HINTED

Jag måste alltid skriva med dokumentstorleken 80%, annars får jag tvångstankar, det är alltså det enda jag tänker på, alltså kan jag inte skriva. Om jag nu kan det även när formatet är 80%. Här regnar det, ett sådant regn som man inte märker förrän man är inne igen och då är dyngsur. Men det finns väldigt mycket luft här och även om jag nu har yllestrumpor och en Helly Hansen på mig, så är det bättre här. Just nu i alla fall.

Jag har inte gråtit så mycket som jag gråtit idag på det senaste halvåret, samanlagt. Fy fan vilken jävla pissdag. Jag missar bussen, var redan olycklig och förälskad när jag vaknade, och när jag sätter mig på bussen kommer mina vänner kärleksparet och sätter sig i sätet mittemot och är söta. Jag stirrade ut genom fönstret ner i asfalten hela vägen till skolan. Lyssnandes på Carmina Burana på repeat, och nej det är inte konstigt, inte för mig. Vid en busshållplats fanns det en liten vattenpöl emellan två olika sorters asfalt, jag tänkte mig helt seriöst in i hur det skulle kännas att vara liten och ligga i den där pölen. Jag vet inte om jag kunde simma. Sen kom det en buss. Vattenpölen försvann lite. Sen kom det en till buss och pölen försvann helt. Antagligen jag också, om jag hade legat där.

Sedan kom lite pausmusik med J, som var jävligt bra.

Sen, när vi kommer tillbaka till plugget så ska vi på en föreläsning med två snubbar från Försvaret. Jag var öppen när vi öppnade dörren till sal 72. Killen är kort och är tydligen iranier "och faktiskt stolt över det", bruden är blank och tycker att "utan hjärna faller kroppen". Efter 5 minuter så börjar jag må illa. Jargongen är helt kall, skämten är många men så inövade att man kan se dem stå framför spegeln hemma och öva. Hela min klass skrattar. Historier om baser på 2000 pers som blir "fixade" och om fiender som är "borta ur vägen". Vapen och träning, kondition och den värsta kvinnosyn jag har hört.

När killen började lumpen undrade han om bruden som var där var där för att göra mackor till de tjänstgörande, "för man kan ju inte direkt sitta i skogen och måla naglarna". Han kränkte precis halva mänskligheten grovt och ingen reagerar. Jag sitter med händerna för ansiktet, ögonbrynen uppe i hårfästet och vet bara inte vad jag just hörde. Bruden tittar på mig, och när jag tittar tillbaka och höjer ännu lite mer på ögonbrynen så tittar hon bort. Jag blir räddare och räddare för dessa människor. De "fixar" människor hit och dit, actionhistoria efter actionhistoria lockar de i min klass till lumpen. Inte ett enda ljud om hur det känns att döda en människa, om hur lite fred som kommer av krig. De slutade att vara människor, jag kunde inte se dem i ögonen för att jag tyckte att de ljög. Jag tror inte på lumpen som en "kul och viktig erfarenhet", jag tror att den främjar känslolöshet, suddar ut allt som var människa från början. Jag förstår inte hur man kan sätta sig över så många människor, hur man kan tycka att man själv kan bestämma vilken sida som är rätt och vilken som är fel. Att man anser sig ha rätt till att bestämma folks öden. Det är något övergudomligt med det. Vi är så små, vi människor. Att inte inse det är att ljuga.

Jag ville nog fråga först, men sen insåg jag att vad jag än fick för svar så skulle det inte göra dem mer mänskliga. De finner sin åsikt likvärdig med verklighet. Allt är svart och vitt och de är övertygade att de gör mer nytta än skada. Jag är övertygad om motsatsen, allt är grått, försvaret dödar och skapar väldigt sällan fred.

När jag gick ut därifrån så började jag gråta, mitt hopp om mänskligheten hade jag tappat, det låg i sal 72 och krälade för militärbyxorna. Eller kanske i pölen mellan två olika sorters asfalt, tillsammans med en drunknad mig.

Efteråt fick jag höra att jag är säker på vad jag tycker, att det är värt att avundas att jag till och med gråter och är arg för det jag tror på. Jag kände mig bara dum som inte lyssnade på alla de perspektiv som skapade diskussion efteråt. Att jag inte förstod alls. Hur man inte kan se mammor som skriker med sina döda barn i armarna, svarta säckar som ligger på hög och sönderbombade landskap och hus, helt övergivna. Hur kan man inte se de bilderna på näthinnan när man yttrar orden "Ja, båda vi har sökt utlandstjänst, det är en bra erfarenhet, spännande och så.."? Jag grät som fan, jag hatar människan när hon visar sig vara så lättmanipulerad som man är rädd att hon är. Så blåögd, trots att man "är stolt över mitt land, Iran", har sett krig på nära håll och ändå vilja åka dit med vapen i hand. Jag vet inte hur man kan dra slutsatsen att det är det bästa att göra för att folk ska ha det bra. Jag kan inte acceptera det.