3106
Efter en spontan nattlig räd i en av denna annars så gråa stads oaser började filosoferandet om den högt stående moralen att frodas. Är jag fel och vem har rätt? Är det fel att trampa snett? På de hala trädens stammar som viker sig över vattnet är det inte så lätt att inte göra det. Trampa snett i alltså. Det tyckte i alla fall min vän, en gammal sådan men lika mycket asfalts-blomma nu som då, innan hon blev formad av den afrikanska solen och leendena på andra sidan. Att det är länge sedan nu är inte något vi kan känna, vi har lukterna och gångstilarna kvar på näthinnan och de är inte minnen, de är fortfarande vardag. Vingarna på min hand blev ifyllda av en som varit tyst i två veckor, men efter helgen vaknade till liv på grund av en speciell rödhåring. På något sätt känner jag igen det där. Fast bara efter att du först vänt på orden, att det tysta kommer först efteråt. Och det finns inget slut på det, vad jag ser.
I storstadsdjungeln fann vi våran tysthet i alla fall, även om det inte var långt borta från sjukhusens gulhet och dess taks långsamma förgiftning. Att inte få dricka vatten från en bäck när man vill det, då har en pusselbit försvunnit ifrån ett växande. De som inte vet texterna de sjunger kommer finna många skratt i det efter många år av magi och dramatik, att höra en sång och ha de flera år tidigare egenpåhittade orden i huvudet är ett skäl till en dragande känsla mot mungipan till. Ett orolighets sammanbrott är inget man önskar där i ruset av att vara på landet i stan, att få smaka på den essentiella tystnaden tillsammans med den man upplever kaos med, är något speciellt. Att inte bara den som jag är blir uppfylld. Det är det som är det stora.