HINTED

Unicef. Bli världsförälder. I min familj är vi redan det, drar ett litet strå i stacken. Ett jävligt litet dock, men det lindrar kanske dåliga samveten en liten millimeter i alla fall. Man vet i alla fall vad som händer. Och tänker på det.

Jag satt och kollade på tv, när det är en sån där nyhetspaus på fyran. Det visas ett klipp från just Unicef, om barn i thailand tror jag, smittade med HIV och Aids. Små barn som ser ut som skellett, med konstiga pigmentfläckar och hår som trillar av. En unge har förlorat både hörsel och syn, trycker en gammal freestyle mot ena örat och tittar rakt ut i luften. En annan är tio men ser ut som fyra, han har slutat gå. Personalen där vet att det inte handlar om att försöka bota dem, det handlar om att ge dem ett hyfsat värdigt slut.

Jag satt fan och grät när jag tittade på de där barnen som är så magra, som det inte går att göra något för. Jag tycker att det är så fruktansvärt orättvist att ett liv kan sluta så, vara så. Det känns som att det handlar om att prioritera, att det är vårt fel. Vi köper schampo och bilar och coca cola och porrtidningar och silikon och aktier och charterresor och krimskrams, när man kunde köpa bromsmedicin för några som faktiskt behöver det. Jag vet att det inte är så pass enkelt, men bara tanken vad jag kunde gjort skrämmer mig så jävla mycket. När man bestämt sig vad man "behöver", vad är det som är riktigt essentiellt egentligen av de svaren man kom fram till?

Jag pallade inte att se mer, tvn trycker in information i min hjärna som jag inte klarar av. Det är just de barnen som hela vårat samhälle är programmerat att ignorera, vi lär oss titta bort. Jag slutar inte tänka bara för att tvljuden byts från dokumentärt prat till tillgjorda skratt. Det gör det hela nästan ännu värre. Jag zappar igen, det är reklam. Nordic Battle Group. Allas vardag är inte som våran. Jag mår illa. Soldaterna vill också fira ett fridfullt nyår. Stå på en balkong och titta på fyrverkerier, dricka champagne. Gå med oss och slåss för fred, skjut för fred, spräng civila för fred. Jag mår så jävla illa. Jag hatar min tv. Jag hatar att jag inte kan göra något som märks, att jag inte kan få ett konkret bevis på att det jag gör faktiskt hjälper. Någon. Vem som helst.

Jag har lite ont i huvudet idag, sovit lite för lite. Bara för att de flesta av världens befolkning inte har vad de behöver så betyder det inte att jag måste vara helt och fullt lycklig, jag vet. Jag vill egentligen inte skriva bara, det är snarare jag som är bara. Men det känns jävligt meningslöst att jag har sovit två timmar för lite i natt, eller att det är ett tusental som är utan el i Sverige idag eller att det numer kostar att gå in på museum eller att juicen hemma är slut. Det som spelar roll idag är att världen håller på att gå under och att det är mitt fel. Jag vill inte vara med om det ska fortsätta så här. Jag har för små händer, för korta ben, för litet omfång värme. För litet hjärta?