HINTED

Snacka om att förvirringen är total. Nu har allt hänt på alldeles för kort tid. En av mina nackkotor är besudlad och så fort jag reser mig så knakar det på minst fyra ställen i kroppen. Dessa två har ingenting med varann att göra, förutom att den faktiskt inte knakade när den inte skulle, kroppen. Har inte tänkt på det förrän nu men så var faktiskt fallet. Inget skulle kunna tro att jag går sönder, det är ju bara jag som hör ljuden som bevisar motsatsen varje gång jag rör på mig. Om jag förut var rädd för att höra steg i trappan så är jag nu rädd för att inte höra dem. Eller för att det inte ska finnas några.

Det är riktigt häftigt att sova med ett stort fönster öppet när det blåser och stämningen ligger på gränsen till åska. Gränsen mellan ute och inne suddades ut av fula rosa gardiner som viftade lite argt med sin spets i vädret. När man inte kan sova för att man helt enkelt inte är trött, för mycket att sortera inom de egna väggarna. Jag hade mitt första möte med Garp i natt. Jag visste inte vem han var igår. Nu vet jag.

Det var länge sedan jag var så här glad. Det är nästan lite oroväckande, som stämningen innan åskan ungefär. Sjukt spännande. Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu. Det kryper, jag vill upp på ett tak eller ut till ett vatten. Det är ju där det brukar sluta. Eller nej, börja brukar det göra vid vatten, kom jag överens om med mina fötter efter en diskussion med en riktig uppfinnare. Eller trollkarl. Vad man än väljer att beskriva honom som så stämmer det nog bra.

Ett tag nu, har det känts som om något fattas, jag tar upp telefonen men vet inte vem jag tänkte på när jag påbörjade rörelsen. Efter hänget eller gänget om man säger om man säger i en kontroversiell park så vet jag. Att man kan trivas så bra, trots bakfyllan och förvirringen. Mitt huvud slutade snurra någonstans mellan tomtens lite otippade men ack så diskreta närvaro och kåta men med olika sorters skor bortjagade duvor. Förlåt för den meningen, jag drar en J.

Nu har jag suttit här sedan det blev mörkt, det är länge. Tanken om att vända dygnet åt "fel" håll verkar ansträngande. Sådant som är ansträngande gör jag ju inte av princip så det lär bli jobbigt. Rent praktiskt borde det vara den mest logiska vardagen, att man sover när det är mörkt och är vaken när det är ljust. Frågan är om man klara av att inte ha något att gömma sig bakom. Alkohol och mörker är det enda man kan skylla på, trots att det är lågt och att det antagligen gör en till en sämre människa. Men skål! Vi är ungdomar, vi ska vara korkade och skylla på saker som inte går att skylla på, sedan gråta av dåligt samvete och amerikanska romantiska komedier. Men det viktigaste av allt är väl strävan. Om man har den så fixar sig det mesta tror jag, presystemet spottar ut en till verkligheten som en hyfsad människa. Redo att ta sin plats i ledet, att gå runt i en ring och le medan man gör det.

Jag vet inte riktigt var de parallellerna kom ifrån, men kanske är en sak är säker (your choice) och det är att människan, speciellt ungdomen styrs av ångest. Men också av strävan efter svaren som får det att försvinna. Det mörka i magen.