HINTED

Jag vet inte om jag pallar vintern nu. Den kom för snabbt, man var inte i stan i fem dagar och då var det liksom kört. Snö och minus grader för hela slanten. Jag läste om ljusterapi i tidningen idag, man sitter i ett vitt rum med en väldigt massa olika lampor i en timme och sedan är man som ny. Den enda biverkningen är att man kan ha lite svårt att sova just natten efter. Skit samma. Ja tack.

För just nu tror jag inte att jag pallar kylan. Jag klarar inte av de där råa duggregnen som håller i sig i flera dagar, för att sedan övergå till ösregn för att sedan övergå till några dagar av bara gråhet och sedan övergå till duggregn igen. Sverige, Göteborg i ett nötskal. Jag pallar inte att tänka tillbaka på förra julen av mojitos, salsa och trevliga ansikten. Inte när man sitter där med sin släkt som försöker att hålla sig ifrån att inte förstöra den här julen också genom att bråka om oväsentliga saker. Jag kommer att längta till Fuji, och sen när julklapps pengarna kommit, sitta vid datorn och kolla billigaste resan till just Fuji. Eller egentligen bara vart som helst, med värme och en och annan palm. Jag pallar inte att trampa familjen på fötterna de dåliga dagarna, längta till stan och vännerna för att sen inse att dom inte har tid med en, de har fullt upp att trampa sin egen familj på fötterna. Jag pallar inte snö och glitter och grönt och rött och guld och julgranskulor och julklappar och jul och jul och jul. Och Jesus ( bara skrivet med stor bokstav för att jag hatar de vågiga röda linjerna i Word mer) och halleluja, även om man inte är kristen så måste man hålla på och dalta med kristendomen för att liksom förtjäna att få fira jul. Jag har så himla mycket som skramlar rumt i min hjärna just nu, jag vill inte vara här. Här är allting som det brukar och här är inget som det brukar. Ingenting av den gamla tryggheten finns kvar, det tar så lång tid att bygga en ny. Jag vill inte vara här, jag vill inte gå till skolan imorn, jag vill inte ha jul, jag vill inte ha en familj, jag vill inte städa, jag vill inte ha gamla minnen, jag vill inte fortsätta kämpa mot jag vet inte vad, jag vill inte åka till Fuji. Men frågan i mitt huvud dyker hela tiden upp, vad vill jag?

Jag vill kanske tillbaka till kritvita leenden, till vit sand och palmer som ser ut som de på vykorten. Till värme och solbrända ben, till platser där ingen känner en och ingen dömer en, till rött, gult, grönt och lukten av suspekt rök som väcker en på morgonen tillsammans med kolebriernas surr. Till solen, till solen, till solen. En annan livsuppfattning. Som att kunna sitta i en solstol en hel dag utan att vilja vara någon annanstans hellre. Till solen, till solen, till solen. Ett Cuba, ett Jamaica.