HINTED

Nu är det på väg att bli som vanligt igen. Min mobil har inte låtit som ett trumsolo var femte minut idag, det är väl ganska skönt om man tänker efter. Har varit hemma ikväll, inte gjort så mycket mer än att hoppats att det ska vara sommar eller i alla fall att det ska sluta regna och vara kallt så man kan gå ut, få de människorna man vill ska tycka om en att tycka om en. Och tycka om de människorna som man redan tycker om ännu mer än vad man redan gör. Det är ju som att vädret trycker ner folk, lågtryck ha ha. Inte. Jag och emma gick omkring igår och var jättearga, jag vill skylla på vädret fast jag vet inte om jag får. Eller kan.

Massa personer hör inte av sig, och jag orkar inte höra av mig för man blir ju så lätt ansedd som besatt eller något annat dumt. Jag tror att jag är lättpåverkad när det gäller människor. Jag tror bättre om dom än vad dom egentligen är. Fast det kanske är positivt, man är glad tills man blir krossad, helt. Får borsten i halsen, som erik pratade om, dock i ett annat samanhang. Världen är hård, men det kanske jag kan vara också. Med lite hjälp, med ramar runt, kanter. Hårda glas.

Att bli ryckt i en fläta betyder något helt annat idag än vad det gjorde för några år sedan. Och att lägga fällben, gråta, slåss, snacka skit och kramas är inte samma sak som då, någonstans. Det är som att allt som var bokstavligt då nu är väldigt abstrakt. Vi har blivit för vuxna nu för att prata klarspråk. En kram kan inte bara få vara en kram, mysig och typ varm, utan helt plötsligt måste det finnas en baktanke. Vi slåss inte, vi går bakom ryggen på varandra, vi diskuterar inte, vi manipulerar istället. Just idag känns det inte så himla bra att börja bli vuxen, fast det kanske bara är idag.

Jag behöver lite ryggrad. Ridå. 
 

Som om du skulle bry dig

Om mig, trots mitt

Gummiband till tankespel