HINTED

Avslut igår. Eller avslut och avslut, det satt ju en hare och tittade på oss hela tiden. Käkade på en maskros och skuttade upp på en liten kulle. Även om det inte var sanning så kändes det av någon anledning lättare. För att farfar kom tillbaka, samtidigt. Det lilla lättnandet berodde nog mest på att fläckarna på svarta kostymbyxor ignorerades och att det var böcker som det tänktes på, jag lär mig fortfarande. Det är ett aztekiskt mynt som nu skaver mot handleden, bäraren, systern som det sägs, ska ha bra självförtroende och vara stark. Sagt av en som slängde guld in i en eld som är epilog. Man vet inte hur mycket man ska tro på det, men det är inte det som är viktigt. Den kärleken. Det är den. Repliker i en musikal flög in genom ett öra, ut genom det andra men inte utan att lämna en liten bit av något varmt mittemellan. Att kunna göra allt för att få lite av något som är få förunnat. Mellan mina öron ändrat till att kunna göra allt för att kunna stå i vägen för att låta något som är få förunnat att få fortsätta. Även om du inte tror på det själv, så hade det inte slutat så. Jag har aldrig varit där, tror jag, men jag hade gjort mycket. Om jag hade vetat hur.

Jag vill se dig brun och tanig, inte svart, trasig och med nedböjt huvud. Jag vill inte ha dig vid havet, i en tobaksaffär tillsammans med glassugna barn som försvinner efter semestern. Med surroundsound, massa elektroniska saker. Jag vill ha dig här. Jag sittandes på din säng, du framför datorn, pratandes engagerat om något undergroundband som jag inte kan uttala namnet på. Få mig att höra likheterna med mitt. Vinylrundor. Jag tror inte att du läser detta, men om du gör det, brorsan, så vet du att jag är här. Det är skönt att vi inte har umgåtts så pass mycket att uttrycket pretto inte har kommit dig in på skinnet, så du kan störa dig på detta inlägg. Det är det enda som är bra. Du kan inte bara åka nu, älskling.