagan, älskar henne mer och mer för varje bok som går. Läser om lyckliga och olyckliga med ack så snygga kärlekshistorier i 50- och 60talets Frankrike. Längtar efter filmerna och nästa bok. Jag har slutat hata bussresorna. Nu är det bara ett jobb och en talbok som fattas. Au revoir.
Just to watch him die
Go lightly on the ground.
Im not the one you want, babe,
I will only let you down.
You say youre lookin for someone
Who will promise never to part,
Someone to close his eyes for you,
Someone to close his heart,
Someone who will die for you an more,
But it aint me, babe,
No, no, no, it aint me, babe,
It aint me youre lookin for, babe.
Jag har spenderat hela "morgonen" med att bildgoogla på Elvis. SÅ himla snygg som blond. Detta på grund av att jag och M hade ett litet moment igår när vi var i Alingsås och kollade på Js Musikalafton. J var så fin med sin röst och sitt scenleende men man kände att min lilla babys pepp inte riktigt fanns där. Annat blir det nästa helg. Men i alla fall, jag och M hittade en karl. Med Elvisläpp, och jag föll som en fura. M gled mer. Eh.
Så nu lyssnar jag på Memphislåtar och alla stadens karlar. Läste ut Johnny Cashs självbiografi för några veckor sedan också, och det känns lite som om man vet ändå. Har halva Dylans kvar också, det blev inte tillräckligt många ensamma folkölseftermiddagar vid Saltholmen för att avsluta den.
Jag är sjuk igen. Och jag känner hur mitt liv tar slut mer och mer för varje dag jag inte pallar gå ut i vad det nu är för skitväder. Det är ju där för att trotsas liksom.
Nu läser jag Francoise Sagan igen och tycker verkligen om henne. Både stilen och historien om hennes liv. Synd att hon var tvungen att dö för att man skulle få upp intresset.
Jag borde skriva lite till, eller i alla fall ett förord eller en förklaring på mitt j-a projekt. Det är sjukt få veckor kvar. Men jag är hungrig och enligt min pencillindos måste jag äta någonstans mellan nu och 15. Mitt liv är verkligen planerat så. Jag är gammal och ensam med filmstjärnekort på Elivs.
Här kommer några av texterna igen, så är ni fritt fram att jämföra dem med låten ovan, eh.
*
Det har handlat om radhuskänslor och galna nätter, de vanliga galna nätterna. En historia om att ligga under sitt eget köksbord de nätterna som inte var lika galna fast egentligen kanske galnare. Skumbad och rosor och båtar och levande ljus. Filmiskt och skitigt.
Ett hopp om att först tro på sig själv och sedan på ett vi. Inte tvärtom.
*
Min syster men det är jag som är dyster. Jorden har ändrats under oss. Vi tror att vi står kvar på samma plats men det finns ingen samma plats.
Mer métro, boulot, dodo och mindre av allt det andra. Det som ändå brukar kallas viktigt.
*
Samtalet gick om giftiga sälar.
Det var blodstänk på durken och jag trodde att han levde in i det sista.
Morgon med lugnt, tystnad förutom urljuden: äppledunsar och gäspningar.
Vatten som rör sig långt borta.
*
Jag tog en i taget att vara nära med, för att viska iväg andra och för att kuttra. De var ingenting och ingenting för mig, men det var någonting för alla andra.
Vi byter, efter veckor, månader, år, famnar med varandra. Bara för att man vill lägga sig ner och vara vänd mot någonting annat än bara vägg.
Det var det, ha en bra dag i "snön".