XIBECA
Det här utmärker jag till världens sämsta dag. Klockan ringde precis när jag hade stängt ögonen och jag åkte metro som en zombie. Jobbet och första kunden var en fitta.
En liten parantes innan jag fortsätter klaga: D spillde just ut vår sista spagetti på golvet.
I alla fall, han skrek om att det var HELT SJUKT att man blev debiterad för samtalskostnader i efterskott. Alltså det borde finnas en gräns.
Sedan var det lugnt ett tag, inte så mycket att göra, läsa lite bok och ta en kaffe på baren nedanför på jobbet. Sedan kommer min chef: ”Du ska tävla mot killarna i teamet på en liten ROLIG säljtävling, kul va?!?”. Tveksamt. Killarna som skulle vara med säger ”WÖÖÖH, VI KOMMER ATT VINNA, WÖÖÖH, SÄLJER 10 ABONNEMANG PÅS FÖRSTA KVARTEN!!!”. Jag som inte kunde bry mig mindre. Jag som har sålt ett abonnemang på senaste månaden. Jag som säger till kunderna att ”tänka lite på saken” istället för att höja min lön. Jag som vill sjunka genom jorden när jag vet att jag måste anstränga mig för att det ska se ut som att jag bryr mig för att det på något sätt, trots hyckleriet och även om jag länge har kunnat ignorera det, är mitt jobb.
Sista minuterna kollar jag mitt schema för mars-april och upptäcker kaoset, det största som ett Excel-dokument skådat. Varken jag eller min dygnsrytm kommer ha någon vettighet efter de tre veckorna. Och min chef som stressat springer förbi: ”Jag är ledsen men jag VET verkligen inget…” på frågan om man kan få en vettig arbetstid.
Sedan hade vi inte fått lön. Vi får egentligen lön den 1sta varje månad, med eftersom vi har samma bank som jobbet så har vi ALLTID fått lön sista bankdagen i månaden. Förutom den här månaden då. När jag inte har haft EN cent sedan i söndags. Jag som har ätit samma soppa varje dag sedan dess. Jag som varje dag har hindrat mig själv från att låna pengar av folk på gatan. Jag som nu har tre knäckebröd, två ägg och ett kilo clementiner att överleva helgen på. Det finns fortfarande en lite chans att jag får lön imorgon, men jag kommer att ha svultit ihjäl till dess så det spelar ingen roll.
Sedan gick jag ut i solen. Det var fint. Det är varmt som fan nu här, 18 grader minst och man svettas när man går hem i kofta. Man ser INGENTING när man går i motljus. Man hade fysiskt klarat av att gå barbent men psykiskt är man tyvärr fortfarande för blek. Vi satt på en uteservering men av någon anledning så har Barcelona väldigt få uteserveringar i solen när klockan närmar sig 17.00, eller så är de fulla. Så det blev kallt och vi flyttade in. Sedan gick vi till en av de där affärerna som säljer samosas, väggfärg, mobilladdare och sådana där kinesiska katter som vinkar (har numera sjukt svårt för dem, jag visste nämligen inte att de gick på batterier och börjar vinka igen trots att man har stannat den lilla äckliga plasttassen) och köpte den billigaste ölen.
Vi gick till Macba och tittade på skejtarna, var på dåligt humör men höll på att bli uppmjukade av våren och vännerna. Vi hade också öppnat en av ölflaskorna (1,5 l) som vi delade 4 på. Då kom polisen, glider upp med bilen på torget och alla skejtarna försvinner ljudlöst. Utom en liten kille på inlines. Men det var lugnt. Folk sitter och röker ”porros” men det är oss poliserna börjar kaxa sig mot. Det första den äckligaste polisen säger är ”30, 30, 30, 30” och syftar på att vi ska betala denna summa i böter, i euro och var och en. Det är olagligt att dricka på allmän plats, okej vi fattar. Sedan hade vi ”inte” legitimation på oss, då höjde polisen bötern till 100 euro. Han frågade också hur någon skulle veta vilka vi var om vi var med i en bilolycka, men det var inte direkt för vårt eget bästa som han frågade. Det såg man i hans sadistiska ögon. Till slut kom vi ur det, vi gick hem och E tyckte att han borde fått en sten i huvudet. Jag är lätt med på biten med stenen.
Det finns INGENTING som gör mig argare. INGENTING. Det blir fysiskt och jag skakar och jag vill bort och jag vill egentligen sluta bry mig men det går inte, går inte, går inte. Jag vill gråta för att jag inte vill att människor ska kunna vara så, att man ser på dem att de tycker om att se andra bli nervösa eller rädda. Jag vill inte att det ska vara möjligt för våra mjuka, fina, söta, luddiga och genomsnälla själar som ju en gång kommit från ett barn. Det är ingen utveckling, det är ingen evolution. Att skapa obehag, och veta precis hur man trycker ner, stampar på och gör en person mindre än vad den redan är. Mitt hopp, som jag faktiskt har och som ibland försvinner men ändå växer, läggs på is och jag är rädd att det kommer att bli en lika blöt fläck som jag blir i närheten av de där männen. Testosteron, stolthet och en fetisch för överläge. Jag vill dö när jag träffar dem. Jag vill döda dem när jag träffar dem. Fast mest av allt vill jag gråta.
Den här dagen vill jag bara gråta.
Om ni vill läsa något mer om något som får mig att tappa hoppet.
LITTLE BOXES ON THE HILL SIDE
Jag önskar att jag inte var en sådan brud. Jag har alltid haft feminismen i bakhuvudet, vad som än var ämnet, så har jag alltid haft "genusperspektivet". Jag läste om lärare som sa "men det är för att han tycker om dig" när man blev ryckt i flätan, innan det faktiskt hände mig. Jag läste "Under det rosa täcket" och googlade Simone de Beauvoir när pojkarna i min klass stod 20 stycken runt en dator och kollade på mjukporr på skoldatorerna när det egentligen var "uterast". Jag hade långt hår men pajade det genom att färga en stor del av det rött och ibland blått. Jag ville diskutera politik i klassrummet men de enda som gjorde det var min lärare och en lite konstig kille i klassen (som jag nu förstått hade rätt kommunistiska åsikter, vi var tolv år). Så jag vågade inte riktigt, men jag satt och lyssnade på dem, när resten av klassen stod runt datorerna och kollade på mjukporr. Tjejerna sprang dit och sedan därifrån och skrattade och var arga om vart annat. Fnitterförsvar. I högstadiet var det demonstrationer och kvinnokamp och alla män är potentiella våldtäktsmän och dåliga rim: svarta och vita, tillsammans mot de rika. Tjejer som hånglade med tjejer och jag undrar fortfarande varför det kändes som att alla var lesbiska på SUFs första maj-möten men att man inte skådade en bög på långa vägar. Man var visste massor om könsroller, men endast om de manliga, bara när de handlade om Barbie så tänkte man på de kvinnliga. Jag är inte så mycket äldre nu men jag tror att jag har mer perspektiv nu, ser på alla sidor och har därmed blivit neutral. Eller inte neutral kanske, rädd för att argumentera för bara en sida. Jag hatar människor som inte kan, som pratar mycket men ändå så lite, som att de inte lyssnar på sig själva. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän och det finns nästan fler kvinnliga könsroller än manliga. Som vi själva underhåller dygnet runt. Men jag är fortfarande feminist, väldigt mycket så. Ibland kan jag inte hålla mig för skratt för att allt är så jävla skrattretande. Jag kan inte hålla mig från ett uppgivet skratt. Lägre löner, sexuella trakasserier, den kommersiella "mjukporren", osvosvosv. Men ändå så är jag en sådan jävla brud själv.
Jag kommer ihåg vad han hade på sig första gången vi sågs, även om jag inte kan komma på att jag någonsin har gjort det förut. Jag vet exakt hur han luktar, som kommer i små pustar från andra sidan bordet när han gestikulerar. Jag tycker att han oftast inte har de snyggaste skorna, det tänker jag bara på för att F gör det. F tycker att skor är viktigt. Men hans skor är inte hemska, bara vanliga. Hans fina händer. Jag vet hur hans rum såg ut i somras, jag kommer ihåg hans lilla säng. Den halvgräsliga inredningen i resten av lägenheten. Den lilla pation med den vissna palmen. Och jag kommer ihåg hur det var. Och eftersom jag är brudig så kan jag inte sluta tänka på det heller. Det suger. För jag villvillvill, men nejnejnej, det kommer inte hända. Istället rann det ut i vänskap och jag bölar, kanske inte varje, men varannan (okej mer än så), gång vi setts. Jag blir knäpp, köper svindyra klockor fast jag inte har råd med mat, slutar bry mig om att jag inte har råd med mat, gråter och skrattar på samma gång, går jättelångt i regn med tygskor, funderar på att söka jobb på en bar (nästa gång kommer det att hända), drömmer feberdrömmar, blir oprofessionell på jobbet och börjar prata om betydligt mer personliga saker än vädret med kunder som bara blir obekväma och med avslut då man bara avbryter varann och allt blir konstigare. Jag fylls med töntigt hopp och "möjliga" framtidsplaner när han pratar om Sverige. Jag skäms som jag aldrig skämts förut när han skäller på mig för att jag är på semester här. Att jag inte gör något vettigt. Äta, jobba, sova, dricka öl. Vilket liv va.
Jag funderar på om det är bara jag som har roligt när vi ses, fast jag tror ändå att han tycker att jag är lite rolig ibland. För vi skrattar och skämtar och så. Och jag funderar på om hans vänner då är mycket roligare än mig. Om jag inte är så rolig som hans andra "brudar" eller något. Som gör att jag var okej för ett tag men inte nu, för nu har jag blivit tråkigare än hans andra vänner. Jag vet att jag är brudig och jag försöker att inte vara det. Men det går inte när man är knäpp. Så jag är helt enkelt körd. Jag har aldrig varit så här körd i hela mitt lilla töntliv. Men nu jävlar ska det lidas. Antingen så släpper jag bomben, som D tycker, eller så lider jag i tystnad för att jag fortfarande får umgås med honom. Självdestruktivt men som jag tycker, eller jag vet inte.
Jag är galen och knäpp och galen och förälskad like hell. Jag känner mig som ett monster. Och det blir inte bättre av att jag är den enda som (teoretiskt sätt i alla fall) inte har sällskap på nätterna i mitt hem. Okej då, det gör faktiskt inte så mycket egentligen, killarna är söta allihop. Men ändå.
När jag läser igenom det jag precis skrivit så mår jag lite illa av mig själv. Jag vill vara hård och lycklig och självständig, som kvinnorna i Sagans romaner. Som säger till tråkiga män att ta djupa andetag för att det luktar vår ute. Som flörtar hela nätter och sedan säger artigt hejdå vid dörren. Tjaråå helt enkelt. Vore fint, romantiskt och fint. Och säkert nyttigt också. Veta vad man vill och är och det andra är inte viktigt. Jag går istället hand i hand med någon kort spanjack som jag inte kommer ihåg, väljer tjafs och gråter. Inte så stabil just nu. Jag tänker bara på att jag vill sticka in näsan vid hans hals.
Jävla skit.
Jag funderar på om jag är rotlös nu. Om jag någonsin kommer att nöja mig med götet mer än i semesterintervall. Om jag är dömd till the highway. Tvek. Men lite så, jag vill inte åka hem. Jag har inget att göra hemma. Men jag vill nog inte vara här så länge till heller. Jag lär mig inget och lever i tråkigaste rutinen. Det som är bra är att alla tråkiga saker man gör här är lite roligare än om man skulle göra det hemma. Att man träffar nya människor som inte känner och vet massa saker om ens andra vänner eller om en själv. Och solen skiner och havet är väldigt nära. Även nu när det regnar ibland och blåser ibland så är det fan det bästa med den här stan. Horisonten. Och att jag tänker bada innan första mars. Med reservation för oförutsedda händelser. Typ att jag dör av heartache. Eller att klockan ringer 05.30 en gång för mycket.
Jag skulle skriva om döden också, men det är för svårt. Men jag har funderat. På sociala regler och att de ligger över allt, över alla trauman, över alla döda barn och föräldrar, över krig och tsunamis, jordbävningar och "terrorattacker" (går fortfarande inte med på att det är ett riktigt ord). Att man ska behöva uppföra sig när man är lider. Man begravde min pappas bästa vän förra fredagen. Jag grät på jobbet. Så att den där white trash-mamman vid skrivbordet bredvid blev alldeles nervös. Jag hatar att de har glasskärmar ovanför skrivborden. Eller i alla fall då. Annars så förbättrar ju det ”arbetsmiljön”. Det är mer än vad man kan säga om den vidriga heltäckningsmattan.
Jag tror inte att jag kommer så långt i det här ämnet. Jag har massor i huvudet, men det är nog inte klar än. Jag tror att jag började tänka på det för att det är så lika (eller vad fan vet jag egentligen), döden och den här tonårsförstörelsen alltså. Eller kanske inte lika, men likheter finns det. Känslor som gör en knäpp, så att man inte vet vad man ska ta sig till. Inte veta vad man ska göra av sin kropp, sina händer och sina svidande ögon. Och blickarna utifrån sin lilla bubbla. Så när jag är klar med mitt processande så kommer det så klart hamna här.
Nu är jag ensam hemma, har knappt träffat mina sambos på två dagar, de jobbar sent och jag tidigt. Det kliar som fan i min hals, och det enda jag vill göra är att sova i 10 timmar i sträck. Och dricka kaffe utan att behöva det. Och slippa somna efter en clara (pinsamt). Skateboardljud från gatan och grannarna i trappen, annars bara ett lite för högljutt kylskåp. Förhoppning att det inte ska vara kö på jobbet så att jag slipper jobba. Inte palla disken. Jag har köpt en rosa tekopp men jag måste diska den. Funderar också på om man kan göra knäckebrödsmackor dagen innan så att man slipper GÖRA på morgonen klockan 05.30. Fast där gick nog gränsen. Mjukt och äckligt. Jag åt en banan idag också, jag har inte ätit en banan på, jag lovar, 3 år. Inte bara så där. Men just idag blev jag sugen.
Okej, det här var dillet för att stryka över allvaret och ångesten tidigare. Hoppas att det lyckades. Klockan är nu 20.15 och om jag går o lägger mig nu så kommer jag ändå inte få sova 10 timmar. Jag är som sagt körd. Save me helgen.
LAMBRUSCO
Idag innan jobbet så tog jag en liten prommenad innan jobbet, jag är så försoffad så jag
kände att luft var en bra grej. BCN är lite mulet idag, precis när jag gick ut genom porten
så duggade det lite, men det slutade snart. Jag tror att F hade snott mitt fina
leopardparaply, jag letade men jag hittade bara ett lite visset och kvarglömt svart. Det
behövdes som tur var inte. Gick ner till hamnen och tittade på turistande par och grått
vatten med bensinskimringar på. Linbanan som går över vattnet var nästan tom och samma sak
med las golondrinas, båtarna som visar upp Vila olympic som stadsborna är så stolta över.
Innan världsutställningen så var "stranden" en stenig soptip, men sedan så importerades
massa sand från Brasilien eller hur det var, och nu är det ett paradis för feta tyskar. Även
jag älskar det, inte för stranden, men att havet ligger 20 mins promenad från min säng.
Bästa afterworken. slår öl och rökluktande kläder. Jag längtar så himla mycket efter
sommaren, och jag tror att den kommer snart. Eller så fort jag ser minsta tecken så kommer
jag att ligga där och "steka".
En grej till, jag hittade en båt som är till salu, och jag vill verkligen, verkligen ha den.
Den är nu ett B&B och heter willow-något. Een jättestor skuta (ingen aning egentligen vad
skuta är, är inte så inne i båttugget om man säger, men det är en sooort båt i alla fall),
från typ 40-50tal. Med rosmarinplantor på däck, och kläder som hänger på tork på diverse
tampar. Sjuktromantiskt. Om den ligger kvar när det börjar bli varmt så ska jag lära känna
de som har den, kanske bli kär och gifta mig med ägaren. hoppashoppashoppas. eh.
Sitter på jobbet och drömmer mig bort nu när det för en gångs skull inte är någon kö. Jag
älskar när det inte är någon kö, då kan man läsa, dilla, fylla i töntiga lunarstormmallar
typ "när grät du senast?" och "är du oskuld?", skrika vulgariteter över hela kontoret och
hoppas att det ej piper till i headsetet precis då. Ibland tycker jag typ om att jobba i ett
stort kontorslandskap tack vare alla intriger. Att man kan titta på folk som hånglade plakat
i helgen, blickar ner i marken, spirande kärlek, spirande kåthet, spirande desperathet, och
slagsmål framför allt. På mina 7 månader här så har jag bevittnat 3 slagsmål. På arbetstid.
Älskar det. Speciellt när man sitter i samtal med en 95-årig tant som ska byta antennsladd.
När jag åkt hem för jul så fick jag också nys om att det hade varit det största dramat ever
på julfesten, någon hade slagit ner tomten, en liten söt, oskyldig katalan! Och sedan hade
vår platschef och personalansvarige slagits också. En av dem har fru och två små barn.
Älskar det. Vuxna människor liksom.
Sedan blir jag alltid utskälld av katalanerna i kontoret bredvid för att jag alltid glömmer
att stänga dörren mellan kontoren ordentligt. Ganska jobbigt att bli utskälld på katalanska.
Jobbigare att bli utskälld av den 70-talist killen från Stockholm som jag pratade med
förut. Han var verkligen ond. I vanliga fall så säger de alltid "jag vet att det inte är
ditt fel, men.." innan de börjar skrika. Men den här killen skrek "MEN FIXA DET DÅ, DET HÄR
ÄR JU FAAAAAN DITT FEL!!", snacka om psykisk påfrestning att försöka veja för det. Eh, men
jag fick kaffe och pratade lite med den spanska tanten på baren nedanför så att pulsen gick
ner igen. Ibland känns det som att jag är någon sorts jourhavande kompis för folk som bara
behöver klaga. Och dessutom hade jag fan aldrig ringt in till en kundtjänst och börjat med
att skrika. Lite socialkompetens har man väl ändå, så att man vet att ingen människa har
lust att hjälpa en människa som aldrig slutar skrika. Logiken finns ju där.
Nej, nog med det, tråkigt. Varje kväll vi går hem från jobbet så pratar vi om jobbet, när vi
går ut så tar det några timmar innan det jobbrelaterade ämnena tar slut. Vi är junkies och
jag gillar det icke. Dock finns det MÅNGA roliga historier. Men nog om det som sagt ja.
Jag längtar som sagt till sommarn och till sangria på stranden och "quieres coco?" och
saltränder, och sandstränder i förorterna, de som är lite tommare och med så mycket bättre
luft. Ibland luktar det till och med tall, skog, något som jag saknar något fruktansvärt. Landet, djur och träd och havet. Essentiellt för en liten asfaltsblomma som mig.
Detta skriver jag medan jag gör en fabriksåterställning med en italienare från Göteborg, han gillar sina sladdar, vill inte dra ut någon av dem.
Jag längtar till helger i solen, på uteserveringar med juice, att öppna fönsterluckorna på
morgonen och verkligen, verkligen bli bländad, och få ont i huvudet av ljuset om man druckit
kvällen innan. ATT GÅ HEM PÅ NATTEN NÄR DET HAR BLIVIT LJUST! JAG LÄNGTAR!
Lite längtar jag också tills ikväll när vi ska till favvorestaurangen och äta tapas och
dricka vin. Fast jag egentligen verkligen, verkligen inte har råd. Jag har 20 euro på kontot och 11,54 i plånboken och den är den 4/2, nästa gång jag får lön är 1/3. Jag är redan död så jag kan lika gärna drick vin. Eh. Den restaurangen har förövrigt världens godaste vin. Helt ekologiskt och helt enkelt underbart. Gött sätt att vara körd på.
"Det är coolt att göra slut" var en lite freudiansk felhörning jag råka göra förut. Meningen var egentligen "Det är coolt att kunna göra slut" när jag och J pratade om våran vän som jag är redigt stolt över. För att hon är duktig och gjorde precis vad som vad rätt just nu.
Nu ska jag snart gå o lägga mig för att jag ska gå upp imorn för att jag ska kunna gå o lägga mig tidigt imorn, för att jag ska kunna gå upp tidigt på lördag för att jag ska jobba. Härligt.
I nästa inlägg så ska jag prata om döden. Det ni.