HINTED

Den första hade sjuk mjukt hår och var det sötaste. Han sa att han gillade min röst. En komplimang som jag varken före eller efter det fått. Det var fest och jag var jätteung, så ung så att jag inte kommer ihåg allt som hände då. Vad jag gjorde och vem jag var. Jag gjorde dumma grejer och hade ett bekräftelsebehov större än mitt eget ego (samma som idag, bara att nu finns där också lite behärskning med i bilden), och varje gång jag gjorde dumma grejer så fikade vi på stammis-caféet och la ut de dumma sakerna och ångesten eller ibland försvaret rätt ner på bordet för långdragen analys. Han blev också så klart utsatt för det. Det var fester hela tiden och på dem fanns det mycket och många ursäkter för att komma undan dumma grejer. Men en dag så var det inte fest. Och jag träffade honom, när vi inte var på fest och när vi inte var i skolan. Jag blev följd hem och jag pajade allt. Jag tror att jag grät. Men som sagt var jag så ung och kommer inte ihåg, det kan vara efterkonstruktion. Jag pajade det för att jag var feg. Inbillade mig för att det var för att jag ej ”kände” rätt. Men vad fan, jag var jätteung och jag tror att man lurar sig ännu mer då än nu. Men jag pajade det. Sedan blev vi vänner, men jag har fortfarande lite dåligt samvete ibland.

 

Den andra tyckte ingen om. Vi träffades på valborgskvällen i en kyrka. Jag tyckte att han var charmig på grund av han visste allt. Även om han inte gjorde det, vilket jag kom på mycket senare. Sockersöt i alla fall. Fortfarande är minnet suddigt, men jag kommer ihåg att han spelade piano och att jag egentligen bara ville hångla. Sedan fick jag höra från någons kompis kompis att han inte riktigt såg på mig som jag ville. Jag blev ”dumpad” vid havet i ösregn. Efter det kom jag på att han ej visste allt, jag kom också på att han nog var ett stort fan av dramatik. Egentligen var det inte så farligt. Han ville ha storslagenhet (regn/piano) och jag ville hångla. Men det ösregnade och jag satt på en bänk på ett torg och struntade i att det ösregnade och så tror jag att jag blev stött på av en uteliggare och jag grät och sedan att jag blev riktigt räddad av en fin vän som jag inte tror att jag hade förväntat mig det av.

 

Den tredje hade stort lockigt hår och vi hängde en del i Slottsskogen för att det var sommar. Jag kommer ihåg att det var ett stort bål en kväll, och att det var ganska kallt. Han var musiker som många av de andra, och det är han fortfarande, till skillnad från många av de andra. Lite hippie-aktig liksom, och väldigt snäll. Och blyg som jag. Vilket ju inte var så lyckat. Jag tror att det mest var någon sorts besatthet, eller kanske något att hålla sig sysselsatt med när "alla andra" också var förälskade. Under den tiden så träffade jag också en kort fling. En fix idé från min sida, för att alla andra... Och det var alltid fest som sagt. Han var väldigt dryg, bra självförtroende trodde vi då men nu i efterhand vet man ju bättre. Nästan elak ibland, så att jag var nervös hela tiden. Nyttigt, verkligen. Sedan hade vi tv-kvällar. Tittade på olika serier, mest OC, och bakade kladdkaka som nästan aldrig hann bli kaka utan stannade som kladd. Ibland i folks hår och på kläder. En gång slog vi till på muffins och det hamnade diskmedel i halva smeten. Och vi var ett gäng, och det var alltid någon som fnittrade blygt eller som råkade nudda någons hand. Fortfarande innehållande mycket bekräftelsebehov.

 

Sedan träffade jag en fjärde, som jag behandlade dåligt för att jag inte kan hantera att
göra människor ledsna. Jag bara svamlade bort viktiga saker med oviktiga saker och undvek. Fast det borde finnas en gräns, jag har fortfarande dåligt samvete för det också. Han hade och har fortfarande stort lockigt hår och det finns fina bilder på oss. Fin dialekt och lite äldre och lite bättre än mig, spelade och spelar i band. Typ coolt. En gång på en klubb så lyfte han upp mig högt i luften, det var verkligen fint. Det var mycket klubbdimmor, falska leg och sprit. Och bekräftelsebehov. Det är nog den killen som jag ärligt kan säga att jag önskar all lycka i världen till. För att han verkligen förtjänar det och för att jag har känt honom så länge och fortfarande inte hittat några dåliga sidor. Klichéerna bara regnar här bortifrån, men ja, det är sant. Han har drömmar också, sådana drömmar som jag kan godkända även med min otäcka elitistiska sida som viskar ord som intellektualitet och ambition. Tråkord. Än en gång så önskar man att man kunde kontrollera känslor.

 

Någon gång mitt emellan allt detta så träffade jag han som får bli nummer 5. Han var rödhårig och ny och var lite häftig för att han var ny. Kändes äldre. Det går egentligen inte att sammanfatta för att det har hänt så mycket. Jag var kär/besatt ganska länge innan jag glömde, sedan kom han tillbaka och vi stod i min hall och jag grät jättemycket för att jag nästan hade lyckats glömma men han undrade om vi skulle vara med varandra ändå. Och på den vägen gick det och jag var kär och ibland grät jag, i slutet grät jag väldigt mycket. Så mycket att jag blev rädd för mig själv, det blev så fysiskt och jag kunde inte sluta. Och det handlade inte om att vi skulle göra slut, utan för att det skulle ta slut på grund av jorden har två sidor och vi var på varsin av de sidorna. Sedan var vi tillsammans men ändå inte och det blev konstigt och jag mådde åt helvete först och gjorde mer dumma grejer och kanske till och med gick vidare, efter många om och men. Men innan det var det sommar och vi hängde på en båt och i parker och lite överallt. Det var grymt. Jag skrev jättemycket, och mycket det jag skrev blev senare tryckt mellan pärmar med en solnedgång och en telefonstolpe på (som man förövrigt kan köpa av mig för 50 spänn!!!!! Eh.). Han skrev också, eller hade i alla fall gjort och jag älskade och älskar fortfarande det han skrev. Efter det så har jag alltid velat lära mig att rimma. Bra sammanfattning va? Som sagt, det är för mycket. Mestadels väldigt bra saker.

Efter det så träffade jag en sjätte man. Ännu en med fin dialekt och det var väldigt skönt att han inte var från stan. Lite hemligt och utan drama. Jag såg hans stickade tröja över dansgolvet på en klubb och var glad och lite full och tyckte att han var söt. Så vi pratade och pratade. Jag var egentligen där med en vän och vi skulle hänga hela kvällen, men hon började prata med någon tråkig så att jag skulle få prata med min nyfunna. Cred till henne. Han lyssnade på Bob Hund och det sammanfattar på något sätt. Hallgolv och jag gick hem med klackarna i handen. Spårvagnar mitt i sommarhettan och klibbigheten i luften. Bra grej. Jag trivdes och han är snäll, har fina ögon och är intresserad. Han går i Js klass numer och de är vänner, och de skulle komma till min nya stad också, men saker kom i vägen. Synd tycker jag. Vi klickade första kvällen och har klickat sedan dess.

Sedan träffade jag en sjunde lite och det var kul då men det var mycket saker med det som inte var okej. Mycket saker som var hemligt och som var bakom ryggar. Jag trodde verkligen att en av mina vänner skulle döda mig när jag berättade, men hon skrek bara högt så att det ekade över hela Linnégatan. Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det, det slutade så surt alldeles för lång tid efteråt. Men det var ju bra ett tag. Hans mamma var väldigt fin också, hon odlade mandelpotatis i plastpåsar på balkongen och åkte till Azorerna för att kolla på fyrar. Typ så.

Sist men inte minst har vi nummer 8, som jag redan har skrivit om i miljoner tecken. Spanjoren som jag dör för, fortfarande och hela tiden. Det var grymt i veckor, nästan månader och sedan rann det ut i sanden, precis som min livsglädje. Eller nja, kanske inte riktigt hehe, men ja, det var jävligt jobbigt. Är fortfarande ibland. Jag har aldrig känt så där innan, jag har aldrig dött så många gånger för en person. Jag har gråtit själv och jag har gråtit med alla jag känner, i duschen, i solen, på jobbet, på afterwork bland massa folk från jobbet som jag inte känner och så vidare i oändlighet. Jag tror att det är lugnt nu kanske, men om jag träffar honom så skulle jag dö igen. Jag vill beskriva honom med superlativ men det går inte, det är inte okej och det är klichéer, dessutom är det LITE självdestruktivt. Han är för gammal också, 6, nästan 7 år äldre. Bortförklarabortförklara. Men i alla fall, det är lugnt och snart flyttar jag härifrån och då är det mer lugnt. Även om det typ skulle kunna hända att jag stötte på honom i Göteborg någon gång, och ändå få hjärtattack. Bara för att han är killen som alltid kommer att dyka upp. Det sjuka är att han inte ens vet om det.

Vad jag har lärt mig av det här är... SKOJA! Eh.

Pratade med en av mina roomies om det här för några dagar sedan, om att vi dras till störiga killar. Killar med alldeles för mycket självförtroende som man egentligen inte bryr sig om. När jag träffar sådana så blir jag rolig och "djärv" (töntigaste ordet), jag vågar säga och berätta saker som jag inte annars vågar. Jag är inte intresserad av sådan killar men jag dras till dem för att de gör mig rolig. Rolig och djärv. Och de brukar tycka om mig också. One way love. Eller något. Det är ju surt att de människor man faktiskt är intresserad av inte gör en rolig.

Jag ska åka hem snart, det ska bli riktigt skönt. Jag har sommar här nu och om en månad när jag är i Sverige så kommer det att vara vår fortfarande. Och sedan, efter fem dagar, så får jag åka tillbaka till 40-gradig värme. Det bästa som finns.

 

Nej men, jag skulle nog faktiskt vilja skriva att jag har lärt mig något av det ovan. Men det är inte så mycket. Jag har lärt mig vad jag inte vill vara. Jag vill inte vara nervös så att jag pajar allt, när det börjar bli jobbigt så vill jag tänka ”slåss” istället för det andra, ack så förstörande alternativet. Jag vill kunna vara lugn, så lugn så att alla i min närhet också blir lugna och att allt bara blir harmoniskt och gött. Jag vill inte vara så pass nedvärderande på mig själv att jag inte kan lita på vad jag säger eller vad andra säger till mig. Jag vill inte vara den som ger upp eller som gråter på after worken. Jag vill inte vara den som gör dumma grejer för att jag är ENSAM och har druckit för mycket vin. Jag vill kunna göra dumma grejer utan att kalla dem dumma grejer efteråt. Jag vill kunna titta på de viktiga människorna ovan och känna att jag kanske förtjänade i alla fall någon eller några av dem. Men det är på väg. Med självinsikt måste väl också förändrig kunna komma. Jag är SÅ glad att jag känner alla de jag känner, för att (nästan) alla jag känner är grymma. Och ibland, eller i alla fall de störiga av dem, kanske faktiskt tycker att jag är lite grym också.

Utanför mitt gym så finns det en park där det växer massor med akacia-träd, sådana taggiga med vita blommor som verkligen luktar sjukt gott. Och idag när jag gick förbi ett av dem så satt där 3 stycken papegojor, stora knallgröna med orangea huvuden. Och papegojor låter lite konstigt, de typ knarrar argt. Hmm. Nu sitter jag och lyssnar på Supertramp igen och är SÅ glad för att jag har helg nu i två dagar. Då jag ska bränna min hud lite till. Och kanske bada i Medelhavet igen.  Äta den där glittriga magnum-glassen. Jävligt bra dagar ska det bli. Idag skulle jag vara snäll mot F och laga mat åt henne när hon själv inte hann. Men hon hade köpt någon sorts " soya chunks" som smakade hundmat, och för att döda hundmatssmaken så hällde jag på mängder med salsa picante. Vilket inte blev så lyckat. Jag är klen, det är dock en E och han dog lite också. Jag åt maten utblandad med 90% keso och då gick det TYP bra. Och jag är fan ändå EXTREMT bra på att laga mat. Idag föll också den illusionen. Jag vill ha öl men jag har inga pengar till öl. Det suger lite. Fast avgiftning kanske är en idé. Eller jag vet inte. SOL imorn iaf. WÖÖH.

Så där, ett mer peppat inlägg. Kanske. Det brukar bli så att jag säger det och sedan slutar det ändå lika krasst som vanligt. Fast denna gång ska jag försöka. Vi jobbar numera, eller som sagt, försöker att jobba enligt attraktionslagen. Om du är peppad så blir folk om kring dig också peppade. Om du är sur så blir andra sura, vilket man så klart ska undvika. Om vi klarar det så blir det en utvärdering om några veckor. Haha kanske.

 

Det känns inte som att jag har flyttat hemifrån. Det känns som att jag är på en väldigt lång semester. Att man till slut fick det där evighetslånga sommarlovet. Detta är endast i två aspekter: tids/rum-uppfattning och total frånvaro av utmaning. Det känns inte som att jag är i något exotisk land, det känns inte som att jag gör saker som jag inte kunde ha gjort hemma (förutom att ligga på stranden i mars kanske) och det känns inte som att jag utmanas här mer än vad jag skulle gjort om jag bott hemma och fortsatt att plugga, kanske snarare tvärtom.

Men något måste ju ha hänt. Jag har bott här i 10 månader nu, bott med vänner, tjänat egna pengar och försörjt mig själv. Jag har handlat mat, planerat (typ eh…) budgetar och samordnat organisation av ett hem, med folk som är lika vana vid att bo med sina föräldrar som jag är. Men det är fortfarande enkelt. Jag ville lära mig spanska, se det riktiga Spanien och skaffa massa spanska vänner. Istället har jag inte lärt mig mer spanska än vad som krävs på restaurang eller på saluhallen, jag har sett mycket av Barcelona men jag har inte hittat något som faktiskt är genuint med staden (mer än att den kanske är genuint icke-genuin) och jag har inte fått en enda spansk vän. Den enda spanjoren som jag kan säga att jag känner har jag numera dumma känslor för, vilket ju inte är helt funktionellt om man säger så. De andra spanjorerna jag träffat har snabbt försvunnit. Påfylld telefonbok utan nytta. Däremot har jag hittat massor av grymma människor som jag är jätteglad att jag träffat, och jag har nu platser att sova över på i ganska många delar av Sverige. Men ändå.

 

I alla fall, jag börjar bli trött på nostalgin, på sammanfattningar och på ”allmänna uppfattningar”. Idag har det regnat, i helgen var det 25 grader men jag jobbade. Men jag gick i alla fall, när jag gick från jobbet så hade jag först varit tvungen att springa in på toan och dra av mig strumpbyxorna. Nästa fasbyte är när jag slipper ta på mig dem på morgonen innan jobbet. Imorgon så måste det vara fint väder, eftersom att jag är ledig. Jag ska hänga på stranden även om det regnar. För att bevisa att det måste vara fint väder. Eller nåt. (Attraktionslagattraktionslagattraktionslag).

 

Jag har sökt till högskola, spanska, grundkurs, heltid och på distans. Vilket innebär vart som helst. Mina päron blev lite tjuriga. Eller kanske mer ledsna, och oroliga för att min syster ska vara ensam. Men Sverige, nej, inte så sugen. Vill liksom hellre svettas tills i november. Och spanska vill jag lära mig. Eller snarare måste. Om jag inte lär mig det nu så kommer det fan aldrig hända. Och om det händer nu så kanske jag till slut kan åka till Latinamerika och kajka runt. Hitta en vän och flytta. Äta tropisk frukt och bli brunare än aldrig förr. Nu är jag bara turist. Jag vill bli engagerad och en av någonting.

 

Paus för sovande, återkommer imorn.

 

Det regnar nästan idag också. Det suger ju eftersom jag varit ledig idag med. Men jaja, man vet ju innerst inne att det kommer. 40 grader i skuggan, och att man då kommer att klaga för att det är för varmt (men vi har faktiskt ingen AC, så det kommer att bli hårt… men mest nice). Det enda jag har gjort idag är att tränat. Jag har så mycket träningsvärk från förra gången så att det kändes som att hänga i en mangel så fort jag rörde på mig. Dessutom har rullbanden på mitt gym en tendens att höjas, så att man alltså springer i uppförsbacke hela tiden. Döden. Och alla hunkar runt omkring en, eller det finns hunkar och sedan finns det latinamerikanska hunkar som är tatuerade som ligamedlemmar. Jag passar inte RIKTIGT in. Men det är gött ibland, när man inte känner sig som  om man hänger i en mangel.

 

Idag kommer en vän till F och på måndag så kommer AGNES! Det ska bli så himla roligt, jag har saknat henne och det känns som att hon fattas här i stan. Fast egentligen drog hon sig väl tillbaka i tid, nu när vi andra bara är kvar för enkelhetens skull.

 

Jag funderar på flytta till Madrid. Men även denna gång så kan jag vara för feg för att göra det själv. Jag är så jävla klen och vågar verkligen inte. Steg för steg. Och Madrid är i alla fall lite läskigare än här, kräver förhoppningsvis lite mer mod och självständighet. Spanskan känns också jobbig, för att det är ett sådant stort projekt. Som att jag inte kommer att vara nöjd förrän jag kan eller i alla fall lagt allt mitt krut på att försöka kunna. Samtidigt som det är en kunskap som är svår att underhålla i Sverige, om jag ska kunna så måste jag tvingas att kunna, eller snarare behöva kunna för att överleva. Klart man lär sig då. Det jag ska göra är att plugga den första grundkursen och vi får väl se hur långt det tar mig.

 

Jag är orolig för två av mina sambosar. En har konstant blodsockerfall, påminner om min syster som i en sekund håller på att ta livet av alla runt omkring, men så fort hon får i sig mat så blir hon gladhög. Det sista där låter väl trevligt, men det är nog inte så nyttigt. Och det är svårt att veta hur man ska hantera det. Den andra har kärleksproblem, problem som inte skulle funnits där om det inte var något STORT fel på killen som utlöser dem. Inte helt okej faktiskt, ingen sårar mina vänner på ett sätt som är så INTE OKEJ. Han är fan knäpp, har hela sitt rum full med djur och ”förstör hela charmen med Tofsen”, helt enkelt han förtjänar inte min vän. Men det hjälper ju liksom inte, det förstår man ju. Det spelar ingen roll hur surt det varit, hur knäpp eller korkad han är eller hur många exotiska djur han tar hand om, det gör fortfarande helvetes ont. Innan jag kom hit så hade jag nog inte känt hur ont det kan göra. Hugget liksom. Och varje gång så förtjänas det inte.

 

Det där med karma är ju ett skämt.

 

Jag tror att jag mår bra nu. Jag är uttråkad och ganska rädd, men känner ändå att det är ganska lugnt. Jag är ensam och mitt bekräftelsebehov växer sig alldeles för gigantiskt vilket gör att gör korkade saker men jag blir inte dömd för det (mer än av mig själv). Tror jag i alla fall. Jag tänker fortfarande på mina dumma känslor men frånvaro visar sig inte vara det mest smärtsamma som finns. Däremot är ett plötsligt uppdykande det som troligast skulle trycka ner mig igen. Jag är muy tranquillo. För tillfället är det mesta lugnt. Sommarn kommer snart och jag kommer att bli brun. Om en månad så åker jag hem i några dagar och till dess så borde mitt liv vara lite mer uppstyrt. Och då är det ju ännu mer lugnt och då kan jag nästan känna slutet på tunneln. Så det är lugnt.

Jag tycker så mycket om tjejerna jag bor med, och jag tycker om de två killarna som smiter ut ur två av tjejernas sovrum på mornarna och jag tycker om deras vänner. Jag har nästan ett nytt ”gäng”. Som man hade för länge sedan, och nu då tydligen har igen. Man lagar mat, städar och gör planer tillsammans och det är som det ska vara. Skrattar och gråter, längtar och bryter ihop, pratar om viktiga saker. Allt väldigt bokstavligt. Även om det inte känns så nu så kommer jag nog att komma ihåg det här som en bra tid om 20 år.

 

Det här var allt för denna gång för att jag är väldigt hungrig nu. Förövrigt så undrar jag så klart vem DraculaLover2000 är, någon som verkar rörd men också lite skum… Jag har detektivat lite och kommit fram till Madrid. Jag känner väl ingen i Madrid?