HINTED

Jag lyssnar på Nick Drake, Way to blue. Han är mannen idag. De gubbsjuka byggarbetarna i elhuset är inte männen idag, inte heller en gammal klasskamrat som satt bakom en på bussen utan att man visste det när man åkte från skolan och pratade om livet och vissa speciella människor där uti som han känner. Inte heller är folket i min klass männen för idag, vissa gör låtar om kokosbollar med humor som framkallar tankar som "det är inte så konstigt att de inte har några vänner" i min hjärna. Jag vet att det är elakt, men ibland hatar jag bara så mycket att det inte hjälper. Resten av dagen var bra dock. Jag tycker om att prata med folk som jag tycker om, spelar inte någon roll vad man pratar om. Vädret. Tid. Sälar. Inget verkar särskilt meningslöst. Tack dubbel-J. Cello song. Lyssna på den. Nu. Ring mig och be mig skicka den. Lyssna på den och inse hur skör och lugn en man kan låta, även tillsammans med en hurtig gitarr. Och när rösten blir cellons. Då jävlar. Där har jag ett mål. Fast det kan väl kanske bero på min cello. Min röst. Att jag gärna vill ha min engelsman posandes bakom den. Med tankarna på sin tiny ginger girl. Min mobil låter ständigt, men den är arg, klickar mig själv ibland. Jag vill att den ska död, på grund av min bristande självdisciplin. Men som jag brukar säga: Det är hyfsat lätt när det är hyfsat lätt. Skål för det.