HINTED

Walking and falling. Som Laurie Andersson brukar säga. I am walking now. Och äter russin och salta mandlar. Huvudvärken är borta och det luktar Paris utanför mitt fönster som alla de andra vårnätterna, i alla fall de när jag råkar sticka ut huvudet genom de neddragna persiennerna. Det var länge sedan jag vaknade upp någon annanstans än här. Mina lakan är orangea i huvudänden, Indien färgar av sig på mitt hår och på nätterna tar pigmentet sig ännu en etapp, ner mot det för vita. Senast förra veckan satt jag i ett flygplan, men det känns långt bort trots det. Saknaden av trasig AC på Autobahn, samtal med folk utan ord på språk man inte förstår, taxifärder som man inte vet om man ska ta sig levande ur, till och med blåsorna efter elaka skor och vägar som även efter många år gör sig påminda genom små ärr på hälarna.

När man tvingas umgås med människor i andra situationer än man är van vid, artikulera med händer istället för munnar, anpassa sig för att kunna lära sig eller bara prata andra språk än svenska gör mig till en större människa. En bättre människa. En förstående människa. Om. Min. Plånbok. Ändå. Kunde. Varit. Lite. Tjockare. Och. Miljön. Inte. Så. Förstörd. Då jävlar. Allt jag hade behövt var ett flygplan. Eller bra vandringskängor. Sällskap.