HINTED

Jag hatar det svenska skolsystemet och jag hatar dig, för att jag saknar dig. Och det diget kan passa in på några olika personer idag. Alla människor bara dör, de flesta lite abstraktare men också någon bokstavligt. Hatar förändring även om man utger sig för att älska förändring. Vi har vår misär och vi håller i den hårt, bara för att vi inte vet bättre.

Fortsättning:

Att jag bara skriver när jag är deppig är ett fakta, men nu ska jag försöka att ta mig i kragen. Jag lyssnar på sjukt bra musik, åker buss själv, tittar på hösten och bara känner hur det drar i mungiporna. Det enda orden som jag ser vill jag inte ens skriva här, kliché på kliché förtjänar inte att förvandlas till binära tal, förtjänar inte någonting alls egentligen. Det finns så många människor i den här världen som älskar klichéfullt. Det finns inget värre än de som älskar klichéfullt. Inte ens de som hatar klichéfullt. Men ja, det är sjukt. För egentligen är så himla mycket fel just nu, folk jag inte pratar med, andra jag borde prata med, pengar, pengar, pengar och återigen. Pengar. Men jag skiter i det nu, jag åker buss och är lycklig. Väntar tålmodigt på att något ska hända, tittar ut genom fönstret så länge. Musiken kommer tillbaka igen och igen, alla minnen sitter där och alla framtidsvisioner sitter där. Allt hat mot det svenska fucking skolsystemet sitter där och all väntan. All längtan och all glorifiering, pompösa utopier, romantik och lukter sitter i stråkar, trummaskiner och töntiga små jävla gitarrslingor. Känner mig som ett barn igen, som kan ändra humör efter låt, kämparglöden blir ett faktum efter refrängen och den trevligaste av melankolier sitter i ett för långt klingande slutackord. Jag blir till och med sugen. Jag vill att mina kläder ska lukta något annat än just mig, min säng, mitt hår, mina dagar. Längtar. Men chillar. Lyssnar på musik. Åker buss. Ensam.