HINTED

Rosa blomblad mot en tv-ruta fylld med kubansk son och flamenco sångare fyllda med uppgivenhet och olycklig kärlek. Rösten kvider lidande och pianistens händer ser ut som deras rätta plats var på ett par grova monsterarmar. Men de är snabba, och de skapar ljud som ger mig rysningar. Jag undrar om man måste vara gammal och utan hår, eller kanske bara kuban för att framkalla rysningar på människors ryggar, som mig. Att en viss sorts musik kan framkalla sådana minnen är skrämmande, jag vet inte om jag gillar det. Det blir svårt att kontrollera på det viset, tankarna flyger tillbaka med det där tretton timmars flyget med insektsmedelflaskor och tyska turister, till ett land där jag kom på mig själv att andas. Om det var bra eller inte har jag inte riktigt kommit fram till än, att längta tillbaka funkar ju inte heller. "Havanna är en stad att besöka, inte att bo i" sa någon känd snubbe, var det Hemingway? Men han hade rätt i alla fall. Nu när Fidel Castro inte ens kan lyfta sina lurviga för att titta på sitt folk som står i givakt på Plaza de la Revolucíon, då känns det som att det är kört. Vi kanske behöver ett Bahamas till, Bush gör det säkert i alla fall. Variation är alltid nyttigt. Så det är bara att ge plats för ännu ett Coca Cola-land, ett paradis för de som är uppvuxna med plast, men har aldrig haft några stora drömmar. Om andra sätt att leva på, att det kanske finns saker som inte går att köpa för pengar, att världen innefattar andra människor än just dig.
 

Inte för att jag tycker att det är rätt att det bara finns en sorts tandkräm i affärerna, jag tror att människorna klarar av att välja det dom tror är bäst för världen, för andra och för sig själva. Det finns ju en anledning till att folk stjäl små roddbåtar och försöker ro till Florida, att de försiktigt frågar oss om man kan tänka sig att låna ut sitt pass för att köpa kontantkort till mobilen med. Att folk flörtar, försöker få det till äktenskap, bara för att få komma ut ur landet. Att de flesta kubaner aldrig har varit utomlands, även om de velat och haft pengar. De är instängda på en liten bit av jorden med ett förlegat system, tanken kanske var god från början men det spelar ingen roll för Fidel, även när han ligger på operationsbordet och tänker "Det kanske är dags att ge upp nu…". Han kallar det fortfarande för planhushållning, kubanerna kallar det fängelse. Jag vill fortfarande tillbaka, till folkets leenden, till känslan av att jag aldrig sett det här förut, till stämningen av att revolutionen kanske inte bara är historia ändå.