bakfylle-terapi
Min kropp vill inte vara med idag. Jag mår illa. Jag vill inte må illa. Det är inte något som man vill göra på de första dagarna av sitt sommarlov. Då vill man åka ut till Saltholmen kanske, sola och bada, bara vara. Eller sitta vid kanalen typ vid Kungstorget och inte göra någonting. Inte vara hemma och få solsting så fort man kollar ut genom fönstret. Men nu ska jag inte klaga mer.
Det var en bra kväll igår. Jag var ute och gick med Emma (som är cool) och hade lite bakfylle-terapi. Jag var arg på en Calle och hon var tjurig i allmänhet, båda var lite bakfulla sådär. Vi gick omkring lite och var rastlösa, jag ville vara ute hela natten, sitta någonstans högt upp och titta på staden eller något. Bara göra något som man inte brukar göra. Lite busigt sådär. Vi försökte planera ut små planer som gick ut på att vi inte behövde gå hem, men alla gick åt helvete. Så vi gick hem till mig, sen ringde en annan Calle och sa att han hade mys, kom! Så när Emma skulle dra så drog jag också, hon hem och jag hem till en bror till Calles kompis. Alltså jag rymde hemifrån för att träffa en kille som jag inte känner så himla bra och sitta i en lägenhet där alla känner varann förutom jag och dricka folköl. Lite ironiskt. Men dom var trevliga och de hatade mig inte. Vi hade mys. En kille hade ståltråd i sin enda dreadlock och han var till och med yngre en mig, med tanke på att alla andra där var två år äldre, trodde jag. Men grejen var att alla var jätte sköna människor. Jag blev chockad.
I den flashiga lägenheten satt (låg) jag tills klockan var typ 7. Då drog jag, gick genom stan som var alldeles för ljus men lagom tyst. Jag gick och log. Och mina kära fäder hade inte märkt att jag inte var hemma, jag var värsta smidig.
Agnes i min gamla klass ringde för en stund sen. Hon är på Hultsfred och på Henrik Berggren spelningen. När han spelar What clowns are we så ringer hon mig och gråter. Jag har aldrig gillat den mannen men just det låten tycker jag faktiskt om ibland. Jag och Agge umgås typ aldrig men det kom hon tydligen ihåg. Jag blev så himla glad! Det kanske är lite sorgligt i alla fall att vi inte kommer gå i samma klass ändå. Jag har bara varit så glad för att jag slipper den sjuka jävla Nordhemsskolan. Har inte tänkt på alla folk jag kanske aldrig kommer att träffa mer, bara på allt jag kommer slippa. Så jag blev värsta rörd o grejer. Att hon tänkte på mig när hon hör den låten, är långt borta, är typ jätte full och dessutom gråter. Så himla sött. Det var som en konstig nostalgikänsla, jag vet inte egentligen. Men det var skönt att någon tänker på mig, även om det var förknippat med en Broder Daniel låt.
Au Revoir
Kommentarer
Trackback