HINTED

Det är inte meningen att det ska vara arty. Det ska inte vara särskilt smart eller intellektuellt. Det är bara det som kommer upp i den klump till hjärna som jag faktiskt inte tycker om för tillfället. Den bara är i vägen och förstör, med dumma slutsatser som gör så jävla ont när man upptäcker att dom är sanna. Även om man verkligen trodde på att verkligheten skulle vara lite bättre. Att i alla fall något skulle vara bättre än vad man tänkt sig. Med hjärnan som man inte tycker om. Det är inte meningen att det ska vara stiligt eller estetiskt korrekt. All skiten ska synas lika tydligt som gråheten i den här staden. Lika nedvärderande och deprimerande. Som om någon skulle skrika rakt upp i ansiktet på dig att Du är lika grå och trist som den här jävla hålan till stad! Även om man kanske vet att det inte är sant. Man kanske tänker någon gång, att jag kanske är lite rolig ändå. Och andra kanske tycker det också ibland. Och då kanske man börjar tycka om sig hjärna igen. Men reporna och hålen ska fortfarande synas, annars blir det ingen verklighet att titta på. Då blir allt fejk, och det är slutet. Där har man tagit ett stort kliv över den enda gränsen som fanns. Man kanske inte ens skymtade den i förbifarten.

Ibland vet jag inte så mycket vad jag pratar om. Min ord och meningar blir som en stafett, när jag läser den mening jag nyss har skrivit så får den en annan betydelse än vad jag tänkte från början. Då fortsätter jag på det spåret, sen ändras den betydelsen till något annat, och så håller det på. Så det är inte så konstigt att ingen förstår vad jag skriver om, eller om folk bara tror att jag skriver väldigt allmänt, när det egentligen är tvärtom. Det är så konkret så det blir konstigt. Jag vet inte. Fast och andra sidan är det nog mest för mig själv jag skriver, så det kanske inte gör så mycket. Men jag vill att folk ska förstå mig också.

Det finns aldrig bara två sidor, det finns en jävla massa fler. Det är bara att blunda.