HINTED

Om det hade varit fullmåne så hade känslan i min mage passat in, en bild från en sagobok. Med myrar, djupa skogar, svarta vatten och en stor gul fullmåne, och allt förändras. Som om allt kan hända de nätterna, fast de flesta sakerna inte är av god natur, utan någon sorts mörker som börjar leva. I min mage. I de där djupa skogarna.

När jag går hemåt, från vad som helst, bara på hemvägen, infinner sig den där känslan. Av att vilja gå ut till Röda Sten och bara sitta och titta ut över vattnet, kanske hoppas att det ska börja regna, för symbolikens skull. Gå i en skog och känna att man faktiskt inte är rädd. Bara vad som helst. Sen slutar det ändå alltid med att man ringer någon för att snacka om den här känslan med, fast man vet att den andra personen inte kommer att haka på, för att jag egentligen inte vet vad jag pratar om. Och så sitter man där igen och tittar på månen som inte är full och pratar om hur skolan var idag. Eller så måste man springa hem och bli utskälld av sina föräldrar för att man lite glömde bort tiden, man gick ju och tänkte. Ibland känns det som viktigare än "Du skulle vart hemma för..".

Det kanske hjälper om man börjar yla.