HINTED

Jag hatar mitt nya Word, sure på flashigheten men oh så långsamt. Gårdagen alltså, vilken dag.

I krokslätt kommer en bil körandes, stannar vid mig och Johanna, frågar efter någon gata, Johanna försöker förklara medan jag tittar in i bagageutrymmet och ser kanske 25 vin bag-in-boxar. Jag tittar på mannen i passagerarsätet och inser att det är Måns Jälevik från Her Majesty, om någon förutom jag kommer ihåg dem. Hans namn har bara fastnat i mitt bakhuvud för att han har tatueringar men sjunger ändå låtersammahelatiden-pop. Bilen kör i väg, jag upplyser Johanna om vem mannen var varpå hon skriker SCHTEEEEEEK så att hela krokslätt hör. Vi funderar en stund att gå efter bilen och festa med en liten del av den före detta pop-eliten, men bangar och går och köper dillchips istället. Eller Johanna gör, jag äter salmiakgodis från Arvidsjaur, det passar min image mer. Öh.

Vi drog till Trädgår´n i brist på annat, stod utanför och suktade lite tills vi råkade fråga en av arrangörerna om han ville sälja sitt band till oss. Pinsamt? Svar ja. Efter ett tag kom två brudar ut och skulle dra så vi fick deras band, precis när vi har fått på oss dem så kommer samma arrangörssnubbe och river dem för oss, efter lite moralsnack. Men hans egen ungdom och våra desperata pip fick honom att sälja minst sagt rabatterade band till oss, gick backstage ?De är med mig? och fick sedan se Bright Eyes. Conor hade kajalsträck i ansiktet och log inte en enda gång men basen var grym, likaså de två kvinnliga trummisarna, varav en var gravid. Äventyret var bättre än resultat om man säger.

Peppen har infunnit sig på grund av gratis kaffe. Ikväll infinner sig också mitt efterlängtade chill hoppas jag. Jag vet fortfarande inte vad jag är eller vill, men jag har några veckor på mig nu att andas. Utan att namedroppa massa svenska maträtter. Det känns bra. Mindra bra känns att jag missar Justice och antagligen Basment Jaxx också. Bara för att namedroppa lite annat. Jag hatar Dido.