HINTED

Jag är nio år och har långa flätor. När jag gråter så kommer det stora pojkar och drar i dem. Min lärare säger att det är för att de tycker om mig, de vet bara inte hur de ska säga det. Jag vet att det inte är så, men jag torkar tårarna på tröjärmen och försöker att inte vara i vägen istället. Försöker att ta så liten plats som möjligt för att ingen ska se mig.

Jag inspireras av folk jag inte borde inspireras av, det blir för förutsägbart. Meningarna som bara är klichéer trillar ut genom mitt huvud, rinner ner på tangentbordet och förvandlas till kopiösa mängder ettor och nollor. Jag vet inte vart de kommer ifrån. Bara vart de hamnar, framme för alla att titta på, det känns dumt. Tänk om man ångrar sig. Det spelar ingen roll, de kommer aldrig försvinna.

Vi stod på skolgården och alla hade försvunnit. Klassen skulle på någon konsert långt borta och vi hade kommit lite försent, vi hade lekt i buskarna bakom skolan och glömt bort tiden. Skolgården var helt tom, och vi visste inte alls vad vi skulle göra. Hedvig ville gå ut på äventyr och gå utan för skolgården, jag var bara rädd och lessen. Jag kommer inte ihåg hur det slutade. Men det är ett av de där traumatiska barndomsupplevelserna. Amanda hur stor är skillnaden mellan 2 år och 8 månader och sen vi hade flätor och mycket mindre skostorlekar än idag?