"Andante" by P. Tschaikowsky
Att en dikt av en människa i min ålder, "Pretto" viskar Micki i mitt öra, kan skapa så många frågor. Vems är den varma handen som lägger sig så tryggt på hennes skulderblad? Vems är orden som skapar ett permanent leende som varar hela dagar, hela nätter. Att det tog slut på hans bevåg spelar ingen roll, det är utanför mina öron det susar, rusar en massa svar förbi. Att jag inte kan urskilja ens ett av dom är till min nackdel, svammel faller ingen för. Det är mystik och djup som får folk att titta upp. De börjar längta efter att fånga, efter att få känna på mystiken med egna händer, fingertopparna som knappast får nudda förrän du kommer liite närmre bara. Men att ta ett steg tillbaka, låta de dolda orden smaka har jag aldrig klarat av. Kasta mig rätt in i den famn som står närmast och ser i alla fall lite intresserad ut, bara för att få lite värme i en kylig värld som denna. Att hålla munnar stängda, att låta blickar tala, är för mig bara något sorts film maner. Själv klart att jag inte är lika spännande i dagsljus som jag var där i den oupplysta publiken.
Och hon skriver poesi, hon har ett kroppsspråk som från början får en att rysa, men som senare bara påminner en om hur det var att frysa. Att inte ändra på ett vinnande koncept är ju en smart idé, men den är verkligen inte lika spännande att titta på. Men han verkade som att han gillar det, eller kanske snarare gillade det, nu är han aldrig där. Aldrig på samma plats två gånger. Att människan är så himla oförutsägbar gör ju allt så himla mycket mer spännande. Fan också. Kan du inte bara fatta att vi skulle kunna ha kul ihop, att våra idéer skulle bli större med näring i den andres. Att det skulle finnas en sorts flummig trygghet, man vet vart man har sig själv i ett samanhang i alla fall. Du skulle ge mig energi att göra det jag vill, hoppa, skutta, springa i kapp allt det jag tycker att jag missat. Jag skulle ge dig lugn, förmågan att sätta sig ner, titta in i personen mitt emots ögon, sluta virra, springa runt som ett yrt höns. Sluta stirra upp, ner, höger, vänster, lära sig att missa saker utan att världen går under. Att andas. Till slut tror jag att jag kommer att lära mig det.
Jag vet inte vad som händer i hans huvud, om han gör det spelar ingen roll. Om det är en roll blir jag besviken, då är det ingenting värt. Men jag tror att jag hade märkt det, att det skulle ha lyst igenom något svagt tillfälle. Om det är honom rakt igenom är det nog en liten del av en dröm.